Wednesday 28 May 2008 photo 1/1
|
Wednesday 28 May 2008 photo 1/1
|
Taget från nidas eminenta blogg:
http://gamereactor.se/krypin/nidas/
Förmodligen kommer bara 1-2 personer läsa hela, men de som åtar sig dessa få minuter belönas i sin tur med en mycket intressant och välskriven text om religion, och tron på Gud.
Jag har hört påståendet att det skulle vara svårare att inte tro (på Gud) än att göra det. När man hör det och, likt de flesta av oss, utgår från något sorts logiskt perspektiv där vi sammanfattar bevis för och mot något, så är det svårare att inte brista ut i skratt än att göra det.
Men tar man sig tiden att tänka igenom frågan om tro en gång till så är det inte lika självklart att man ska garva läppen av sig åt dessa förtappade vilseledda själar som omfamnar sin tro så hårt att de finner det svårare att inte tro än att följa sitt huvud.
För varför tror folk egentligen på Gud och andra vidskepelser? Det är ju rimligen inte för att de är dumma i huvudet eller för att de faktiskt tycker bevisen är så övertygande, det måste alltså finnas en viktigare anledning som får dem att välja att tro trots bristande bevis och mot all logik.
Det finns för de flesta flera skäl, men främst bland dem kommer troligen dödsångest. Alla människor har någon relation till döden, vi kanske förlorat en nära anhörig, en vän eller släkting, eller så kanske vi haft eller har en svår sjukdom eller varit med om någon olycka där vi varit nära döden. Som barn är vi rädda för att förlora våra föräldrar, vi är rädda för ensamhet, för mörker och tystnad. Vår öppenhet för intryck och brist på erfarenhet att tolka intrycken gör att vår hjärna uppfinner egna tolkningar av otydliga skepnader och ljud som framkommer i dunkel belysning och tyst miljö. Minsta skugga kan skvallra om ett monster under sängen eller i garderoben, eller kanske en förrymd galning med kniven i högsta hugg. Vinden utanför fönstret kanske blir till röster, knäppningar i husets bjälklager blir till smygande fotsteg. Det finns mycket läskigheter och vad vore väl mer tröstande än tanken på en högre makt som beskyddar den som ber om beskydd? Att rabbla en bön innan man går och lägger sig kanske ger den säkerhet man behöver för att inte skapa alla läskiga illusioner, och om de kommer smygande ändå kanske en ny bön kan skingra dem.
Människan ser mönster i allt och skapar ritualer och vidskepelse kring dessa, ofta inbillade, mönster. Hasardspelaren skapar sig ritualer där han drar i enarmade banditens arm med enbart vänsterhanden för att få tur och ishockeyspelaren byter inte kalsonger så länge han vinner i dem, på grund av inbillade mönster. Ritualerna blir ångestlindrande, man inbillar sig att man gjort något aktivt och skyddat sig mot otur eller garanterat sig tur.
Religionen är också full av ritualer, böner, nattvard, bikt, syndaförlåtelse, ljus, psalmer etc., alla bidrar de till att ge utövaren sinnesfrid på något sätt, en ångestlindring. Störst av dem alla är naturligtvis löftet om ett liv efter detta. Dödsångesten är kanske vår starkaste ångest, så till den grad att många människor känner att livet här och nu vore meningslöst om de ändå "bara ska dö". Eller föräldern som förlorat ett barn, tanken på ett paradis i livet efter detta där allt är bättre och man kommer ses igen är naturligtvis mer tröstande än tanken att det bara skedde av en slump och att barnet är dött och kommer aldrig mer igen.
Det är därför människor väljer att tro, för att rädslan och ångesten inför dödens meningslöshet blir för stark. En skyddsmekanism som sällan sker på ett medvetet plan utan på ett undermedvetet. Man kanske känner att man är en sökare eller att det finns mer därute, tydligare än så behöver det inte vara. Därför kryllar världen av människor som påstår sig varit ateister för att i nästa stund ha funnit Jesus och fullkomligt exploderat i religiositet. De har naturligtvis aldrig varit ateister, de har varit sökare som inte klarar av tanken på ett liv utan "högre mening", där livet kommer till ett slutgiltigt antiklimax i form av döden.
Vår önskan att finna ordning och mening med allting vi observerar och upplever leder därför till att vi uppfinner gudar och andra vättar och väsen för att förklara sådant vi inte förstår. Solens upp och nedgång föreställde vi oss länge styrd av olika gudar som antingen var solen personifierad och färdades över himlavalvet eller drog solen med sig i vagn, eller födde fram solen och sedan svalde den på natten. När vi fick ny kunskap om astronomi och förstod att solen var en himlakropp kring vilken vi roterade (eller som man trodde först - roterade runt oss) så växlade förklaringsmodellerna helt sonika till att en Gud skapat himlakropparna, eftersom man inte förstod hur de uppkommit. Nu har vi en ganska god idé om hur himlakropparna uppkommit ur universums skapelse och Gud har således istället stoppats in som skapare av universum.
Nu blir det långt. Finns mycket mer att skriva men jag avslutar med att säga att en del verkar tro att det är tron på Gud respektive Djävulen som håller människan i schack och att vi annars skulle begå en massa hemska gärningar helt utan moraliska eller etiska betänkligheter. Detta är naturligtvis nonsens och säger förmodligen mer om dessa personers egna moral, om det krävs hot om en evighet i helvetet för att de ska vara trevliga, än om mänskligheten i stort. Jag tror inte på Gud och jag går inte bärsärkargång på gatorna för den saken skull. Jag är förmodligen mer skötsam än 90% av alla religiösa människor, min hedniska läggning till trots.