Monday 25 July 2011 photo 23/23
|
++rundvandring i cambridge
Och här är jag. Ett bevis på att jag faktiskt var iväg! Fin som bara den var jag, med fina lockar och söta kläder och allt. I följande text så används annan tempus än här, för det var skrivet på plats. Lite riktig resedagbok, liksom, med ett par modifieringar.
Så mer dravel om söta saker följer, för "Så söt att det gör ont" är nog hur jag väljer att korta ner mitt fnissiga babbel gällande min fina, nya, vän. Jag använder vän fastän jag inte inte riktigt menar vän, utan kompis, fast vän låter bättre. Jag tror jag är så fnissig för att jag är glad.
Hon kallar mig söt, trots att jag är både lång och tjock. Det är trevligt. Visst så finns det en del av mina vänner i Östersund som också kallar mig söt trots att jag är lång och tjock, men när en relativt väldigt okänd person liksom säger det så... så är det fruktansvärt trevligt. Särskilt eftersom hon är så söt, min lilla japanska kompis, Kanna. Det är fruktansvärt fånigt att jag blir så till mig, jag vet. Jag är en sådan japanofil, en weeaboo, men jag är glad i alla fall. Hon gillar dessutom mina kläder ;__; jag blir lycklig i själen.
Min inre fjortonåring exploderar av lycka, dokidoki går hjärtat och sedan hela jag - boom.
Kanna och jag var fnissiga och kallade varandra för söta och lärde känna varandra ganska så bra. Hon var väldigt bra på engelska för någon som bara studerat i ett år. Sorgligt nog så pratade hon mer sammanhängande och med bättre uttal än en hel del svenska gymnasister som studerat språket sedan de gick i fyran.
Och för att delvis krossa myter så kan jag säga att alla japanskor är definitivt inte superkorta, Kanna är sexton och är 165 centimeter.
Sug på den, alla generaliserande fåntrattar och tjalalalala.
Den andra japanskan jag träffade idag, Airi, är däremot huvudet kortare än Leila. Nu överdrev jag lite, en hel del, men gudars. 147 centimeter.
Så kort, så petite, så söt. Hon såg ut att vara runt... elva. Hon är tjugoett. Jag är inte så bitter som jag kan framstå, bara för att jag skriver kortfattat.
Så, om jag någonsin tar mig till Japan har jag boende i Osaka och guide i Tokyo.
Annat som kan tilläggas är att arkitekturen i Cambridge är överjordisk, så.. så... jag har inte ens ord. Så maffigt, så överväldigande, så vackert. Lite söt på sina ställen där också. Bara så... åh, liksom. Massa bilder.
Funderar på att försegla mitt öde och skaffa facebook, för att kunna hålla kontakten med folk man eventuellt träffar här. (has not happened as of yet.)
Och här är jag. Ett bevis på att jag faktiskt var iväg! Fin som bara den var jag, med fina lockar och söta kläder och allt. I följande text så används annan tempus än här, för det var skrivet på plats. Lite riktig resedagbok, liksom, med ett par modifieringar.
Så mer dravel om söta saker följer, för "Så söt att det gör ont" är nog hur jag väljer att korta ner mitt fnissiga babbel gällande min fina, nya, vän. Jag använder vän fastän jag inte inte riktigt menar vän, utan kompis, fast vän låter bättre. Jag tror jag är så fnissig för att jag är glad.
Hon kallar mig söt, trots att jag är både lång och tjock. Det är trevligt. Visst så finns det en del av mina vänner i Östersund som också kallar mig söt trots att jag är lång och tjock, men när en relativt väldigt okänd person liksom säger det så... så är det fruktansvärt trevligt. Särskilt eftersom hon är så söt, min lilla japanska kompis, Kanna. Det är fruktansvärt fånigt att jag blir så till mig, jag vet. Jag är en sådan japanofil, en weeaboo, men jag är glad i alla fall. Hon gillar dessutom mina kläder ;__; jag blir lycklig i själen.
Min inre fjortonåring exploderar av lycka, dokidoki går hjärtat och sedan hela jag - boom.
Kanna och jag var fnissiga och kallade varandra för söta och lärde känna varandra ganska så bra. Hon var väldigt bra på engelska för någon som bara studerat i ett år. Sorgligt nog så pratade hon mer sammanhängande och med bättre uttal än en hel del svenska gymnasister som studerat språket sedan de gick i fyran.
Och för att delvis krossa myter så kan jag säga att alla japanskor är definitivt inte superkorta, Kanna är sexton och är 165 centimeter.
