October
Tuesday 16 February 2010 photo 1/1
|
Nej nej nej, vilken besvikelse :( Spela inte detta spel om ni älskar God of War. Ni kommer bara bli besvikna och uttråkade. Här är min recension iaf:
http://goodgame.se/dantes-inferno-deaths-edition-115.aspx
Dantes Inferno Review
Story
Spelet handlar om Dante, en tempelriddare som har varit med om många strider i kriget kring Jerusalem och som slutligen kommer hem till Italien för att finna fred hos sin fästmö Beatrice. Men det han finner när han öppnar dörren till sitt hus är att hela hans familj har blivit slaktad och Beatrice har tagits till helvetet.
Så han beger sig ner till det djupaste hålet i helvetet för att befria sin Beatrice från detta hemska öde. På sin väg får han hjälp av poeten Vergilius som levererar tidvis intressant information om helvetets nio cirklar, men ibland även verkar prata en massa onödigt strunt. Med tiden stöter Dante även på en del gamla bekanta personer, några illa sinnade, några hjälpfulla. Men allt Dante får syn på får honom att minnas hans odrägliga synder, vilka presenteras i små flashbacks i amerikansk cartoon-stil. Vid slutet av hela spelet väntar Lucifer själv på honom, och slaget om Beatrice når sin höjdpunkt.
Gameplay
Alla ni som har spelat God of War-serien kommer känna igen er i detta spel och dess hack n’ slash teknik. Stridssystemet är ungefär detsamma och det finns även dessa buttonmash-sekvenser såsom "Fatality-sekvenser" när man vill ta död på fiender på ett speciellt snyggt sätt. Bara denna gång kan man ibland välja på vilket sätt man vill döda dem (punish or absolve). Detta är till för att man ska kunna levla upp antingen sin goda (holy) eller onda (unholy) sida, vilket låser upp ett antal vapentekniker, magier, uppgraderingar och förmågor.
Hans huvudsakliga vapen är en lie som han tog av döden själv. Dessutom har Dante ett lysande kors som han kan använda som ett obegränsat range vapen. Den är tänkt för long range fiender, men är så stark att den funkar härligt mot alla slags fiender, små som bossliknande. Rättare sagt så är korset faktiskt det bästa vapnet man kan få i spelet. Dess starka uppgraderingar, dess obegränsade användbarhet, samt dess vida attackområde kombinerad med spelets auto-aim-funktion gör det väldigt enkelt för spelaren att bara spamma massa kors på uppemot alla typer av fiender.
Sist men inte minst får man med tiden ett antal magier som spelaren, precis som alla andra tekniker, kan uppgradera genom att betala med ett antal själar som han har samlat med allt dödande. Även här kan vissa av magierna uppgraderas beroende på vilket Holy respektive Unholy-level spelaren är på.
Auto-aim-funktionen ersätter bristen på en manuell-aim-funktion, vilket kan anses vara både bra och dåligt. För samtidigt som det känns relativt soft att bara behöva trycka på samma knapp för att attackera alla fiender runt omkring Dante, kan det också kännas för lätt, och vid enstaka tillfällen frustrerande, då det blir svårt att sikta på en specifik fiende. Till vår stora förvåning fungerar denna auto-aim dock inte när det gäller att skjuta andra projektiler, såsom magier. Då krävs det att noggrant positionera sig åt fiendens håll för att inte missa när man väl vill skjuta. Detta bidrar också till att det blir mer bekvämt att hellre använda sig av Holy Cross än andra magier.
Likaså som korset baseras på auto-aim, verkar Dante auto-locka när han ska använda sin lie. Detta innebär att han alltid vänder sig mot sin närmaste fiende om man inte styr honom åt ett annat håll. På så sätt kan de flesta strider avslutas genom att endast hamra på samma knapp hela tiden, samtidigt som man har den andra handen ledigt för att exempelvis dricka sitt frukostkaffe. Tyvärr är det omöjligt för Dante att avbryta sina combos när de väl har satts igång, vilket ofta resulterar i att han slår helt vilt åt ett håll där det inte längre finns några fiender, samtidigt som han blir öppen för attacker bakifrån.
