August
Tuesday 2 March 2010 photo 1/1
|
Bilden är från 2005. En hemsk bild på dom vackraste av vackra.
Den här texten påbörjades klockan 05.58 i morse. Jag har inte ändrat något i texten i efterhand, knappt läst igenom den eller tänkt över vad jag har skrivit, bara för att det ska vara så autentisk som möjligt. Anledningen till att jag lägger upp detta är jag inte riktigt säker på, det står med i texten också, men det är väl till viss del för att öppna upp mig och få skriva av mig. Och för att jag inte har uppdaterat här på länge. Jag har ju sen en tid tillbaka bestämt att jag inte ska låta min bilddagbok förfalla på samma sätt som den gjorde under en period år 2006, så jag håller mig till det. Hur som helst, här har ni mig, naken, blottad. Morgonsvammel av Sofie Fahlgren. Varsågod.
"Varför gick hon upp så tidigt?" kanske ni tänker. I alla fall om ni känner mig bra. "Varför är jag fortfarande vaken?" tänker jag. Jag gick och la mig för 5 timmar sen, tänkte sova men började läsa på en ny bok jag köpte på bokrean för 25 kronor, trots att jag inte har råd att spendera pengar på böcker. Jag fastnade verkligen, läste nyss ut den. Katarina von Bredows böcker trollbinder mig verkligen, trots att det är patetiska ungdomsböcker med allt vad det innebär. Som förra gången jag läste något av henne har jag legat och lusläst varenda sida och hungrat efter mer. Gråtit, skakat och känt igen mig. Jag borde sova, jag borde vila ut mig så att jag har energi till den inplanerade eftermiddagsfikan idag, men det går inte nu. Jag har gått över tröttgränsen och är helt omskakad av alla dessa rader jag har slukat en efter en genom natten. Katarinas böcker får mig att inse saker om mig själv, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tror det är bra, det känns riktigt bra, men samtidigt dåligt, som om det är information jag inte behöver i nuet, men ändå som om det får mig att växa som människa. "Jag vet inte varför jag skriver det här." - det känns som en välnyttjad mening i min bilddagbok på senaste tiden, men den passar ofta, nu passar den bättre än någonsin. Det här kommer hamna i min bilddagbok någon gång under dagen, inte nu, det orkar jag inte. Jag är som utpumpad på energi men kan inte sova. Vill bara sitta här och skriva varenda tanke för att sedan blotta den för omvärlden. Det känns fruktansvärt patetiskt när jag tänker efter, men ändå viktigt. Jag saknar många saker i mitt liv just nu, känner så otroligt mycket jag inte vill känna. Jag saknar min lilla mamma så att det värket i hela bröstet, vi ska ju vara nära, vara bästa vänner som vi var, då. Jag saknar mina vackra vänner sjukligt. Och jag saknar så mycket mer som inte är värt att ta upp här. Alla saknar, jag är inte ensam, jag vet det. Men att sakna allt man har på samma gång, och samtidigt inte riktigt matas med något nytt, är det så det ska vara? Nu tänker jag sluta skriva innan den här texten spårar, och istället avsluta natten med en kopp kaffe. God morgon världen.
"Varför gick hon upp så tidigt?" kanske ni tänker. I alla fall om ni känner mig bra. "Varför är jag fortfarande vaken?" tänker jag. Jag gick och la mig för 5 timmar sen, tänkte sova men började läsa på en ny bok jag köpte på bokrean för 25 kronor, trots att jag inte har råd att spendera pengar på böcker. Jag fastnade verkligen, läste nyss ut den. Katarina von Bredows böcker trollbinder mig verkligen, trots att det är patetiska ungdomsböcker med allt vad det innebär. Som förra gången jag läste något av henne har jag legat och lusläst varenda sida och hungrat efter mer. Gråtit, skakat och känt igen mig. Jag borde sova, jag borde vila ut mig så att jag har energi till den inplanerade eftermiddagsfikan idag, men det går inte nu. Jag har gått över tröttgränsen och är helt omskakad av alla dessa rader jag har slukat en efter en genom natten. Katarinas böcker får mig att inse saker om mig själv, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tror det är bra, det känns riktigt bra, men samtidigt dåligt, som om det är information jag inte behöver i nuet, men ändå som om det får mig att växa som människa. "Jag vet inte varför jag skriver det här." - det känns som en välnyttjad mening i min bilddagbok på senaste tiden, men den passar ofta, nu passar den bättre än någonsin. Det här kommer hamna i min bilddagbok någon gång under dagen, inte nu, det orkar jag inte. Jag är som utpumpad på energi men kan inte sova. Vill bara sitta här och skriva varenda tanke för att sedan blotta den för omvärlden. Det känns fruktansvärt patetiskt när jag tänker efter, men ändå viktigt. Jag saknar många saker i mitt liv just nu, känner så otroligt mycket jag inte vill känna. Jag saknar min lilla mamma så att det värket i hela bröstet, vi ska ju vara nära, vara bästa vänner som vi var, då. Jag saknar mina vackra vänner sjukligt. Och jag saknar så mycket mer som inte är värt att ta upp här. Alla saknar, jag är inte ensam, jag vet det. Men att sakna allt man har på samma gång, och samtidigt inte riktigt matas med något nytt, är det så det ska vara? Nu tänker jag sluta skriva innan den här texten spårar, och istället avsluta natten med en kopp kaffe. God morgon världen.
Comment the photo
haha ja, det roliga är ju att hon hade rosa ögonbryn också :D
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/refuse/445868215/
Visa toppen
Show footer