Där fanns en liten duva uppvuxen i ett växthus.
Han levde ett liv byggt av glas. Skört, isolerat, men ändå genomskinligt.
På andra sidan såg han hur de andra duvorna alla skrattade och log.
Han var för alltid instängd i sig själv, i ett växthus.
Dagarna gick och växterna omkring honom började ruttna och tillslut dö.
Det blir bättre, sade han för sig själv, likaså de alla andra ristade in på hans glasväggar.
Alldeles tomt.
Han blickar upp mot solen, vill vara där, men vingarna de inte bär.
Han flyger och flyger, men faller lika djupt, djupt, djupt ned mot jorden och vingarna bryts.
Ensammast i hela norden.
Han måste hitta ett sätt att ta sig ut härifrån.
Syret i växthuset börjar ta slut och där finns ett strypgrepp om hans hals.
Sakta men säkert lägger sig svart dimma över den lilla duvan.
Han ser inte längre solen.
Allting förblir svart.
Den lilla duvan orkar inte mer och nu för första gången han ler.
Han gjorde det.
Han lämnade den infekterade världen med ett fnitter.
Glasets splitter, regnar ned likt glitter på hans nu fria själ.

Jag gillar den här bildserien måste jag säga.