På sin färd genom helvetet kan Dante även hitta ett antal Health-, Magic- och Soul-källor som han kan dricka ur för att få i sig respektive innehåll. Dock har Dante en ovana att istället för att dricka ur källan eller öppna en dörr hellre skjuta några heliga kors, i och med att båda handlingar ligger på samma knapp. Ibland hittar han även föremål såsom silvermynt, heliga stenar och reliker som hjälper honom i strider. Här och där finns det även några fördömda (damned) kändisar som har begått ett antal synder i sina liv och därför blev fördömda till att vistas i respektive cirkel av helvetet.
Här kan spelaren välja att antingen befria eller straffa dessa personer. Om de ska befrias startas ett litet minispel där spelaren får fånga upp personens synder och utifrån sin prestation får ett antal extrasjälar för sin Holy-leveling. Om de hellre ska bestraffas, så slaktar Dante dem på exakt samma sätt varenda gång och lämnar kommentarer som "Brinn i helvetet!". "Vadå?", tänkte vi, "Befinner de sig inte redan där?" Vart annars ska en själ tar vägen som redan är död och dödas en gång till? Bristen på logik i detta spel förvånade oss inte bara vid detta exempel.
Spelet präglas nästan huvudsakligen av endast strider. Vart än Dante tar vägen så väntar några fiender på honom bakom varje hörn. Ibland blir det omöjligt att bara se sig omkring och beskåda landskapet eftersom man återigen blir tvungen att ta hand om några monster som vill ta livet på Dante. Men vid enstaka tillfällen får spelaren även en möjlighet att ta det lugnt och klura över ett pussel. Tyvärr består dessa i de flesta fall dock av stenblock som ska skjutas till ett visst ställe eller en spak som ska tryckas ner för att öppna någon dörr. Bara vid ytterst få tillfällen behövs det lite längre tid än några sekunder för att förstå hur pusslet ska lösas. Frustrerande nog kan det även hända att det inte ges någon information om hur ett visst föremål ska användas, vilket kan resultera i att Dante dör ett antal gånger innan man får tipps om hur pusslet ska lösas. Det vanligaste förslaget som man får blir dock att byta till en lättare svårighetsgrad, vilket skapar ännu mer irritation.
Slutligen bör leveling-systemet förklaras mer ingående. Som ovan nämnd kan Dante välja att antingen begå goda eller onda handlingar för att levla upp sin Holy-, respektive Unholy-sida. Varje sida erbjuder då ett antal combos, uppgraderingar, magier och förmågor som kan köpas med själar. Detta verkar i första hand som ett väldigt intressant och välutvecklat system som ska skapa variation bland allt stridande och pusslande. Men i stort sätt är systemet väldigt onödigt och obalanserat. Dante får nämligen inte något speciellt utav att endast maxa antingen sin goda eller onda sida, vilket inbjuder till att spendera själar på båda sidor istället för bara en.
Samtidigt märks det redan i början av spelet att den goda sidan är mycket bättre än den onda. Här kan spelaren uppgradera sitt Holy Cross till ett supervapen som kan bryta igenom alla fienders försvar, köpa permanenta uppgraderingar som gör Dante 15 % mer tålig mot skada, lära sig magier som skyddar Dante, skadar alla fiender och regenererar honom samtidigt, samt köpa magier som ger liv tillbaka med varje slag. Unholy-sidan består däremot av nästan bara combo-attacker för lien. Detta skulle vara relativt tålbart om lien nu faktiskt var ett bra vapen att använda. Men auto-locken, den lilla skadan som lien gör, och det faktum att Holy-Cross-korset är betydligt bättre på alla nivåer, bidrar till att spelaren knappast kommer vilja satsa mer på sin onda sida.
Grafik
Denna del av recensionen bör uppdelas i fem underkategorier som bör bedömas var för sig.
Animationer
Spelets animationer körs på en hastighet på 60 fps, vilket gör det väldigt behagligt att titta på Dante som svänger sin lie i supersnabb fart, skjuter heliga kors vilt åt alla håll eller hoppar upp i luften för att dra isär en fiende mitt itu. Fatality-sekvenserna är väldigt coola, även fast att de efter allt stridande blir uttråkande att se på. Fienderna rör sig väldigt realistiskt och den rörliga miljön (vatten, blod, människor som torteras här och där etc.) är också acceptabel.
