January
Wednesday 27 November 2013 photo 1/1
|
(varning för lång text, behövde bara få det ur mig)
Jag är en överlevare!
Jag heter Sofia. Jag är en tjej på 16 vårar bosatt 5 mil söder om Göteborg. Jag är homosexuell, men det var inte förrän för cirka 1 år sedan jag kom på det. Jag har en flickvän, men det finns en nackdel. Hon bor uppe i Norrland, exakt 100 mil ifrån mig. Vi ses inte ofta vilket gör det svårare, men när vi väl är tillsammans så är det som att vi aldrig skiljts åt.
Man kan tro att jag lever ett lyckligt liv. Det gör jag inte. Ända sen jag var tre år har jag fått höra skit. Jag blev slagen av min pappa. Jag kommer ihåg en gång så sjukt starkt. Han slog mig hårt på ryggen och jag fick ett rött handavtryck. Mamma tog mig in i sovrummet och jag bara grät. Hon var rasande, men pappa sa inte ens förlåt. Både han och mamma nekar till att pappa slått mig och min lillebror lite grann men inte lika mycket som de slog mig. Detta slutade för cirka ett år sedan. Vi hade mycket kontakt med socialtjänsten och det öppnades ett fall efter att en vän anmälde min pappa. Det visade sig bara bli värre så jag slutade gå.
Jag har vart mobbad i skolan ända sedan 1.a klass. Varje dag fått gå till skolan med en klump i magen, vara själv på raster och aldrig få vara med. Jag var den tjocka ungen som ingen ville vara med. Jag hittade en dagbok från 4.e klass där jag hade skrivit av mig på rasterna för skriva har alltid vart en hobby för mig och ett sätt att få ut mina känslor. Där står det hur rädd jag var, att jag inte ville leva mer och att jag var ledsen ofta, för ofta.
ALLA vet nu vem jag är, alla vet mitt efternamn och känner igen mig.
Jag kan fortfarande inte gå ut utan att vara rädd att möta mina mobbare. Jag går nu 1.an på gymnasiet i en underbar klass där alla blir accepterade men jag ser fortfarande mina mobbare varje dag. Varje gång jag går ut ser jag blickar av människor och hör ofta kommentarer. Det spelar ingen roll om de mobbat mig eller inte, alla vet vem jag är och tror därför att det är okej att göra så.
Jag har idag få vänner och lite tid. Jag har sysselsatt mig så mycket som möjligt för att inte sitta hemma och deppa och skära sönder mina armar. Ja, jag skär mig. Dock var det lite mer än en månad sedan sist. När du läst klart detta så kommer du förstå, hoppas jag.
Mina vänner tänker väldigt sällan på mig. Jag har vänner som blir arga på mig så fort jag inte gör något som de vill, de blir besvikna på mig och ger mig skuldkänslor väldigt ofta. Jag har bokat upp mig så mycket med en massa olika grejer att jag inte har tid att träffa någon längre. Jag kan berätta för dig hur en vanlig vecka ser ut för mig.
Måndag: Sovmorgon till 10, skolan börjar 11:45 till 16:10. Dans 18:00-19:00, plugga.
Tisdag: Skola från 8:35 till 16:10. Coacha basket 17:30, ska vara där 17:00. Träna själv 20:00 till 21:30.
Onsdag: Skola från 8:35 till 16:00. Plugga och eventuellt vara med någon.
Torsdag: Skola från 8:45 till 11:30, sitta kvar i skolan och plugga till 14:00. Coacha vid 17:00, möte 18:30 till 20:00 och sen träna själv 20:15 till 21:45.
Fredag: Skola från 8:45 till 12:45. Hem och vila, plugga. Dans 18:00 till 19:30. Vara på gården med danskompisar.
Lördag: Sova, spela/coacha basket, åka till Mölnlycke på min stora dag, vara med familjen.
Söndag: Sova, städa, plugga.
Som du ser så har jag inte mycket luckor i min vardag där jag har tid för mina vänner, men det är inte alla som har förstått det. De få vänner jag har och umgås med som mest är egentligen inga bra vänner. En försöker manipulera mig hela tiden och funkar inte det så är jag dum och korkad och snål och så vidare. En hör aldrig av sig och har typ ersatt mig. En vill träffa mig hela tiden men fattar inte att jag inte kan. Alla mina vänner är besvikna för att jag aldrig träffar dem, men de fattar inte att jag redan har alldeles för mycket! JAG FÖRSÖKER.
