Ett utdrag ur min novell "Mörkret Inom Mig" (med risk för upprepning) --------------------------------------------------- Jag sitter där i mörkret och stirrar ut i tomheten. Det finns inget för mitt öga att vila på, ett helt öde landskap möter mig. Det är kallt, en bitande kyla som nästan är påtaglig. Jag vet inte riktigt hur jag har hamnat här, eller varför jag är här. Jag vet inte ens vad det här är för plats. Allt är för mig okänt. Jag börjar resa mig för att gå när jag känner något som drar ner mig. Jag hör ett förtvivlat rop långt borta och försöker resa mig igen, men blir återigen nerdragen. Mina tankar börjar virvla runt i mitt huvud. Var är jag? Vad gör jag här? Vad är det som drar ner mig? Jag måste härifrån! Jag hör ett avlägset skrik av förtvivlan. Jag blir rädd och försöker resa mig igen, men med samma resultat som innan. Till slut vänder jag mig om för att se vad som drar ner mig, men det är lika tomt bakom mig som resten av landskapet runt om mig, tomt, kalt och ytterst kallt. Försöker resa mig igen, och faller framlänges och slår i backen. Landskapet jag nyss befunnit mig i har ersatts av ett mörkt och tomt rum. Känner något kallt rinna ner för kinden, det är blod, måste ha slått sönder näsan i fallet. Vad är det som händer med mig? En strimma av ljus når mig, ljuset från springan i dörren ger mig åter en gnutta hopp. Röster ekar utanför dörren, mörka röster. De skrämmer mig lite, men viljan att ta reda på vart jag är, är större. Dörren glider upp en aning, jag hör fotsteg utanför. Rösterna fortsätter eka någonstans utifrån, de låter mindre hotfulla nu. Jag reser mig upp och blir förbryllad över att jag klarar det den här gången. Det känns som att dörren är ännu längre bort nu, som om den har flyttat på sig. Jag börjar gå mot den och märker snabbt att den kommer längre och längre bort. Jag inser att något är fel. Men snabbtänkt som jag är börjar jag istället gå åt helt andra hållet. Jag hoppar till när jag plötsligt stöter till dörren med ryggen. Min idé funkade! Jag sliter upp dörren och ser en lång korridor framför mig. I änden av korridoren ser jag någon slinka runt ett hörn. Jag börjar springa efter. Rösterna jag hört tidigare hörs nu tydligare och tydligare. När jag kommer runt hörnet är allting tomt. Rösterna hörs inte längre, och personen jag följde efter syns inte till någonstans. Jag fortsätter ner för korridoren tills jag kommer fram till en trappa. Nu trycker sig tystnaden mot mina trumhinnor, det oroar mig lite att det är så tyst. Jag känner mig iakttagen och vänder mig om men ingen syns till. Det förtvivlade ropet jag hörde tidigare ljuder igen, den här gången mycket högre, och framför allt närmare än tidigare. Nu börjar jag bli rädd på allvar. Vad är det här för psykställe? frågar jag mig själv. Mina sinnen är på helspänn. Jag hör inte något alls förutom mina egna tunga andetag. Jag börjar försiktigt gå ner för trappan jag har framför mig. Det knarrar i trappstegen, vilket gör mig ännu mer alert. Jag går verkligen på helspänn nu. Kommer jag komma härifrån levande? Jag måste. Jag kan inte ge upp nu. Jag går vidare ner för trappan tills jag hör något nedanför mig. Jag stannar till och lyssnar noga, jag ser ingen, men jag hör fortfarande fotsteg. Jag känner hur svetten rinner i pannan. Fotstegen dör ut, men jag väntar en liten stund till innan jag fortsätter.

o.o fan va bra skrivet!