Videosekvenser
Vid fyra tillfällen i spelet visas längre filmsekvenser som är otroligt snygga och härliga att se på. Grafiken i dessa filmer påminde oss om filmsekvenserna i Final Fantasy X, så väl gjorda är de. Om hela spelet hade utgjorts av samma grafik och animation som i dessa filmer hade det blivit ett mästerverk. De resterande videosekvenserna som poppar upp då och då utgörs av samma grafik som den i gameplayen, vilket inte är något speciellt. Det som dock är mest irriterande är när Dante minns några av sina synder som han har begått i dåtiden, vilka presenteras i förskräckligt fula flashback-scener i en dålig animerad amerikansk cartoon-stil. Frustrerande nog är det omöjligt att skippa video-, flashback-, eller filmsekvenserna.
Grafikmotor
Trots de snygga animationerna och filmsekvenserna är gameplaygrafiken tyvärr dock inget vidare. Dantes Inferno känns rent visuellt inte som ett spel som släpptes år 2010, då den har ungefär samma låga nivå som "God of War 2" kunde erbjuda när det kom ut på PS2 år 2007. Speciellt de köttigt glänsande miljöerna i Gluttony-cirkeln påminde oss hemskt mycket om grafiken i spelet "Prey" (2006).
Karaktär-, och fiendedesign
Detta är något som förvånade oss mycket. För medan de första fienderna som introduceras i början av spelet är sjukt coola och bisarra (bebisar med klingor istället för händer och horor med stora groteska penisar), präglas resten av spelet av ungefär samma tråkiga och oinspirerade monster, såsom zombisar, feta fladdermöss eller satyrer i rustningar. Till och med de flesta stora bossar återfinns i den första tredjedelen av spelet, medan resten består av tråkiga krigare och trollkarlar.
Även karaktärernas design kunde ha gjorts betydligt bättre. Medan Beatrice, Vergilius och Lucifer är väldigt snyggt gjorda, känns Dante själv genom hela spelet som den tråkigaste personen på jorden (eller helvetet). Speciellt hans hjälm stör, då den skymmer halva hans ansikte, vilket gör att hans personlighet aldrig riktigt tränger fram. Han är lång och spinkig, men kan ändå dela ut otroligt mycket stryk och förflytta gigantiska vagnar och stenblock (?). Sist men inte minst bidrar hans ledsna ansiktsuttryck, hans ljusa röst och hans martyr-deppiga attityd ("Beatrice, please forgive me!") att han framstår som spelets största mes. Det är inte kul att spela med Dante, och det blir mindre roligt när man tänker på att hela spelet går ut på att Dante ska ta hämnd på Lucifer, men Dante själv aldrig riktigt visar sig vara den brutala och hämndlystna typen.
Miljödesign
Det som fångade vår uppmärksamhet mest av allt var förmodligen miljödesignen. Medan själva gameplaygrafiken inte är värt så mycket, är det dock märkbart hur mycket tid och arbete producenterna lade på utvecklingen och formandet av miljön, omvärlden och bakgrunden. Pölar av gyllen glänsande guld där de fördömda brinner för evigt för sin lystnad är lika så snygga att se på som vattenfall av blod, brinnande människor som faller ner från himlen som meteoriter, förvrängda statyer, pelare gjorda av manliga könsorgan, levande tarmar, människolik invävda i väggarna, gigantiska städer byggda i sjöar av lava och mörka skogar där de självmordsbenägna lever ut sina dåd i all evighet. Ibland hände det att vi bara stannade och gapade åt de surrealistiska, dock så verklighetstrogna bilder som bjöds oss. Tyvärr håller spelet inte samma standard vid slutet av spelet som huvudsakligen utspelar sig i tråkiga ökenmiljöer och mörka klaustrofobiska rum.
Sound
Den andra saken som sticker ut väldigt mycket är spelets soundtrack. Den mörka, mystiska såsom brutala orkestermusiken, blandad med emellanåt sorgset depressiva kyrkokörer skapar en så underbar, fantastisk och gripande atmosfär att det är omöjligt att inte häpnas av ljudet. Även SFX-ljudet såsom röstskådespeleriet är väldigt väl gjorda och inget att klaga över. Det finns dock ingen möjlighet att justera ljudinställningarna i optionsmenyn, vilket förvånade oss väldigt mycket.