Sen är det mycket utanför som påverkar mitt mående också. Jag har alltid vart stor i kroppsbyggnad, alltid vart överviktig. Jag har skit svårt för att gå ner i vikt. Det går hur många rykten som helst om att jag vägt över 100 kg men det kan jag säga att jag inte har. Jag var nära dock.
Jag har aldrig vart den typen som hellre sitter ner än att göra något, jag älskar att röra på mig. Det är bara det att min kropp är byggd såhär och jag kämpar för att den ska bli lite mindre så Jag för en gångs skull kan bli nöjd med min kropp.
Jag har ärr på min kropp, som jag gjort själv. Jag har så mycket självhat. Jag har fått så mycket hat mot mig i 13 år att jag tillslut börjat hata mig själv. Jag menar, vem hade inte? Jag blev mobbad i 9 år och slagen hemma och inte en jävel visste om det, inte en enda. Jag har skärt mig på mina axlar, mina handleder och mina lår. Varför? Jo, för att jag hatar mig själv. Jag hatar att bli hatad. Jag har inte gjort något, jag har inte ens fått en chans. Smärtan inom mig blir alldeles för stor. Smärtan jag gör med bladet är i alla fall en smärta som jag kan kontrollera.
Det värsta jag vet med skolan är att de tvingar oss att simma. Jag hatar att simma. Ett tag hade jag baddräkt och badbyxor för jag ville inte visa min kropp. Jag har alltid skämts för den. Jag ska simma imorgon, då ska min nya klass se alla mina ärr för första gången. Jag är rädd.
Jag gör bara folk besvikna hela tiden. Ingen kommer någonsin bli stolt över mig, det kommer aldrig bli något av mig. En före detta mobbare ska börja i min klass med, jag vill verkligen inte det men jag vill inte förstöra framtiden för en människa. Det är ju en bra linje med bra chanser för jobb.
Jag går Industri-process på Nösnäs Gymnasium i Stenungsund, det är en linje med mycket teori och som ni kanske märkte av mitt schema, väldigt mycket plugg. Hur ska jag kunna koncentrera mig om jag får en före detta mobbare i klassen?
Idag är det en månad och sex dagar sedan jag skar mig senast. Jag har fortfarande ångest och panikångest attacker, jag mår fortfarande dåligt över min kropp och jag är fortfarande rädd varje dag. Mobbningen har satt ett stort sår i mitt liv som jag inte tror kommer läka, någonsin. Ser du någon som blir mobbad, snälla ställ upp. Låt inte personen sluta upp som mig. Du vet inte hur den personen kan ha det hemma.
Jag heter Sofia, och jag är en överlevare.
Man kan tro att jag lever ett lyckligt liv. Det gör jag inte. Ända sen jag var tre år har jag fått höra skit. Jag blev slagen av min pappa. Jag kommer ihåg en gång så sjukt starkt. Han slog mig hårt på ryggen och jag fick ett rött handavtryck. Mamma tog mig in i sovrummet och jag bara grät. Hon var rasande, men pappa sa inte ens förlåt. Både han och mamma nekar till att pappa slått mig och min lillebror lite grann men inte lika mycket som de slog mig. Detta slutade för cirka ett år sedan. Vi hade mycket kontakt med socialtjänsten och det öppnades ett fall efter att en vän anmälde min pappa. Det visade sig bara bli värre så jag slutade gå.
Jag har vart mobbad i skolan ända sedan 1.a klass. Varje dag fått gå till skolan med en klump i magen, vara själv på raster och aldrig få vara med. Jag var den tjocka ungen som ingen ville vara med. Jag hittade en dagbok från 4.e klass där jag hade skrivit av mig på rasterna för skriva har alltid vart en hobby för mig och ett sätt att få ut mina känslor. Där står det hur rädd jag var, att jag inte ville leva mer och att jag var ledsen ofta, för ofta.
ALLA vet nu vem jag är, alla vet mitt efternamn och känner igen mig.
Mina vänner tänker väldigt sällan på mig. Jag har vänner som blir arga på mig så fort jag inte gör något som de vill, de blir besvikna på mig och ger mig skuldkänslor väldigt ofta. Jag har bokat upp mig så mycket med en massa olika grejer att jag inte har tid att träffa någon längre. Jag kan berätta för dig hur en vanlig vecka ser ut för mig.
Måndag: Sovmorgon till 10, skolan börjar 11:45 till 16:10. Dans 18:00-19:00, plugga.
Tisdag: Skola från 8:35 till 16:10. Coacha basket 17:30, ska vara där 17:00. Träna själv 20:00 till 21:30.
Onsdag: Skola från 8:35 till 16:00. Plugga och eventuellt vara med någon.
