June
Show more 14 July 2009
Guidad tur i Tjernobyl & Pripyat! Tagresan fran Kiev kommer f.o ta 18 timmar, myspys!
Tjohopp! Godmorgon Ukraina!
Proviant för dagen!
Vi snodde dassapapper innan vi checkade ut också.
Efter någon timmes promenad med ryska direktiv hittade vi till sist Maidan (Frihetstorget)
Johanna var peppad
Jag med, så pass att jag bjuder på den här
Men vad hände sen?
Jo! Vi hoppade på en buss mot Tjernobyl!
Dun dun dun! Stora hus, som sagt.
Första säkerhetsspärren, allas pass kollas av militär och checkas av mot en lista av godkända besökare
Karta över exlusionszonen
Skyddshelgon intill spärren
Sen fick alla som behövde röka lite sen var det dags att hoppa tillbaka in i bussen
Vägarna efter spärren blev genast ganska dåliga
Brummebrummbrumm
Tjernobyls stadsskylt, lite extravagansa
Mitt ute i ingenstans
Lite mer av gruppen
Grav utanför ett hus intill
Lite indiscrete gasstöld.
Monument och tjernobyls enda butik / bar / café
Framme vid huvudkontoret
Kort briefing om vad vi ska se och göra
Kontoret
Kontoret
-
-
-
Rassokha fordonskyrkogård, idag får man inte åka dit då strålningen är för hög (upp till 600 röntken/timme på vissa fordon, alltså 600,000 gånger högre strålningshalt än den normala gr
Radioaktiva katter som bodde i staden.. Nej, skämt å sido så är staden Tjernobyl faktiskt en bra bit från kraftverkskomplexet och strålningshalten utanför huset visade sig fortfarande vara nor
Folk knallade in för att handla lite proviant, det är dock förbjudet att ta med sig starksprit in i exlusionszonen. (innan klockan sju.. på vardagar..) Det bor f.ö fortfarande fyrtio p
Många hus används inte längre och har blivit förfallna
En närmare bild av monumentet
Herr Gårman finns i Ukraina också
Man ser kanske inte det bilden men det sprang runt massor av vilda hundar här Istället för reflexer har man målat alla trädstammar vita längst ner, såhär såg det ut längs med hela
Stadens egna strålningsmätare, runt om i hela exlusionszonen står det små plåthus med automatiska sändare vilka rapporterar hit om det skulle uppstå någon större förändring i
Jag hade spanat och spanat och till sist, en Lenin-staty!
En bit från staden stannade vi till vid ett museum över de typer av fordon som användes under saneringen. Vi fick dock inte gå nära då de ändå var radioaktiva trots att de sats i b
Brum brum. Lastbilar som den i bakgrunden står i kopiösa mängder och rostar i Rassokha och andra ställen runt omkring exlusionszonen
Alltid bra att ta med sig en pansarvagn om den osynliga fienden visar sig
Den sovjetiska loggan för kärnkraft, den idiotsäkra och billiga energikällan
Bildtext
Pansarvagnen förstår jag men vad gör kanonen där?
Tjernobyls f.d ishockeyrink
Såna här skyltar satt överallt, tror det varnar för att det går en strömkabel under marken
Det var svårt att få bra bilder igenom bussfönstret men vi körde förbi massor av övergivna hus täckta i grönska
De här var ändå som mer synliga, man kunde lagom skymta massvis av andra hus bakom vegitationen, vi körde även förbi Tjernobyls synagoga då en stor del av befolkningen var judar
Till slut var vi framme vid Tjernobyls hamn
Det låg en kuslig tystnad över alltihop, det enda som hördes var ett fåtal lågmälda röster från vår egen grupp.