En sak som dock stör är att storyn och dialogerna mellan olika parter ibland är svårbegripliga och förvirrande. Alltför ofta lyssnar parterna inte ens på varandra utan babblar bara på utan att det sker någon form av en acceptabel och förståelig konversation. Vilket leder till menings-, och poänglösa samtal och slutligen till absolut förvirring av spelaren själv.
Koncept
I och med att Dantes Inferno är en klar rip-off av God of War-serien kändes det nödvändigt att åtminstone diskutera denna part. De delarna som Dantes Inferno har tagit av GoW är många. Hack n’ slash stridssystemet är likadant, bara att Dante har en lie och ett kors som vapen istället för två kedjeklingor. Dante har även här magier som han kan använda sig vid sidan av sina vanliga vapen. Man kan ta grep på fiender och döda dem på ett speciellt snyggt sätt, samtidigt som boss-strider präglas av att trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att avsluta striden. Dante har till och med en "Redemption"-mätare som kan aktiveras för att göra honom starkare och tåligare för en viss tidsperiod. Istället för blod samlar Dante på själar, vilka exakt som i GoW kan spenderas på att uppgradera tekniker och magier. Olika föremål kan samlas som hittas i källor istället för skattkistor.
Fienderna är relativt mångfaldiga, men poppar upp tämligen allt för ofta. Då och då stannar Dante upp för att minnas sina flashbacks, men dessa visas som dåliga tecknade serier än som coola slow-motion-bildspel som i GoW. Platforming-aspekterna, dvs. sättet som Dante springer, hoppar (dubbelhopp), tar sig över hinder och spalter samt sättet på vilket han löser pussel är direkt tagna från GoW. Det enda som är annorlunda är att Dante kan rida gigantiska monster, har ett heligt kors som han kan skjuta med, samt att han kan välja om han vill fokusera sina själar på lien eller korset.
Detta räcker dock inte för att skapa något revolutionerande nytt av ett så lyckat koncept som det i God of War-serien. Vilket får Dantes Inferno att framstå som ett halvdåligt försök att kopiera ett spel som är tusen gånger bättre.
Replayability
Lyckligtvis erbjuder spelet en möjlighet till new game+, som innebär att det går att spela om hela spelet, fast med allting man har samlat i föregående omgång. Detta inbjuder till att utforska helvetets nio cirklar en gång till för att leta reda på allting man har glömt eller missat i första genomgången. Men i och med att spelet är så otroligt frustrerande och uppemot tråkigt, är det diskutabelt om man överhuvudtaget har lust att plåga sig igenom hela grejen en gång till. Om man hellre vill göra något annat finns det då tillägget "Gates of Hell" i startmenyn, vilket innebär att man ska besegra så många fiender som möjligt under en viss tid. Snart kommer även det nedladdningsbara tillägget "Trials of St. Lucia" att släppas, vilket är ungefär detsamma som Gates of Hell, men erbjuder spelaren möjligheten att skapa egna utmaningar och klara dem tillsammans med en kompis online.
Sammanfattning
Dantes Inferno hade potential att bli ett riktigt kul och intressant spel, även fast att det blev inspirerad av God of War-serien. Att basera hela storyn på Dante Alighieris gudomliga komedi verkade som en intressant idé, men bottnade till slut i att spelet hade lite gemensamt med originalverket. Istället fokuserade storyn kring en svag mes i riddarkostym som genom hela handlingen sörjer över hur dum han har varit och hur ledsen han är över att hans fästmö har tagits av djävulen.
Kombinera detta med de outvecklade stridskontrollerna, det obalanserade leveling-systemet, den fula gameplaygrafiken, de dumma pusslena, de repetitiva fienderna och den tråkiga miljödesignen vid slutet av spelet och du får ett bra exempel på ett besvikande och misslyckat rip-off –spel. Dock bör den fina musiken, den tidvis fantastiska miljödesignen såsom de enstaka filmsekvensernas kvalitet inte glömmas i värderingen. Därför får Dantes Inferno av oss bara 7 av 10.
http://goodgame.se/dantes-inferno-deaths-edition-115.aspx
Dantes Inferno Review
Story
Spelet handlar om Dante, en tempelriddare som har varit med om många strider i kriget kring Jerusalem och som slutligen kommer hem till Italien för att finna fred hos sin fästmö Beatrice. Men det han finner när han öppnar dörren till sitt hus är att hela hans familj har blivit slaktad och Beatrice har tagits till helvetet.
