Sunday 14 December 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Julnovell: Tomteverkstad 2.0
Som allom bekant har undertecknadde senaste tvenne seklen nyttjat genetikens möjligheter för attöverlämna klappar till rätt barn vid rätt tillfälle. Till en börjanfanns fyrahundraarton dubbelgångare med identiska arvsanlag strategisktutplacerade på jordklotets yta. Vi har hela tiden suttitsammanklistrade tankemässigt och kommunicerat trådlöst viatomteverkstans cloud där vi exponerar tankar krypterat,lösenordsskyddat samt kopplat till respektive tomtes id-nummer. Vidarehar varje tomte haft sju renar, sex ordinarie och en extra. Därutöverskötare med stall med en box till varje ren samt skogsområden därrenarna har kunnat ströva fritt och inmundigat lav, gräs och allehandaörter. Det har inneburit viss administration men ändå fungeratsmärtfritt. Jag har förmedlat önskelistor till respektive tomte ochdärefter har distributionen skett enligt lokal tidszon och familjenstraditioner före, under eller efter julprogrammen. Men de senaste årenhar tomtarna satt sig upp mot mig. De har konspirerat i det tysta.Leveranser har uteblivit, barn har fått äldre syskons klappar ochenbart mjuka presenter när sådana inte har funnits på önskelistan –allt för att underminera trovärdigheten i mitt varumärke. Problemen haruppdagats allt eftersom när supporten har dränkts i klagomål. Nu senastvar det en likblek kopia i Rovaniemi som initierade en konkurrerandeverksamhet.
”Ho, ho, ho”, sa han med en röstidentisk med min. ”Det är jag som är den riktiga tomten”, fortsatte hanoch iscensatte en verksamhet med hotell, restauranger, nöjesparker ochsouvenirer för att inhösta så stora rikedomar som möjligt – allt föregen vinnings skull. Inte ett öre delade han med sig till underhåll avslädar, utfodring av renar, effektivisering av tomteverkstaden ochanställning av nya nissar och nissor till produktionen. Det medfördeatt min verksamhet dalade snabbt och jag hade till och med svårt att haråd att värma upp i stugan.
”Sköt du ditt”, var hans svar närjag kontaktade honom. Strax därefter klonade han sig och såg till attundersåtarna skötte ruljangsen. För egen del satte han sig i ettköpcentrum och åt godsaker och drack glögg året om och lovade barn ändet ena än det andra som han aldrig infriade. Han kommuniceradefortfarande via det julgemensamma molnet men ignorerade konsekventvarje direktiv med ett skrockande skratt.
”The good times are a'rollin”, svarade han och kopplade ner.
Detta föranledde stort huvudbryvarvid jag och Tomtemor satte oss i köket och virade in oss i tjockafiltar för att värma oss och funderade över lämpligt tillvägagångssättför att lösa situationen. Aldrig hade jag varit med om något liknande.En tomtekopia som försökte konkurrera ut Tomtefar. Men strax kom vifram till en rättfram lösning: vi skulle uppgradera molnet. Det varändå dags att byta plattform. Det innebar att alla fyrahundraartontomtar anlände till gården, inklusive avarterna i Rovaniemi – alla föratt byta ut programvaran. Tomten i Rovaniemi vägrade först. Satt envistkvar på sin stol även efter stängning. Men sen insåg han att han inteskulle vara kompatibel med det nya kommunikationsprotokollet. Hanrultade in på gården sist av alla och ondgjorde sig över den ondaTomtefar som kommit på något så överdjävulskt. Kostsamt skulle det bli.Alla resor, uteblivna intäkter och barnsjukdomar med den nyaprogramvaran. Jag föste in alla tomtar i skjulet och låste portarna.Jag funderade ett kort ögonblick, men hade redan konsulteratmiljömyndigheter och näringsinstitut kring lämpligt förfarande – detbästa hade varit om köttet hade kommit mänskligheten till gagn, de varöverlag goda varelser. Men deras kroppar var gamla och sega så jag ochTomtemor hade istället installerat en miljöeffektivuppvärmningsanordning i ladugården. Jag antände och röken striladevackert ur skorstenen mot den klarblå, iskalla himlen.
”Då har vi i alla fall ordnat energiförsörjningen”, sa jag till Tomtemor. Vi satt och åt gröt med mjölk och tuggade renskav.
”Frågan är hur vi gör med detövriga”, undrade Tomtemor och vi övervägde outsourcing av hela ellerdelar av verksamheten. Framför allt sådant som har att göra medstandardprodukter, off the shelf. Men vi kom fram till att det bästavore att slöjda till något. Jag gick ut i verkstaden och tog framdiverse verktyg och ett mikroskop och skred till verket. Jag sågadetill miljontals mikroskopiskt små tomtenissar (andra skulle kallaslöjdandet för atomslöjd och nissarna för nanobotar även om nanotomtarvore mer korrekt). Nanotomtarna blev beståndsdelar på atomnivå utanförmåga att tänka eller agera på annat sätt än de blev tillsagda. Jagförsåg dem även med egenskapen att brytas ner till fotonnivå och färdasmed ljusets hastighet. Först utanför ytterdörren formas de tilljultomte, ren, släde, tomtesäck och vederbörliga julklappar.Julklapparna intar en statisk formation som håller i sig så längebarnet leker med presenterna. När människorna lämnar leksaken utanuppsyn kan den slappna av och inta vilka former den önskar. När barnethar lekt färdigt och slängt leksaken i soporna återgår den tillfotonnivå och fraktar sig tillbaka till Tomteverkstaden. Tomtekopia,släde och renar återgår däremot omedelbart efter besöket till fotoneroch fraktas vidare enligt ursprunglig rutt. När Tomtemor såg vad jaghade skapat sprang hon fram och kramade mig.