Tjernobyls brandstation; Monumentet byggdes av brandmännen själva för att hedra minnet av brandmännen först på plats vilka försökte bekämpa branden från reaktorkärnan förgäves samtidigt
Det här var vad som mötte en då man tittade ut på vägen åt båda håll
Jag gick lite närmare och tittade. Tjernobyls brandkår är otroligt viktig då radioaktivt damm täcker vegitationen, alla skogsbränder utgör därför ett hot då de för upp mängder av radioak
Det börjar slå en att vi närmar oss platsen där allt hände
Det här är (eller var) byn Kupachi, en av flera byar i närområdet varav den enda som jämnades totalt med marken och grävdes ner. Det som finns kvar ser man här, en skylt med namnet på&nb
Då jag vänder mig om möts jag av ett av Sovjets stora ögon, ofantliga radaranläggningar som fördes upp för att avsöka eventuella missiler från USA. Det här är en av dom få som finns kvar i
Ingenmansland.
En bit fram på vägen börjar ett kyltorn avteckna sig
Vi har nu precis kommit in i reaktorkomplexet vilket var planerat att bestå av tolv reaktorer då det skulle vara färdigbyggt
Vår guide pekar ut och garvar åt huset till vänster som fransmän byggde upp i ett försök att skapa en effektiv reservoar för kärnbränsle, något som misslyckats kapitalt och några x-antal hu
Ännu en by som likt Kupachi bara kan kännas igen tack vare den lilla gula skylten.
Mängder av krafledningar löper över och omkring vägen när vi närmar oss reaktorerna
Reaktor 5 och 6 var ett pågående byggprojekt då olyckan inträffade och har lämnats därhän, tjugo år senare står det fortfarande helt orört.
Reaktorarna 1, 2 (röd-vita skorstenen till höger), samt 3 och 4 (den kraftigare skorstenen till vänster)
Katastrofens ground zero.
Geigometern har börjat pipa. Strålningen redan här ute är 180 gånger högre än normalt
Kylvattendammen löper igenom hela komplexet och innebär idag en nalkande katastrof för de boende i Kiev då det radioaktiva vattnet tränger ner en centimeter om året ner i flodbädden, där under
Vi åker förbi klungor av ledningar, apparater och hus, det ena större än det andra. Reaktorerna tornar över alltsammans.
Vi börjar skymta den stål- och betongsarkofag som man täckte reaktorn med, allt var gjort i största hast och resultet är att den idag är fallfärdig, stor sprickor, rost och rent utav hål täck
Vi stannar till vid kylvattenkanalen, bakom oss ligger ett komplex av kontorsbyggnader, Tjernobyls centraladministration. Vår guide uppmanar oss att inte rikta kameran åt det hållet då det kan upp
Vår guide slänger i brödbitar och vips dyker det upp otroligt feta malar i vattnet, malarna likväl som vattnet är otroligt radioaktiva men förökar sig trots det.
En av malarna fick man lov att döda då den skadat en dykare som tog prover, när man sedan drog upp fisken visade den sig vara 3,5 meter lång! Fiskarna är svåra att se på foto men syns betydli
Skulle jag uppskatta storleken var nog genomsnittet av våra brödätande små vänner 1,5-2 meter, bilderna här är ändå tagna från tre, fyra meters höjd
Bebisarna vågade sig inte ut till brödet men låg och kollade på en bit bort
Efter fiskarna rådde dock totalt fotoförbud från bussen
Vi var framme!
Den 26:e april, 1986 exploderade reaktor fyra, en gigantisk, regnbågsfärgad låga skjöt upp i luften ihop med en kilometerhög pelare av radioaktiv ånga. Radioaktiviteten uppmäts till 20 gånger
2009, tjugotre år senare så står jag där framför, känslan är kuslig men otroligt mäktig på samma gång.
Sarkofagen som täcker alltsammans väger över 250,000 ton och byggdes av människor som kunde jobba i mindre än en minut i sänder och trots det riskerade att dö av strålningen. Många likvidato
Ett monument restes efter katastrofen över de som kämpade mot strålningens fortsatta spridning.
Idag är det relativt säkert att stå utanför, marken har grävts upp och området sanerats, för tjugo år sedan skulle vår geigometers display inte räckt till för att visa strålningshalten.
Tjugoårsjubileum.