Så han beger sig ner till det djupaste hålet i helvetet för att befria sin Beatrice från detta hemska öde. På sin väg får han hjälp av poeten Vergilius som levererar tidvis intressant information om helvetets nio cirklar, men ibland även verkar prata en massa onödigt strunt. Med tiden stöter Dante även på en del gamla bekanta personer, några illa sinnade, några hjälpfulla. Men allt Dante får syn på får honom att minnas hans odrägliga synder, vilka presenteras i små flashbacks i amerikansk cartoon-stil. Vid slutet av hela spelet väntar Lucifer själv på honom, och slaget om Beatrice når sin höjdpunkt.
Gameplay
Alla ni som har spelat God of War-serien kommer känna igen er i detta spel och dess hack n’ slash teknik. Stridssystemet är ungefär detsamma och det finns även dessa buttonmash-sekvenser såsom "Fatality-sekvenser" när man vill ta död på fiender på ett speciellt snyggt sätt. Bara denna gång kan man ibland välja på vilket sätt man vill döda dem (punish or absolve). Detta är till för att man ska kunna levla upp antingen sin goda (holy) eller onda (unholy) sida, vilket låser upp ett antal vapentekniker, magier, uppgraderingar och förmågor.
Hans huvudsakliga vapen är en lie som han tog av döden själv. Dessutom har Dante ett lysande kors som han kan använda som ett obegränsat range vapen. Den är tänkt för long range fiender, men är så stark att den funkar härligt mot alla slags fiender, små som bossliknande. Rättare sagt så är korset faktiskt det bästa vapnet man kan få i spelet. Dess starka uppgraderingar, dess obegränsade användbarhet, samt dess vida attackområde kombinerad med spelets auto-aim-funktion gör det väldigt enkelt för spelaren att bara spamma massa kors på uppemot alla typer av fiender.
Sist men inte minst får man med tiden ett antal magier som spelaren, precis som alla andra tekniker, kan uppgradera genom att betala med ett antal själar som han har samlat med allt dödande. Även här kan vissa av magierna uppgraderas beroende på vilket Holy respektive Unholy-level spelaren är på.
Auto-aim-funktionen ersätter bristen på en manuell-aim-funktion, vilket kan anses vara både bra och dåligt. För samtidigt som det känns relativt soft att bara behöva trycka på samma knapp för att attackera alla fiender runt omkring Dante, kan det också kännas för lätt, och vid enstaka tillfällen frustrerande, då det blir svårt att sikta på en specifik fiende. Till vår stora förvåning fungerar denna auto-aim dock inte när det gäller att skjuta andra projektiler, såsom magier. Då krävs det att noggrant positionera sig åt fiendens håll för att inte missa när man väl vill skjuta. Detta bidrar också till att det blir mer bekvämt att hellre använda sig av Holy Cross än andra magier.
Likaså som korset baseras på auto-aim, verkar Dante auto-locka när han ska använda sin lie. Detta innebär att han alltid vänder sig mot sin närmaste fiende om man inte styr honom åt ett annat håll. På så sätt kan de flesta strider avslutas genom att endast hamra på samma knapp hela tiden, samtidigt som man har den andra handen ledigt för att exempelvis dricka sitt frukostkaffe. Tyvärr är det omöjligt för Dante att avbryta sina combos när de väl har satts igång, vilket ofta resulterar i att han slår helt vilt åt ett håll där det inte längre finns några fiender, samtidigt som han blir öppen för attacker bakifrån.
På sin färd genom helvetet kan Dante även hitta ett antal Health-, Magic- och Soul-källor som han kan dricka ur för att få i sig respektive innehåll. Dock har Dante en ovana att istället för att dricka ur källan eller öppna en dörr hellre skjuta några heliga kors, i och med att båda handlingar ligger på samma knapp. Ibland hittar han även föremål såsom silvermynt, heliga stenar och reliker som hjälper honom i strider. Här och där finns det även några fördömda (damned) kändisar som har begått ett antal synder i sina liv och därför blev fördömda till att vistas i respektive cirkel av helvetet.
