August
Friday 6 February 2009 photo 1/1
|
Syskonkärlek
Jag har levt i snart arton år, du i tjugosex.
Det var mer än tio år sen jag pratade med dig, eller träffade dig senast.
Alltså, lite mindre än hälften av mitt liv.
Och jag kan med ärlighet säga, att det inte har gått en endaste dag utan att jag saknat dig.
Jag har sökt efter dig i många år, på eniro, telefonkataloger, facebook,
ja till och med här på bilddagboken.
Men alla sökningar som jag någonsin gjort har aldrig givit mig svar.
Aldrig har ditt namn eller nummer dykt upp.
Men om det är någonting jag är bra på, så är det på att hoppas.
Så jag har alltid fortsatt med mina sökningar.
Utvecklat det till en vanesak.
Att någon gång i månaden, år efter år skriva in ditt namn.
Fast att jag nästan är säker på att svaret kommer bli detsamma som alltid.
Jag gjorde en helt vanlig sökning igår.
Skrev in ditt namn på facebook, som så många andra gånger.
Och där var du.
Fortfarande lika rödhårig som jag, fast gift och har en dotter.
Det slog mig då att jag inte bara är faster, utan att jag äntligen har hittat dig.
Min alldeles egna bror.
Du som pratade så roligt i sömnen när vi var små.
Du som gjorde mig så arg när du ritade konstiga saker i mina målarböcker.
Du som skämdes över mig i närheten av dina vänner,
men som alltid gav mig en varm kram innan jag gick och la mig om nätterna.
Du som lärde mig att spelasuper mario, donkey kong och framförallt zelda.
Du som bröt dig fri från vår sjuka familj.
Du som kämpade dig uppåt och idag har det liv och jobb som du alltid drömt om.
Du, som jag alltid sätt upp till, velat vara som och längtat efter.
Min bror.
Min alldeles egna bror.
Jag har levt i snart arton år, du i tjugosex.
Det var mer än tio år sen jag pratade med dig, eller träffade dig senast.
Alltså, lite mindre än hälften av mitt liv.
Och jag kan med ärlighet säga, att det inte har gått en endaste dag utan att jag saknat dig.
Jag har sökt efter dig i många år, på eniro, telefonkataloger, facebook,
ja till och med här på bilddagboken.
Men alla sökningar som jag någonsin gjort har aldrig givit mig svar.
Aldrig har ditt namn eller nummer dykt upp.
Men om det är någonting jag är bra på, så är det på att hoppas.
Så jag har alltid fortsatt med mina sökningar.
Utvecklat det till en vanesak.
Att någon gång i månaden, år efter år skriva in ditt namn.
Fast att jag nästan är säker på att svaret kommer bli detsamma som alltid.
Jag gjorde en helt vanlig sökning igår.
Skrev in ditt namn på facebook, som så många andra gånger.
Och där var du.
Fortfarande lika rödhårig som jag, fast gift och har en dotter.
Det slog mig då att jag inte bara är faster, utan att jag äntligen har hittat dig.
Min alldeles egna bror.
Du som pratade så roligt i sömnen när vi var små.
Du som gjorde mig så arg när du ritade konstiga saker i mina målarböcker.
Du som skämdes över mig i närheten av dina vänner,
men som alltid gav mig en varm kram innan jag gick och la mig om nätterna.
Du som lärde mig att spelasuper mario, donkey kong och framförallt zelda.
Du som bröt dig fri från vår sjuka familj.
Du som kämpade dig uppåt och idag har det liv och jobb som du alltid drömt om.
Du, som jag alltid sätt upp till, velat vara som och längtat efter.
Min bror.
Min alldeles egna bror.
U mean, as much ginger kid as i am<3
and by that i mean''as much gingerkid doesitall.com
22 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rainbowchild/328556273/
Visa toppen
Show footer