Sug på den, alla generaliserande fåntrattar och tjalalalala.
Den andra japanskan jag träffade idag, Airi, är däremot huvudet kortare än Leila. Nu överdrev jag lite, en hel del, men gudars. 147 centimeter.
Så kort, så petite, så söt. Hon såg ut att vara runt... elva. Hon är tjugoett. Jag är inte så bitter som jag kan framstå, bara för att jag skriver kortfattat.
Så, om jag någonsin tar mig till Japan har jag boende i Osaka och guide i Tokyo.
Annat som kan tilläggas är att arkitekturen i Cambridge är överjordisk, så.. så... jag har inte ens ord. Så maffigt, så överväldigande, så vackert. Lite söt på sina ställen där också. Bara så... åh, liksom. Massa bilder.
Funderar på att försegla mitt öde och skaffa facebook, för att kunna hålla kontakten med folk man eventuellt träffar här. (has not happened as of yet.)
Så mer dravel om söta saker följer, för "Så söt att det gör ont" är nog hur jag väljer att korta ner mitt fnissiga babbel gällande min fina, nya, vän. Jag använder vän fastän jag inte inte riktigt menar vän, utan kompis, fast vän låter bättre. Jag tror jag är så fnissig för att jag är glad.
Hon kallar mig söt, trots att jag är både lång och tjock. Det är trevligt. Visst så finns det en del av mina vänner i Östersund som också kallar mig söt trots att jag är lång och tjock, men när en relativt väldigt okänd person liksom säger det så... så är det fruktansvärt trevligt. Särskilt eftersom hon är så söt, min lilla japanska kompis, Kanna. Det är fruktansvärt fånigt att jag blir så till mig, jag vet. Jag är en sådan japanofil, en weeaboo, men jag är glad i alla fall. Hon gillar dessutom mina kläder ;__; jag blir lycklig i själen.
Min inre fjortonåring exploderar av lycka, dokidoki går hjärtat och sedan hela jag - boom.
Kanna och jag var fnissiga och kallade varandra för söta och lärde känna varandra ganska så bra. Hon var väldigt bra på engelska för någon som bara studerat i ett år. Sorgligt nog så pratade hon mer sammanhängande och med bättre uttal än en hel del svenska gymnasister som studerat språket sedan de gick i fyran.
Och för att delvis krossa myter så kan jag säga att alla japanskor är definitivt inte superkorta, Kanna är sexton och är 165 centimeter.
Sug på den, alla generaliserande fåntrattar och tjalalalala.
Den andra japanskan jag träffade idag, Airi, är däremot huvudet kortare än Leila. Nu överdrev jag lite, en hel del, men gudars. 147 centimeter.
Så kort, så petite, så söt. Hon såg ut att vara runt... elva. Hon är tjugoett. Jag är inte så bitter som jag kan framstå, bara för att jag skriver kortfattat.
Så, om jag någonsin tar mig till Japan har jag boende i Osaka och guide i Tokyo.
Annat som kan tilläggas är att arkitekturen i Cambridge är överjordisk, så.. så... jag har inte ens ord. Så maffigt, så överväldigande, så vackert. Lite söt på sina ställen där också. Bara så... åh, liksom. Massa bilder.
Funderar på att försegla mitt öde och skaffa facebook, för att kunna hålla kontakten med folk man eventuellt träffar här. (has not happened as of yet.)
Annons
Camera info
Camera COOLPIX S520
Focal length 12 mm
Aperture f/3.9
Shutter 1/320 s
ISO 64
Comment the photo
Omnicide
Sat 20 Aug 2011 20:02
Att du är lång förnekar jag inte, men för mig är ju alla långa... typ.
Men du är ta mig fan inte tjock >:CCCCC
Men du är ta mig fan inte tjock >:CCCCC
purplepants
Sat 20 Aug 2011 20:03
Nu kommer mitt mycket opassande svar, men du har inte sett mig utan kläder. Jag klär mig bara så stiligt att folk inte fattar att jag är tjock. :*
Anonymous
Sat 20 Aug 2011 13:50
TA TWITTER ISTÄLLET!!! Facebook är mainstream och jag kan 'follow' dig på twittter =)))) Så satsa på Twitter!! Jag är inte Petter, jag är ditt samvete.. :o
purplepants
Sat 20 Aug 2011 17:29
Vi får ta och diskutera det här närmare, känner jag, but I have to say I'm tempted.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/purplepants/495031195/