Här kan spelaren välja att antingen befria eller straffa dessa personer. Om de ska befrias startas ett litet minispel där spelaren får fånga upp personens synder och utifrån sin prestation får ett antal extrasjälar för sin Holy-leveling. Om de hellre ska bestraffas, så slaktar Dante dem på exakt samma sätt varenda gång och lämnar kommentarer som "Brinn i helvetet!". "Vadå?", tänkte vi, "Befinner de sig inte redan där?" Vart annars ska en själ tar vägen som redan är död och dödas en gång till? Bristen på logik i detta spel förvånade oss inte bara vid detta exempel.
Spelet präglas nästan huvudsakligen av endast strider. Vart än Dante tar vägen så väntar några fiender på honom bakom varje hörn. Ibland blir det omöjligt att bara se sig omkring och beskåda landskapet eftersom man återigen blir tvungen att ta hand om några monster som vill ta livet på Dante. Men vid enstaka tillfällen får spelaren även en möjlighet att ta det lugnt och klura över ett pussel. Tyvärr består dessa i de flesta fall dock av stenblock som ska skjutas till ett visst ställe eller en spak som ska tryckas ner för att öppna någon dörr. Bara vid ytterst få tillfällen behövs det lite längre tid än några sekunder för att förstå hur pusslet ska lösas. Frustrerande nog kan det även hända att det inte ges någon information om hur ett visst föremål ska användas, vilket kan resultera i att Dante dör ett antal gånger innan man får tipps om hur pusslet ska lösas. Det vanligaste förslaget som man får blir dock att byta till en lättare svårighetsgrad, vilket skapar ännu mer irritation.
Slutligen bör leveling-systemet förklaras mer ingående. Som ovan nämnd kan Dante välja att antingen begå goda eller onda handlingar för att levla upp sin Holy-, respektive Unholy-sida. Varje sida erbjuder då ett antal combos, uppgraderingar, magier och förmågor som kan köpas med själar. Detta verkar i första hand som ett väldigt intressant och välutvecklat system som ska skapa variation bland allt stridande och pusslande. Men i stort sätt är systemet väldigt onödigt och obalanserat. Dante får nämligen inte något speciellt utav att endast maxa antingen sin goda eller onda sida, vilket inbjuder till att spendera själar på båda sidor istället för bara en.
Samtidigt märks det redan i början av spelet att den goda sidan är mycket bättre än den onda. Här kan spelaren uppgradera sitt Holy Cross till ett supervapen som kan bryta igenom alla fienders försvar, köpa permanenta uppgraderingar som gör Dante 15 % mer tålig mot skada, lära sig magier som skyddar Dante, skadar alla fiender och regenererar honom samtidigt, samt köpa magier som ger liv tillbaka med varje slag. Unholy-sidan består däremot av nästan bara combo-attacker för lien. Detta skulle vara relativt tålbart om lien nu faktiskt var ett bra vapen att använda. Men auto-locken, den lilla skadan som lien gör, och det faktum att Holy-Cross-korset är betydligt bättre på alla nivåer, bidrar till att spelaren knappast kommer vilja satsa mer på sin onda sida.
Grafik
Denna del av recensionen bör uppdelas i fem underkategorier som bör bedömas var för sig.
Animationer
Spelets animationer körs på en hastighet på 60 fps, vilket gör det väldigt behagligt att titta på Dante som svänger sin lie i supersnabb fart, skjuter heliga kors vilt åt alla håll eller hoppar upp i luften för att dra isär en fiende mitt itu. Fatality-sekvenserna är väldigt coola, även fast att de efter allt stridande blir uttråkande att se på. Fienderna rör sig väldigt realistiskt och den rörliga miljön (vatten, blod, människor som torteras här och där etc.) är också acceptabel.
Videosekvenser
Vid fyra tillfällen i spelet visas längre filmsekvenser som är otroligt snygga och härliga att se på. Grafiken i dessa filmer påminde oss om filmsekvenserna i Final Fantasy X, så väl gjorda är de. Om hela spelet hade utgjorts av samma grafik och animation som i dessa filmer hade det blivit ett mästerverk. De resterande videosekvenserna som poppar upp då och då utgörs av samma grafik som den i gameplayen, vilket inte är något speciellt. Det som dock är mest irriterande är när Dante minns några av sina synder som han har begått i dåtiden, vilka presenteras i förskräckligt fula flashback-scener i en dålig animerad amerikansk cartoon-stil. Frustrerande nog är det omöjligt att skippa video-, flashback-, eller filmsekvenserna.
