July
Monday 16 October 2006 photo 1/1
|
Idag har det varit en mycket speciell dag, Jag har varit väldigt glad trotts att jag egentligen borde varit hur deppig som helst! Jag hade inte kommit på varför, förrän jag ser mitt rosa band på jackan. Det påminner mig om tiden sep 05- och fram till nu. Jag har från och med idag bestämt mig för att lägga den tiden bakom mig och leva här och nu. Jag skriver inte detta för ni på något sätt ska tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda, anledningen varför jag skriver detta är för att ni kanske ska få en inblick i hur man än ser ut att må på ytan, kan man ha ett helt helvete på insidan. Jag berättar för er, mina vänner! Sommarn 2005 - Idag Det var på sommarlovet allting började, sommarn 2005. Mamma skulle på mammografi. Jag hade hört ordet men förstod inte exakt vad det menades. Det är att man röntgar brösten. Jag tänkte inte så mycket mer på det, cancer liksom, det kan inte hända mamma. Det blev höst och jag och Matilda kom hem från träningen en helt vanlig dag. Mamma och pappa sitter i soffan, det är då vi får veta. Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Mamma har något att berätta, jag var ju på mammografi i somras och röntgade mig, nu har jag fått svaren och de visade att jag hade en knuta i mitt ena bröst. Jag frågade är det cancer? Ja. Jag ser bara svart. Jag hade precis läst ut boken I Taket Lyste Stjärnorna. (Ni som har läst den förstår) Min första tanka var på boken, min andra var, MAMMA KOMMER DÖ! Jag kunde inte sitta, jag kunde inte stå, jag kunde inte ligga, jag kunde ingenting, knappt tänka. Jag gick in på mitt rum. Jag ville vara själv. Jag var rädd för att gråta för mamma, men nu i efterhand och mycket tack vare Josefins hjälp har jag förstått, hon mår nog bättre av att vi gråter tillsammans än att jag gör det själv. Att hon får se och inte bara höra mig gråta. Minnena är väldigt svarta, jag kommer knappt ihåg någonting. Dagen var inne för operation och mamma och pappa åkte hemifrån tidigt. Farmor var här. Det var den värsta dagen att gå till skolan, jag ville inte till skolan, jag vill inte sitta där när min mamma kan dö.. På lunchrasten kunde jag inte hålla mig längre, bara Emelie visste om allt, och förstod och tröstade. Att inte kunna snacka som jag normalt gör med mina kompisar om det som är jobbigt, men detta var för jobbigt, detta kunde jag inte snacka med någon mer än Emelie om. Tack! Jag ringde pappa, han berättade att sjukhuset hade ringt, allt var bra med mamma. Det var första gången i mitt liv som jag grät - av lycka! Direkt efter skolan åkte vi till sjukhuset och hälsade på mamma. Först när jag ser henne ligga där, i dom vita lakanen, blek i huvet och med stängda ögon tror jag att hon är död. Men pappa går fram och väcker henne. Hon blev så glad att se oss! Och vi av att se henne! Nu kände jag mig så stark och självsäker! Jag kunde gå genom berg, bara jag höll mamma i handen! Dagarna gick och jag kommer inte ihåg jättemycket. Hon kom hem. Ett tag efter operationen fick hon veta nästa stopp, hon skulle på cellgiftsbehandling. Jag hade hört en del om cellgifter. Det får vissa för att vara 100% säkra på att cancern är borta, för om man under operationen missar en enda cell, kan man behöva opereras igen. Det är också den som är det värsta. Det är av den man tappar håret! Jag kunde inte se min mamma utan hår! När man har fått den behandlingen brukar man må dåligt i ungefär 1 vecka efter. Mamma skulle få 6 behandlingar med 6 veckor mellan varje. Jag kommer inte heller ihåg så mycket efter det. Mamma tappade håret, men fick peruk vilket var det svårast eftersom då såg man verkligen cancern. Innan hade man bara vetat att hon hade de men inte sett den. Nu såg man den! Det var nog det jobbigaste och svåraste steget. Jag hade svårt den första tiden att acceptera mamma utan hår. De första dygnen vågade jag inte se henne. Jag grät varje dag och varje kväll. Men vi gick igenom detta hand i hand, jag tröstade henne och hon tröstade mig. Fan va jag är stolt över dig mamma, det var sällan du klagade trots att verkligheten var som den var. Efter dom fruktansvärda cellgifterna var det dags för strålbehandling i Lund. Du körde dit varje dag i 5 veckor. Jag märkte inte så mycket av det eftersom jag var i skolan då. Idag mår mamma lika bra som innan operationen, om inte bättre! Man kan verken se eller märka någon som hellst skillnad på henne. Det är nu jag kan se det positiva i det hela. Innan var allt bara mörker och skit. Det är nu jag kan berömma och tacka alla för all hjälp. Ett speciellt Tack till Sofi som förstod mig i alla lägen och för alla långa samtal. TACK! Med denna text vill jag försöka få dig att förstå hur jobbigt det kan vara att inte kunna bara en kväll när man är ute säga vi går hem till mig, som är en självklarhet nu. Att knappt våga berätta för sina närmsta kompisar för man är rädd att folk ska se ner på mig. Att gråta sig till söms så många nätter. Och väst av allt, rädslan över att förlora min egen älskade mamma..
Annons
Comment the photo
SofiiLarsson
Mon 5 Nov 2007 19:03
Vet inte hur många gånger jag läst denna texten, jag gråter varje gång! Du är stark Bex! så otroligt stark! Och jag vet inte hur många gånger jag sagt tack tillbax till dig oxå, men måste säga det igen, TACK själv! Du är en av de få som verkligen förstår mig! Jag älskar dig <3
N-N
Sat 3 Nov 2007 16:24
Jag har också läst din text! jag kände också tårarna...... va starkt av dej att skriva allt detta! O vad bra att det e bra med henne! Min moster har också canser, så man känner igen ganska mycket :( men det e skönt när det fixar sej :D
E-T
Thu 1 Nov 2007 19:34
Har läst hela texten, men får nästan tårar i ögonen själv :/.. Förstår att de har varit en jobbig tid då, men tur allt är bra med din mamma idag (: ..
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rebeccajonsson/115013387/
Visa toppen
Show footer