Torsdag: Skola från 8:45 till 11:30, sitta kvar i skolan och plugga till 14:00. Coacha vid 17:00, möte 18:30 till 20:00 och sen träna själv 20:15 till 21:45.
Fredag: Skola från 8:45 till 12:45. Hem och vila, plugga. Dans 18:00 till 19:30. Vara på gården med danskompisar.
Lördag: Sova, spela/coacha basket, åka till Mölnlycke på min stora dag, vara med familjen.
Söndag: Sova, städa, plugga.
Som du ser så har jag inte mycket luckor i min vardag där jag har tid för mina vänner, men det är inte alla som har förstått det. De få vänner jag har och umgås med som mest är egentligen inga bra vänner. En försöker manipulera mig hela tiden och funkar inte det så är jag dum och korkad och snål och så vidare. En hör aldrig av sig och har typ ersatt mig. En vill träffa mig hela tiden men fattar inte att jag inte kan. Alla mina vänner är besvikna för att jag aldrig träffar dem, men de fattar inte att jag redan har alldeles för mycket! JAG FÖRSÖKER.
Sen är det mycket utanför som påverkar mitt mående också. Jag har alltid vart stor i kroppsbyggnad, alltid vart överviktig. Jag har skit svårt för att gå ner i vikt. Det går hur många rykten som helst om att jag vägt över 100 kg men det kan jag säga att jag inte har. Jag var nära dock.
Jag har aldrig vart den typen som hellre sitter ner än att göra något, jag älskar att röra på mig. Det är bara det att min kropp är byggd såhär och jag kämpar för att den ska bli lite mindre så Jag för en gångs skull kan bli nöjd med min kropp.
Jag har aldrig vart den typen som hellre sitter ner än att göra något, jag älskar att röra på mig. Det är bara det att min kropp är byggd såhär och jag kämpar för att den ska bli lite mindre så Jag för en gångs skull kan bli nöjd med min kropp.
Jag har ärr på min kropp, som jag gjort själv. Jag har så mycket självhat. Jag har fått så mycket hat mot mig i 13 år att jag tillslut börjat hata mig själv. Jag menar, vem hade inte? Jag blev mobbad i 9 år och slagen hemma och inte en jävel visste om det, inte en enda. Jag har skärt mig på mina axlar, mina handleder och mina lår. Varför? Jo, för att jag hatar mig själv. Jag hatar att bli hatad. Jag har inte gjort något, jag har inte ens fått en chans. Smärtan inom mig blir alldeles för stor. Smärtan jag gör med bladet är i alla fall en smärta som jag kan kontrollera.
Det värsta jag vet med skolan är att de tvingar oss att simma. Jag hatar att simma. Ett tag hade jag baddräkt och badbyxor för jag ville inte visa min kropp. Jag har alltid skämts för den. Jag ska simma imorgon, då ska min nya klass se alla mina ärr för första gången. Jag är rädd.
Jag gör bara folk besvikna hela tiden. Ingen kommer någonsin bli stolt över mig, det kommer aldrig bli något av mig. En före detta mobbare ska börja i min klass med, jag vill verkligen inte det men jag vill inte förstöra framtiden för en människa. Det är ju en bra linje med bra chanser för jobb.
Jag går Industri-process på Nösnäs Gymnasium i Stenungsund, det är en linje med mycket teori och som ni kanske märkte av mitt schema, väldigt mycket plugg. Hur ska jag kunna koncentrera mig om jag får en före detta mobbare i klassen?
Idag är det en månad och sex dagar sedan jag skar mig senast. Jag har fortfarande ångest och panikångest attacker, jag mår fortfarande dåligt över min kropp och jag är fortfarande rädd varje dag. Mobbningen har satt ett stort sår i mitt liv som jag inte tror kommer läka, någonsin. Ser du någon som blir mobbad, snälla ställ upp. Låt inte personen sluta upp som mig. Du vet inte hur den personen kan ha det hemma.
Jag heter Sofia, och jag är en överlevare.
Annons
Camera info
Camera iPhone 4S
Focal length 4 mm
Aperture f/2.4
Shutter 1/17 s
ISO 400
Comment the photo
Pingu
Wed 27 Nov 2013 18:52
Kan inte läsa hela texten via mobilen :c
Men du vet att jag alltid finns här va? Distans suger så jävla hårt, men jag ska försöka ta mig till Gbg snart! Jag älskar dig min fina fina vän <3
Men du vet att jag alltid finns här va? Distans suger så jävla hårt, men jag ska försöka ta mig till Gbg snart! Jag älskar dig min fina fina vän <3
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/regnbow/516765470/
Visa toppen
Show footer