Grafikmotor
Trots de snygga animationerna och filmsekvenserna är gameplaygrafiken tyvärr dock inget vidare. Dantes Inferno känns rent visuellt inte som ett spel som släpptes år 2010, då den har ungefär samma låga nivå som "God of War 2" kunde erbjuda när det kom ut på PS2 år 2007. Speciellt de köttigt glänsande miljöerna i Gluttony-cirkeln påminde oss hemskt mycket om grafiken i spelet "Prey" (2006).
Karaktär-, och fiendedesign
Detta är något som förvånade oss mycket. För medan de första fienderna som introduceras i början av spelet är sjukt coola och bisarra (bebisar med klingor istället för händer och horor med stora groteska penisar), präglas resten av spelet av ungefär samma tråkiga och oinspirerade monster, såsom zombisar, feta fladdermöss eller satyrer i rustningar. Till och med de flesta stora bossar återfinns i den första tredjedelen av spelet, medan resten består av tråkiga krigare och trollkarlar.
Även karaktärernas design kunde ha gjorts betydligt bättre. Medan Beatrice, Vergilius och Lucifer är väldigt snyggt gjorda, känns Dante själv genom hela spelet som den tråkigaste personen på jorden (eller helvetet). Speciellt hans hjälm stör, då den skymmer halva hans ansikte, vilket gör att hans personlighet aldrig riktigt tränger fram. Han är lång och spinkig, men kan ändå dela ut otroligt mycket stryk och förflytta gigantiska vagnar och stenblock (?). Sist men inte minst bidrar hans ledsna ansiktsuttryck, hans ljusa röst och hans martyr-deppiga attityd ("Beatrice, please forgive me!") att han framstår som spelets största mes. Det är inte kul att spela med Dante, och det blir mindre roligt när man tänker på att hela spelet går ut på att Dante ska ta hämnd på Lucifer, men Dante själv aldrig riktigt visar sig vara den brutala och hämndlystna typen.
Miljödesign
Det som fångade vår uppmärksamhet mest av allt var förmodligen miljödesignen. Medan själva gameplaygrafiken inte är värt så mycket, är det dock märkbart hur mycket tid och arbete producenterna lade på utvecklingen och formandet av miljön, omvärlden och bakgrunden. Pölar av gyllen glänsande guld där de fördömda brinner för evigt för sin lystnad är lika så snygga att se på som vattenfall av blod, brinnande människor som faller ner från himlen som meteoriter, förvrängda statyer, pelare gjorda av manliga könsorgan, levande tarmar, människolik invävda i väggarna, gigantiska städer byggda i sjöar av lava och mörka skogar där de självmordsbenägna lever ut sina dåd i all evighet. Ibland hände det att vi bara stannade och gapade åt de surrealistiska, dock så verklighetstrogna bilder som bjöds oss. Tyvärr håller spelet inte samma standard vid slutet av spelet som huvudsakligen utspelar sig i tråkiga ökenmiljöer och mörka klaustrofobiska rum.
Sound
Den andra saken som sticker ut väldigt mycket är spelets soundtrack. Den mörka, mystiska såsom brutala orkestermusiken, blandad med emellanåt sorgset depressiva kyrkokörer skapar en så underbar, fantastisk och gripande atmosfär att det är omöjligt att inte häpnas av ljudet. Även SFX-ljudet såsom röstskådespeleriet är väldigt väl gjorda och inget att klaga över. Det finns dock ingen möjlighet att justera ljudinställningarna i optionsmenyn, vilket förvånade oss väldigt mycket.
En sak som dock stör är att storyn och dialogerna mellan olika parter ibland är svårbegripliga och förvirrande. Alltför ofta lyssnar parterna inte ens på varandra utan babblar bara på utan att det sker någon form av en acceptabel och förståelig konversation. Vilket leder till menings-, och poänglösa samtal och slutligen till absolut förvirring av spelaren själv.
