Ack ni som ser på och ni som styr era marionetter över scenen som är livet varför leker ni med känslor och rädslor. Ett manus vi ej vet om, eller gör vi, ligger framför oss och vi agerar. Scenarion och skådespel gör att vi finner känslorna inombords. Förvirring, ensamhet, sorg. Men vi ser klart, och vi har vänner och vi är glada, varför detta kaos på scen och i sinnet.

Dömda, DÖMDA äro vi som är skådespelare i detta skådespel, men vi kämpar vidare ty detta ett måste för lyckliga slut. Varför dessa scenarion av skam och svek, blod och dråp och kärlek och sorg. Simpelt nog för utan dessa tristess skulle överväldiga alltet och publiken lämna skulle. Se, SE OSS, vi är blott dockor, blott skådespelare.

Nu, en replik, missad, vad sker, min motspelare lämnar scenen och träder in i en annan, och jag står där, andra skådespelare ser på mitt misslyckande, vissa ser det ej ens, var det i manuset eller endast en inbillning. Ack, vem vet, och varför… Och nu… mörker… ridå.

No offence, but your spelling is crap.