TEXTEN HÄMTAD FRÅN EN BLOGGARE PÅ WWW.BAKGATAN.SE Dagen efter DIF hemma och man går runt med en märklig blandning av missnöje och stolthet i bakhuvudet. Missnöje över att en allsvensk match kan få förstöras av en man med en intelligens snäppet lägre än en tegelsten med Downs syndrom, och stolthet över sättet som pågarna på plan bara kommer igen oavsett vad. Match efter match, bakslag efter bakslag och man bara maler på.
I sex raka matcher har vi nu släppt in första målet. Resultat? Fyra segrar, en oavgjord och en förlust.
Det kallas fighterskalle.

En annan källa till stolthet är hur hela Irlands älskling gråter ut i media om hur vi HIF-supportrar behandlade honom. Självklart är det mest frågan om att försöka styra samtalet bort från sitt eget totala misslyckande i domarrollen men att han är i så dålig balans att han uttryckligen går ut och sågar publiken - det tyder på att det känns när man får oss emot sig.

Och när sen DIF-tränaren Lennart Wass följer upp med att kalla oympiapubliken fantastisk och efterlysa samma stöd från DIF-publiken, ja då känner man verkligen hur grunderna i myten börjar skaka.

Myten? Precis, MYTEN om att vi har dåliga supportrar! MYTEN om att en flock inavlade klapphattar i ljusblått skulle ha något att hämta mot oss (hur gick det sist, City?). MYTEN om att vi skulle spela i samma läktardivision som bonnagäng som Elfsborg och Örebro. MYTEN om medgångspubliken på Olympia. MYTEN som i åratal desperat har spritts av diverse journalister från Malmö.

Tråkig sittplatspublik, visst. Men vi har också landets bästa aktiva supportrar. Inte flest men utan tvekan bäst. Det FINNS helt enkelt ingen som kan mäta sig med oss i röststyrka, engagemang och sångkvalitet! 300 DIF på Olympia igår och inte ett skit hördes. Hur lät 3-400 HIF på Rambergsvallen långt åt helvete ut i en kurva i regnet på skit-Hisingen? Där har ni anledningen till att myten börjar tappa luft.

Vi ses i Götet. Landets bästa supportrar.

Annons

The photo has no tags

September 2010