Koncept
I och med att Dantes Inferno är en klar rip-off av God of War-serien kändes det nödvändigt att åtminstone diskutera denna part. De delarna som Dantes Inferno har tagit av GoW är många. Hack n’ slash stridssystemet är likadant, bara att Dante har en lie och ett kors som vapen istället för två kedjeklingor. Dante har även här magier som han kan använda sig vid sidan av sina vanliga vapen. Man kan ta grep på fiender och döda dem på ett speciellt snyggt sätt, samtidigt som boss-strider präglas av att trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att avsluta striden. Dante har till och med en "Redemption"-mätare som kan aktiveras för att göra honom starkare och tåligare för en viss tidsperiod. Istället för blod samlar Dante på själar, vilka exakt som i GoW kan spenderas på att uppgradera tekniker och magier. Olika föremål kan samlas som hittas i källor istället för skattkistor.
Fienderna är relativt mångfaldiga, men poppar upp tämligen allt för ofta. Då och då stannar Dante upp för att minnas sina flashbacks, men dessa visas som dåliga tecknade serier än som coola slow-motion-bildspel som i GoW. Platforming-aspekterna, dvs. sättet som Dante springer, hoppar (dubbelhopp), tar sig över hinder och spalter samt sättet på vilket han löser pussel är direkt tagna från GoW. Det enda som är annorlunda är att Dante kan rida gigantiska monster, har ett heligt kors som han kan skjuta med, samt att han kan välja om han vill fokusera sina själar på lien eller korset.
Detta räcker dock inte för att skapa något revolutionerande nytt av ett så lyckat koncept som det i God of War-serien. Vilket får Dantes Inferno att framstå som ett halvdåligt försök att kopiera ett spel som är tusen gånger bättre.
Replayability
Lyckligtvis erbjuder spelet en möjlighet till new game+, som innebär att det går att spela om hela spelet, fast med allting man har samlat i föregående omgång. Detta inbjuder till att utforska helvetets nio cirklar en gång till för att leta reda på allting man har glömt eller missat i första genomgången. Men i och med att spelet är så otroligt frustrerande och uppemot tråkigt, är det diskutabelt om man överhuvudtaget har lust att plåga sig igenom hela grejen en gång till. Om man hellre vill göra något annat finns det då tillägget "Gates of Hell" i startmenyn, vilket innebär att man ska besegra så många fiender som möjligt under en viss tid. Snart kommer även det nedladdningsbara tillägget "Trials of St. Lucia" att släppas, vilket är ungefär detsamma som Gates of Hell, men erbjuder spelaren möjligheten att skapa egna utmaningar och klara dem tillsammans med en kompis online.
Sammanfattning
Dantes Inferno hade potential att bli ett riktigt kul och intressant spel, även fast att det blev inspirerad av God of War-serien. Att basera hela storyn på Dante Alighieris gudomliga komedi verkade som en intressant idé, men bottnade till slut i att spelet hade lite gemensamt med originalverket. Istället fokuserade storyn kring en svag mes i riddarkostym som genom hela handlingen sörjer över hur dum han har varit och hur ledsen han är över att hans fästmö har tagits av djävulen.
Kombinera detta med de outvecklade stridskontrollerna, det obalanserade leveling-systemet, den fula gameplaygrafiken, de dumma pusslena, de repetitiva fienderna och den tråkiga miljödesignen vid slutet av spelet och du får ett bra exempel på ett besvikande och misslyckat rip-off –spel. Dock bör den fina musiken, den tidvis fantastiska miljödesignen såsom de enstaka filmsekvensernas kvalitet inte glömmas i värderingen. Därför får Dantes Inferno av oss bara 7 av 10.
Comment the photo
Har Dante samma töntröst i filmen? Ärligt talat, när du beskrev hans röst kände jag nästan för att höra honom prata... Jag har aldrig hört en actionhjälte med mesig röst förr :D
Och ärligt talat så hade Dante långt hår och ganska kraftig näsa, åtminstone på porträtten av honom...
Spelat darksiders också! Påminner faktiskt lite om dantes om man kollar på hack and slash grejjsen :P sjukt mycket bättre spel också :D spelat det?
Och naturligtvis har jag spelat Darksiders. Verkar som om du inte kollar min bdb så ofta, för jag lade upp min recension om det för några veckor sen: http://dayviews.com/tyskenfan/439391073/
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/razitar/443303248/
Visa toppen
Show footer