Friday 14 September 2012 photo 1/1
|
Vargen i världen… och i Sverige
Vargen har en gång varit spridd över nästan hela norra halvklotet och haft den största utbredningen av alla landdäggdjur – utom människan. Under de senaste 100 åren har dock vargen försvunnit från stora delar av det tidigare utbredningsområdet. Kartan visar nuvarande utbredning.
Hur många vargar finns det?
Antalet vargar i världen uppskattas till mellan 100.000 och 200.000. De flesta finns i Kanada och centrala Asien. Flera av underarterna är allvarligt hotade till utrotning och lever i isolerade områden med bara ett fåtal individer kvar.
Vargen lever i och är anpassad till så skiftande miljöer som tundra, grässtäpper, barr- och blandskogar och rena lövskogar. Det finns däremot inga vargar i tropiska regnskogar eller rena öknar.
Vargarna varierar mycket i både färg och storlek runt om i världen, beroende på vilken miljö de lever i. De största vargarna lever på tundran och där finns det rent vita vargar. I barrskogarna är vargarna mindre, ofta gråaktiga eller ibland svarta till färgen och i halvökenområden är de småvuxna och ljusa.
I Nordamerika finns det i dag vargar i Kanada och Alaska, medan de är utrotade i de allra flesta övriga staterna i USA. En liten spillra finns kvar i Mexico och en liten stam i gränsstaterna till Kanada.
I Europa finns det vargar i Sydeuropa (Spanien, Portugal, Italien, Grekland) och i östra Europa (Forna Jugoslavien, Rumänien, Bulgarien, Polen, Tjeckien, Slovakien och Albanien samt Baltstaterna och europeiska Ryssland) samt längst i norr (Sverige, Norge och Finland). I centrala och västra Europa är vargen utrotad sedan länge.
De största vargstammarna finns i Asien (de ryska republikerna i f.d. Sovjet, Mellanöstern, Irak, Iran, Afganistan, Indien och Kina).
Vargen var en av de allra första djurarterna som vandrade in i vårt land när den senaste istiden var över och landet blev isfritt. Det har således alltid funnits vargar vilt i Sverige.
Fram till mitten av 1800-talet fanns vargen spridd i större delen av landet. Antalet vargar har varierat starkt under år-hundradenas lopp, främst beroende på människans jakt och förföljelse. Ännu så sent som under 1830-talet dödades mer än 500 vargar årligen, men från 1800-talets mitt har vargen stadigt minskat, och är i dag på gränsen till utrotning.
Vargen fridlystes i Sverige år 1966. Vid den tidpunkten fanns det färre än 10 vargar kvar. Någon ökning av vargstammen efter fridlysningen skedde inte. Tvärt om sjönk antalet vargar stadigt tills det inte fanns mer än någon enstaka kringströvande varg kvar längst i norr.
I slutet av 1970-talet skedde så en tillfällig ökning i Norrland. Vargar vandrade in från Finland. De flesta av dessa vargar dödades dock. Ungefär samtidigt vandrade andra vargar in från Norge till Värmland, och sedan början av 1980-talet finns där en liten men fast stam av vargar (ca 5 – 8 individer). Några av dessa har blivit riksbekanta, t.ex. vargtiken Ylva.
Hur många vargar har vi i Sverige?
Läs mer på Rovdjurscentrets webbplats www.de5stora.se.
Det sociala rovdjuret
Vargar är tillsammans med valar, apor och människor de mest socialt utvecklade djuren.
De kan leva tillsammans i grupp (= flock) och de har utvecklat ett "språk" för att kunna kommunicera. Vargar kan samarbeta vid t.ex. jakt, och det sociala levnadssättet har gjort att de kan jaga betydligt större bytesdjur än den egna kroppsstorleken.
En vargflock är i grunden en familj, med ett ursprungspar (= alfa-paret) och deras ungar. Ibland kan en eller flera av ungarna stanna hos föräldrarna i flera år och hjälper då till med jakt, ungvårdnad (av småsyskonen), revirförsvar, m.m.
Vargflockarna är inte stabila, utan kan variera i storlek både under året och mellan olika år beroende på födotillgång, antalet valpar som föds och överlever, antalet andra vargflockar, etc. När föräldraparet dör upphör i allmänhet flocken att existera och de yngre vargarna söker nya partners för att bilda egna flockar.
