Har skrivit min recension om Alpha Protocol

http://www.goodgame.se/AlltOmSpelRecensionerDetail.aspx?GVid=162

Alpha Protocol är en rollspels-shooter som försöker allting för att kombinera RPG-, smyg- och skjutspelaspekter i en enda stor kreation på ett mer eller mindre lyckat sätt. Tråkigt nog fungerar detta så dåligt att man får hoppas att det aldrig släpps ett "Beta Protocol"

Story

I Alpha Protocol spelar man den unga rekryten Michael Thorton som vaknar upp som testobjekt i en hemlig agentbas under den US- amerikanska statens styrelse. Han har ingen vidare aning om hur han kom dit, men en sak är han säker på – han vill ta sig ut därifrån. Det är här spelets tutorial börjar där spelaren får bekanta sig med titelns alla gameplay-aspekter. Efter tutorialn får vår protagonist reda på att det hela var ett test för att pröva hans kunskaper och beredskap att jobba som agent för Alpha Protocol. Efter denna introduktion kan då de riktiga uppdragen börja. Agenturens primära mål är att utreda vilken terroristorganisation som ligger bakom ett antal bombattentat som har begåtts mot viktiga personer den senaste tiden. Därför blir det Michaels uppgift att ta sig ner till Saudi-Arabien och som en äkta amerikansk agent spöa upp de dumma terroristerna som inte vill lämna världen i fred! Senare i spelet får han även möjligheten att besöka ställen som Ryssland, Italien och Taiwan samtidigt som han permanent försöker att blotta agenturens verkliga syfte och intressen.

Gameplay

Då Alpha Protocol som tidigare nämnt är ett RPG spel introduceras man i spelets början till ett antal olika valbara klasser, varje med sina förvalda specialiseringar på respektive skill-område: Soldat, fältagent, teknikspecialist, frilansare och rekryt. Efter valet är det fritt fram för spelaren att placera skillpoints på önskvärda skills i skill-treen. Här finns det olika kategorier med varsina skills inom respektive område. Det går exempelvis att satsa på Stealth (smyg), Pistoler, Sub-machineguns (kulsprutepistoler), Assault Rifles (automatgevär), Shotguns (hagelgevär), Sabotage, Tekniska färdigheter, Toughness (din hälsa och hur härdig du är i strid) samt Martial Arts (dina färdigheter i närstrid). Beroende på var du satsar dina poäng låser du upp nya färdigheter som kan hjälpa dig på dina uppdrag. Samtidigt erbjuds du möjligheten att satsa lite mer på områden som du själv vill fokusera på, helt beroende på hur du vill spela med din karaktär. Vill du bara rusa igenom uppdrag och skjuta allt i din väg, hålla dig mer i skuggan och smyga bakom fiender och eliminera dem tyst och ljudlöst eller hellre ha lättare att hantera olika tekniska hinder under spelets gång? Valet är ditt – även fast att du skulle begå relativt dumma val om du satsade på någonting annat än assault rifles. För dessa är spelets uppemot bästa vapen. Kombinerad med väldigt tidigt upplåsbara skills som bland annat lock-on-zoom och auto-aim samt det faktum att de flesta soldater dör med en välplacerad headshot, gör även det svagaste automatgeväret till värsta über-vapnet! Att investera sina skillpoints på någonting annat vore ren slöseri.

Den artificiella intelligensen i Alpha Protocol är rent sagt dum som en stock. I de flesta fall kan du stå rakt framför en fiende, och han ser dig – eller träffar dig - ändå inte. Eller så tar du skydd bakom en vägg och blir ändå beskjuten som om du vore helt synlig för allt och alla. Cover-systemet fungerar ungefär som det i Gears of War-serien; med en knapptryckning kan du snabbt ta skydd bakom en vägg, en låda eller en sten för att undvika skott och svara på elden från din sida. I alla fall kan du försöka göra så. För ibland är det omöjligt att ta skydd bakom ett objekt av ingen förklarlig anledning. Eller så träffas du av fiendernas skott ändå, då kulorna mirakulöst flyger igenom hindret. Det är inte ens möjligt att klättra över mindre objekt som stenar eller murar, vilket bara lämnar dig med alternativet att gå runt covern. Värst av allt är att tredjepersonskameran allt för mycket fokuserar på din karaktär så fort du tar cover, vilket blockerar ditt synfält för resten av arean. Då och då händer det till och med att en fiende rent slumpmässigt poppar upp bakom dig från håll som du redan tidigare rensat på allt motstånd. Då blir det en frustrerande svårighet att snabbt lämna covern för att klå fienden i närstrid. När du väl lyckats med att slita dig loss från väggen och trycker på närstridsknapparna, så förväntar dig inte att Michael automatiskt slåss med fienden! Det kan nämligen hända att han inte ens vänder sig mot motståndaren utan slår hejvilt i luften som en full tönt som spastiskt försöker rave-dansa på ett mer eller mindre misslyckat sätt.