Färden fortsätter mot Tjernobyl-komplexets arbetarstad, Pripyat. Uppförd enbart för att hysa arbetare på någon av de sex (fyra färdiga) reaktorerna och vid stunden av olyckan bodde där 47,000
Framme i Pripyat, vi parkerade mitt på huvudtorget, till vänster skymtar ett kommunistemblém.
Jag fick inte ta kort på det nya kontoret för tjernobyls administration, dock hindrar inget mig från att ta kort på det gamla.
Vi hade nått fram till vår destination, Pripyats hotell.
Entrén
Entré
Det första jag reagerade på var hur mycket glas det låg överallt
Folk.
Mycket av slitaget på väggar är inte tack vare årens gång utan koppartjuvar som runt milleniumskiftet lensade staden på allt av värde
Lobbyn
Lobby
Allmänrum
Varför inte slå sig ner och se på tv ett tag?
En av de många saknade elementen i Pripyat, då staden lensades på värdesaker tog man även elementen vilka idag finns i olika intet-ont-anande personers hem runt om i fr. allt Kiev.
Den babyblå tapeten sitter fortfarande uppe på sina håll.
Bildtext
Lobbyn från insidan
Hissar och ingång till korridorerna
Trashat badrum, t.om kaklet är stulet.
På upptäcksfärd i en av korridorerna
En del av rummen var så mörka att jag inte såg vad som var där inne förrän jag kollade i kameran.
Ännu ett lensat badrum
Många rum var fulla av böcker, hade det inte vart för att de var täckta i radioaktivt damm hade jag velat bläddra i dom.
Det är inte mycket av en utsikt längre från fönstren sedan grönskan tagit tillbaka staden.
I det här rummet blev det korsdrag och dörren blåste igen med en smäll bakom mig, handtaget var förstås stulet så att öppna den igen var inte det lättaste.
Mer papper och böcker. Lägg också märke till hur små rummen är, det är precis lagom så man kan ställa in en säng och ha någon meter fritt omkring den.
Korridoren
Ventilationstrumman hade sett bättre dagar.
Spåren efter evakueringen.
Inte för att dom gjorde någon avsevärd nytta, ens om man nu faktiskt berättat om katastrofen på en gång.
En av hissarna, själva hissburen satt fast mellan andra och tredje våningen.
Den andra hissen var också ute och fladdrade.
Trappuppgången, vi fick bara röra oss tre personer per trappdel och vänta tio sekunder åt gången för säkerhets skull då trapporna stått öppna för väder och rusk i många år.
Hela korridoren här var bäcksvart.
Den gamla hissmotorn står fortfarande och väntar i källaren.
Uppe på taket. Det slog en verkligen att här var vi, femton personer ensamma i en stad designad att hysa rum för femtiotusen.
Reaktor fyras kyltorn tornar över staden.
Naturen har till och med fått fäste på taken.
Pripyats huvudtorg. Till vänster syns den betongplattform där det förr stod en gigantisk Leninstaty.
Liksom i Kiev är det mesta byggt på höjden.
Notera att lyktstolparna är gjorda av tjock, armerad betong, inte stål.
Då reaktorn exploderade begav sig många till fots dit för att se vad som stod på, vägen mellan reaktorn och Pripyat var dock en av dom mest kontaminerade ställena efter olyckan, många fick död
Som sagt så är naturen kvick på att återta vad som tillhör den
Lite av takvåningen
Återigen, mycket glas på golvet.
En sista blick från taket innan jag begav mig nedåt igen.
Jag fick en stark lust att klättra ut där men lade band på mig själv då jag visste att många delar av husen är genomruttnade och fallfärdiga.
En blick ner igenom ett halvtrasigt fönster.
Och jo men visst, där gömde sig ju lite dekor mitt bland all betong!
Trepersonerstrappen.. den var väldigt lång, hotellet måste haft åtminstone sex våningar.
Mysvåningen.. Johanna var inne där och kikade medan jag var på taket, var tydligen fortfarande mycket inredning där. Synd att det inte blev någon bild dock.