Vargar kommunicerar med varandra både inom flocken och mellan flockar på i huvudsak tre olika sätt: genom läten, "kropps-språk" och lukter.
Ylandet är det mest välkända lätet. För många människor är vargyl en symbol för ödslig vildmark och kanske förknippat med en kuslig känsla. Vargarna själva tycks njuta av att yla (eller sjunga) tillsammans.
Ylandet har flera funktioner. Det stärker samhörigheten inom flocken ("körsång"). Vargarna kan kommunicera över långa avstånd (var är du? – här är jag!). Det fungerar som revirförsvar mot andra flockar.
Andra läten som vargarna har är t.ex. morrande – som är ett aggressivt läte – gnällande och gnyende – som är kontaktläten, främst mellan valparna och de vuxna vargarna – och skällande – som är ett varningsläte.
"Kroppsspråket" – d.v.s. mimik, kroppshållning, svansföring, öron, m.m. – används främst mellan individer i flocken för att signalera dominans, underkastelse, rangställning, etc. Det är ett mycket nyanserat "språk" och vargarna har stor förmåga att uttrycka olika sinnesstämningar med hela kroppen (hundägare känner igen det från sina egna hundar).
Lukt- eller doftkommunikation används i hög grad mellan flockar. Reviren utmärks med doftmarkeringar (urin och avföring bl.a.). Alfa-paret i en flock kan markera så ofta som var 3:e minut, eller var 100:e meter när de rör sig i reviret (jfr. en hund på kvällspromenad). I gränsområdena mot andra flockar markerar de dubbelt så ofta.
Doftmarkeringarna kan tala om var gränsen går, vem som avsatte markeringen och när markeringen gjordes. De fungerar således nästan som ett skrivet meddelande.
Vargens spår
Avtrycket efter vargens framfot är något större än baktassens och är minst 10 cm långt (från bakkanten av bakre trampdynan till framkanten av de främre trampdynorna – klorna räknas inte med i spårlängden).
Steglängden (avståndet mellan två avtryck av samma tass i en spårlöpa) är normalt 110–140 cm.
Vargens föda
Vargen kan leva och jaga i flock, vilket gör att de genom samarbete kan jaga och döda bytesdjur som är mycket större än en enskild varg.
Storvuxna djur som bison, myskoxe och älg är (eller var tidigare) viktiga bytesdjur i stora delar av vargens utbredningsområde. Annars finns hela skalan av olika storlekar på bytesdjur – ända ner till smågnagare – på vargens meny.
Förmågan att kunna utnyttja så många olika bytesdjur är en del av vargens anpassningsförmåga och en förklaring till att den kan leva i så skiftande miljöer.
Vargen äter 2-3 kg kött per dag i genomsnitt, men kan både äta upp till 10 kg på en gång och svälta i över en vecka om så behövs.
Vargen dödar långt ifrån alla djur den stöter på. I själva verket är vargen inte särskilt framgångsrik vid t.ex. älgjakt. Endast var 10:e till var 5:e älg som vargarna "testar" blir fälld. En vuxen älgtjur kan lätt hålla stånd mot en hel flock vargar, som kan avbryta jakten om älgen visar att den är kapabel att försvara sig väl.
Visste du att:
• Vargen är världens största vilda hunddjur.
• Vargen är alla tamhundars stamfader.
• Vargens ylande kan höras ända upp till 1 mil under goda förhållanden.
• Vargar och hundar ger helt fertil avkomma om de korsas.
• Vargens vinterpäls isolerar dubbelt så bra somsommarpälsen, och det är bara fjällräven som har bättre vinterpäls.
• Vargen travar med en hastighet av ca 8 km/tim – topphastigheten (vid jakt) är 60-70 km/tim (som de kan hålla en kortare sträcka); 40-45 km/tim kan de hålla i flera kilometer innan de tröttnar.
• Vargens nos har 14 gånger större "luktyta" än människans, och vargen kan uppfånga vittringen av ett byte på mer än 2 kilometers håll.
• Vargar kan trava 4 – 5 mil på en natt.
• Vargen kan klara sig utan mat i minst 17 dygn.
• Vargen är det mest hotade däggdjuret i vårt land.
texten är tagen från: http://www.jarvzoo.se/varg/#!prettyPhoto
Annons
leedragon
Sat 15 Sep 2012 07:27
det är lite fel, de finns i naturreservat i USA, och de finns också i storbritanien, tror att infon är lite gammal
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/raddavargarna/509547966/