Förutom fokus på strid innehåller Alpha Protocol även en del moment där det gäller att använda lite fingerfärdighet för att lösa smärre minigame-pussel. Ett av dem är ett lockpicking-spel där det gäller att skjuta upp pinnar i ett reglage a lá The Elder Scrolls IV: Oblivion för att öppna dörrar. I ett annat kan man stänga av alarmen som man satt igång genom att identifiera labyrint-liknande linjer i en viss följd. Det är även möjligt att hacka datorsystem genom att hitta två koder i en tabell där varje ruta består av konstant skiftande bokstäver och siffror, så att det blir knepigt att hitta de dolda koderna i tid. Dessa spel hös jag till en början ett stort agg mot, men tyckte så småningom att de till och med var roligare att lösa än att spela det egentliga spelet.

Precis som man kan investera på sina skills medan man håller på att levla upp, kan man även satsa lite tid på sin vapen- och utrustningsarsenal. Mellan uppdragen är det möjligt att köpa nya vapen, uppgraderingar, vapentillbehör, granater, rustning, verktyg, medicin och andra små prylar. På så sätt kan du rusta dig inför respektive uppdrag, beroende på hur du har tänkt genomföra det.

En annan positiv aspekt med spelet är att låta spelaren ha en större inverkan på handlingen. I dialoger med andra viktiga personer poppar ofta små val upp där du erbjuds att svara på det sättet som du tycker passar dig bäst. Du kan exempelvis förhålla dig aggressiv, artig eller professionell i ditt uttryckssätt. Dessutom kan du välja att hålla samtalet igång genom att fråga om olika teman som intresserar dig, både angående uppdrag eller personliga saker. Detta system är intressant för dem som gärna vill veta lite mer om själva handlingen istället för att bara gå omkring och göra uppdrag. Dock är det ingen ny uppfinning då man har sett liknande dialogsystem i spel som bland annat Mass Effect.

Grafik

Det första som slog mig när jag fick se videosekvensen för introt var: "Herregud vad fult!" Grafikmotorn är gammal och inte uppdaterad. Det känns som om man spelar ett sent PS2-eller tidigt Xbox-spel. En del sekvenser innehåller också en del lagg. Dessutom kan somliga texturer eller grafiska objekt ta lång tid att ladda, vilket leder till att spelet vid vissa moment ser ut som en gigantisk grafisk bugg. Animationerna är uppemot skrattretande. När Michael exempelvis hukar sig medan han rör sig framåt, påminner han om en liten kyckling i camouflagekläder.

En positiv sak som jag upptäckte var att det var möjligt att i förväg kunna se exakt var en granat kommer att landa innan man kastar den. På så sätt kunde man t ex välja att kasta den rakt under ett fordon utan att den rullar vidare när den landat på marken. I teorin låter det som en riktigt smart idé. I praktiken ser det dock ut som om Michael försöker kasta en liten granat så långt han bara kan, men den bara flyger i en, två meter och stannar exakt där man vill ha den, vilket verkar extremt orealistiskt. För att göra det hela ännu värre ser explosionseffekterna inte bättre ut än när man smäller en kinapuff.

Ljudet

Samma sak gäller ljudet. Granater gör ett pouw, pistoler gör pang och turrets gör "svish" (???). Aldrig i spelet har jag stannat upp och tyckt att någonting lät speciellt bra, varken ljudeffekterna eller musiken i sig. För denna påminner om inget annat än det soundtracket man får höra i dagens agentfilmer a lá 007. Förvänta er alltså inget speciellt på den fronten.

Annat småkul

Några ytterligare saker jag tycker är nämnvärda är bland annat att ens mål under ett uppdrag alltid visas som en markering på skärmen, och som även visar hur långt man befinner sig från målet, lite grand som i Halo-spelen. Förutom detta störde jag mig dock lite på att det inte gick att byta till ett annat kontrollalternativ då jag hellre siktar och skjuter med de övre axelknapparna än de nedre trigger-knapparna.

Sammanfattning – Så… spelet är dåligt?

När utvecklarna kom på idén till spelet måste de ha drömt och fantiserat mycket kring det som skulle bli Alpha Protocol. För själva konceptet låter jättebra i teorin: Skapa ett agentspel med djup och invecklande storyline som går att påverka, lägg in en avancerad och flexibel vapenstruktur, grunda allt på ett RPG-baserat levelingsystem, samt baka in en variation av action- och smyguppdrag för att göra spelet spännande och allsidig. Spelaren ska på så sätt kunna få påverka sina egna val och njuta av gameplayen på sitt önskade sätt.

Men den praktiska omsättningen har blivit ett totalt misslyckande. Där handlingen är stundvis spännande och påverkningsbar brister spelet annars på alla andra områden. Att kunna satsa på olika vapen och färdigheter är en kul tanke, men det faktum att alla andra skillområden än Assault Rifles är värdelösa gör valet inte särskilt variationsrikt. Även smyguppdragen blir meningslösa när man kan åstadkomma snabbare, enklare och bättre resultat genom att bara ta sitt gevär att döda allt i sin väg. De små minispelen är roliga att göra, men poppar upp tämligen för ofta för min smak. Dessutom känns grafiken, ljudet, animationerna och effekterna så gammalmodiga och oinspirerade att man kan undra hur spelet ens lyckades hamna på hyllorna i spelbutikerna.

Allt detta kombinerad med det frustrerande höga antalet buggar och glitchar gör Alpha Protocol till ett spel som man helst lånar först innan man tänker köpa det. Därför ger jag spelet en klar 5 av 10.

Varför i helvete heter du "tyskenfan", vilket fattigt namn?