Bandet.

Det har hänt lite mycket saker som jag aldrig kunde har räknat med. Vi har upplevt en naturkatastrof och flera olyckor, blivit av med saker vi ägde och fått slussas runt mellan hotell när vårt favorithotell föll till marken. Jag har nog aldrig längtat hem så mycket som jag gör nu, hem till den kyliga hösten, till färgerna på träden.

Jag vet inte heller varför det som gör allra ondast i mig just på hösten är saknaden till min kära hund. Jag ser era fina höstbilder på era hundar och inser att jag också brukade kunna få fantastiska bilder på min gosse. Hösten var min favorit, för han smälte in så bra i färgerna. Jag skrev någon vecka efter att jag tog bort honom att tiden läker alla sår, men jag tror inte att den gör det, för det gör fortfarande helt förbannat ont. Jag längtar efter en ny hund, men jag vet inte om jag med gott hjärta kommer kunna skaffa mig en sådan förrän jag slutat sörja den fantastiska hund jag en gång hade i min famn. Jag kan fortfarande inte förstå att jag kommer åka hem om en månad, men att han inte kommer vara där och vänta på mig.

Det är många av er som läser som inte förstår hur man kan känna så starkt för ett djur, men jag vet att det också är många av er som själva har hund och vet vilket band som kan finnas där.

Vissa dagar är bara svårare än andra.

Jag saknar min hund. Och Sverige. Jag saknar att vara med min hund i Sverige. Jag saknar min favorithund i mitt favoritland.

:* håll ut sandra, försöker njuta av nuet!