”Det här är fantastiskt”, sa honoch skrattade. Jag kunde bara hålla med. Det här var en lösning someliminerade alla möjligheter till framtida uppror. Dessutom var det enmiljömässig lösning som underlättade logistik och minimerade frakt ochproduktionskostnad. Julen kommer att fortlöpa med högre kvalitet ileveransen. Barnen blir gladare vilket i sin tur medför att världenblir mer harmonisk och vackrare för alla, var och en.
Funnet från http://www.idg.se/2.1085/1.200654/julnovell-tomteverkstad-20
”Ho, ho, ho”, sa han med en röstidentisk med min. ”Det är jag som är den riktiga tomten”, fortsatte hanoch iscensatte en verksamhet med hotell, restauranger, nöjesparker ochsouvenirer för att inhösta så stora rikedomar som möjligt – allt föregen vinnings skull. Inte ett öre delade han med sig till underhåll avslädar, utfodring av renar, effektivisering av tomteverkstaden ochanställning av nya nissar och nissor till produktionen. Det medfördeatt min verksamhet dalade snabbt och jag hade till och med svårt att haråd att värma upp i stugan.
”Sköt du ditt”, var hans svar närjag kontaktade honom. Strax därefter klonade han sig och såg till attundersåtarna skötte ruljangsen. För egen del satte han sig i ettköpcentrum och åt godsaker och drack glögg året om och lovade barn ändet ena än det andra som han aldrig infriade. Han kommuniceradefortfarande via det julgemensamma molnet men ignorerade konsekventvarje direktiv med ett skrockande skratt.
”The good times are a'rollin”, svarade han och kopplade ner.
Detta föranledde stort huvudbryvarvid jag och Tomtemor satte oss i köket och virade in oss i tjockafiltar för att värma oss och funderade över lämpligt tillvägagångssättför att lösa situationen. Aldrig hade jag varit med om något liknande.En tomtekopia som försökte konkurrera ut Tomtefar. Men strax kom vifram till en rättfram lösning: vi skulle uppgradera molnet. Det varändå dags att byta plattform. Det innebar att alla fyrahundraartontomtar anlände till gården, inklusive avarterna i Rovaniemi – alla föratt byta ut programvaran. Tomten i Rovaniemi vägrade först. Satt envistkvar på sin stol även efter stängning. Men sen insåg han att han inteskulle vara kompatibel med det nya kommunikationsprotokollet. Hanrultade in på gården sist av alla och ondgjorde sig över den ondaTomtefar som kommit på något så överdjävulskt. Kostsamt skulle det bli.Alla resor, uteblivna intäkter och barnsjukdomar med den nyaprogramvaran. Jag föste in alla tomtar i skjulet och låste portarna.Jag funderade ett kort ögonblick, men hade redan konsulteratmiljömyndigheter och näringsinstitut kring lämpligt förfarande – detbästa hade varit om köttet hade kommit mänskligheten till gagn, de varöverlag goda varelser. Men deras kroppar var gamla och sega så jag ochTomtemor hade istället installerat en miljöeffektivuppvärmningsanordning i ladugården. Jag antände och röken striladevackert ur skorstenen mot den klarblå, iskalla himlen.
”Då har vi i alla fall ordnat energiförsörjningen”, sa jag till Tomtemor. Vi satt och åt gröt med mjölk och tuggade renskav.
”Frågan är hur vi gör med detövriga”, undrade Tomtemor och vi övervägde outsourcing av hela ellerdelar av verksamheten. Framför allt sådant som har att göra medstandardprodukter, off the shelf. Men vi kom fram till att det bästavore att slöjda till något. Jag gick ut i verkstaden och tog framdiverse verktyg och ett mikroskop och skred till verket. Jag sågadetill miljontals mikroskopiskt små tomtenissar (andra skulle kallaslöjdandet för atomslöjd och nissarna för nanobotar även om nanotomtarvore mer korrekt). Nanotomtarna blev beståndsdelar på atomnivå utanförmåga att tänka eller agera på annat sätt än de blev tillsagda. Jagförsåg dem även med egenskapen att brytas ner till fotonnivå och färdasmed ljusets hastighet. Först utanför ytterdörren formas de tilljultomte, ren, släde, tomtesäck och vederbörliga julklappar.Julklapparna intar en statisk formation som håller i sig så längebarnet leker med presenterna. När människorna lämnar leksaken utanuppsyn kan den slappna av och inta vilka former den önskar. När barnethar lekt färdigt och slängt leksaken i soporna återgår den tillfotonnivå och fraktar sig tillbaka till Tomteverkstaden. Tomtekopia,släde och renar återgår däremot omedelbart efter besöket till fotoneroch fraktas vidare enligt ursprunglig rutt. När Tomtemor såg vad jaghade skapat sprang hon fram och kramade mig.
”Det här är fantastiskt”, sa honoch skrattade. Jag kunde bara hålla med. Det här var en lösning someliminerade alla möjligheter till framtida uppror. Dessutom var det enmiljömässig lösning som underlättade logistik och minimerade frakt ochproduktionskostnad. Julen kommer att fortlöpa med högre kvalitet ileveransen. Barnen blir gladare vilket i sin tur medför att världenblir mer harmonisk och vackrare för alla, var och en.