Mossan var det enda som vi absolut skulle se upp för då dammet verkligen flyger upp om man trampar på den.
Receptionsdisken.
Intern "telefonen" fanns fortfarande kvar.
Gästlistan med.
Och anteckningsblocket.
Utanför igen, lite väl mycket insyn för min smak.
Fryst i tiden.
Påväg vidare!
Framme i östra delen av Pripyat.
Mer dekor!
Valplakat som blev kvar, fanns ett antal fler med olika gubbar på där inne.
Framme på Pripyats tivoli, en av stadens mest radioaktiva platser. Invigningen var tänkt att äga rum den 1:a maj, tivolit har alltså aldrig öppnats eller använts. Dagen för invigningen hade fo
Bildtext.
Radiobilarna var det enda som hann provköras, någonsin.
Bildtext.
Bilarna är troligtvis helt fyllda med damm, dvs ganska duktigt livsfarliga att sitta i.
I nuvarande läge så är det förmodligen säkert att öppna för allmänheten igen om några hundra år, minst.
Som sagt, allt av värde är stulet för länge sen.
Pariserhjulet.. Definitivt en av Pripyats mer obehagliga strukturer.
Bäst att köpa en biljett innan man kliver på. Det är fascinerande att tänka på att skulle man åka med det idag skulle det vara karusellens jungfrufärd.. trots att den byggdes innan jag ens va
Lika fascinerande är det att korgarna fortfarande sitter kvar uppe.
Man kände sig liten.
Man var liten!
En tur i slänggungan kanske?
Det var så pass nyligen att trät inte ens ruttnat bort och ändå insisterar man på att utöka kärnkraften.
Bildtext.
Uselt läge att bo, precis intill ett tivoli..
Som sagt, trät har inte ens hunnit vittra sönder.
Biljettkontoret, ifall man vill ha ett åkband istället.
Växte dock mkt mossa omkring så jag vågade inte riktigt traska in.
Tog en bild på en hink utanför istället.
Påväg tillbaka till bussen passade jag på att knäppa några bilder också.
Jag vet inte vad det är riktigt..
Huset med plakaten från ett annat håll.
Bildtext.
Dom där husen var creepy, och väldigt höga.
Man skulle lätt kunna komma vilse här ute då träden täcker all sikt åt sidorna.
För den sista byggnaden stannade jag och Johanna i bussen, guiden gick ut i grönskan och alla andra skuttade glatt efter trots att det är just där allt damm som sagt ligger.
Närbild på en av lyktstolparna, ihop med tillhörande papperskorg i tjockt gjutjärn.
Röda skogen, världens idag mest nukleärt kontaminerade plats. Efter olyckan lade sig ett stort moln av radioaktivt nedfall över skogen och dödade allt i den, den döda vegitationen färgades inte
Sen var det dags för mat men först skulle vi skanna händer och skor så de inte var kontaminerade.
Sen fick vi mat som visade sig vara vatten och potatis, konstig fisk inbakad i ost och bröd samt tjocka pannkakor med gräddfil. Det var inte helt fel faktiskt. På vägen tillbaka blev vi skan
Sen drog busschaffören iväg med oss i 150 knyck efter att ha lämnat av guiden vid kontoret (dvs det enda vittnet), vägarna var som sagt usla och alla i bussen flög mer eller mindre runt åt
Efter ett jävla helvete på tågstationen med att hitta rätt spår (vilket dom ändrade utan förvarning) samt en skarp, kall kvinnoröst som pratade konstant på ryska med sovjetiska arbetarvisor n
Farväl Ukraina!
Video på fiskarna ligger uppe! http://www.youtube.com/watch?v=oQW4KCiMM68
Fler videosnuttar uppladdade! http://www.youtube.com/watch?v=oRaTCFjoGBU http://www.youtube.com/watch?v=liy4IZubdfw
Direct link:
http://dayviews.com/rastplats/2009/7/14/
Visa toppen
Show footer