Jag har aldrig varit rädd för hästar i allmänhet och jag kan inte direkt minnas att jag mött någon speciell häst jag varit rädd för... Jag har såklart blivit rädd i situationer med hästar men bara just där och då pga rådande situation och efter en ridolycka var jag ett tag rädd för att hoppa högt (det har dock gått över nu).

Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att älska hästar men vara rädd för dom. Eller ännu värre... Att älska men vara rädd för sin egna häst!

Någon som är eller har varit i den situationen? Hur gör man när man älskar sin häst över allt annat men är rädd för den. Kan man komma över sin rädsla eller får man fatta det svåra beslutet att sälja sin älskling?

Dela med er av era historier om hästar ni varit rädda för.

(Kamakura Simb på bilden)

Jag hade en häst som jag älskade, men som jag var väldigt rädd för i 1 månad efter att vi gick omkull på asfalt så jag fick åka till akuten ...
Men en dag så sa jag till mig själv "IDAG ska jag rida och jag ska HOPPA !"
Och det gjorde jag :D

Jag blev rädd för min häst senast igår, jag longerade honom och när jag smackade på honom för att övergå i galopp tvärnita han och reste sig rakt mot mig med slickade öron och arga ögon, det har han aldrig gjort. då kan jag erkänna att jag blev rädd, smackade bestämt på honom på volten igen, han försökte en gång till men då sparkade jag med foten i gruset så det skvätte sand på honom, sen bara slutade han.

Jag har varit rädd för min förra ponny och min nuvarande häst. Min ponny blev jag red för att han tog över kontrollen, ville han inte längre kasta han av mig, ville han inte gå ur hagen stod han fastfrusen i marken osv. På honom hade jag ett uppehåll på nästan ett år och hade turen att min syster kunde rida honom och en dag bestämde jag mig för att nu ska jag rida honom och efter det har det inte varit några problem. min nuvarande häst blev jag rädd för att han var bara 4 år när jag köpte honom. Han sparkades, nafasade, bet, stack i galoppen, stack med vagnen och hade noll respekt för mig. Men där har jag varit mycket mer envis än med ponnyn. Även om jag har varit skiträdd för honom har jag intalat mig att det inte är någon fara och ridit och hållt på ändå så länge det inte blev farligt. Efter två år började han bli som en vanlig häst med lite unghästfasoner och nu 4½ år senare är han världens underbaraste. För mig ser jag den tiden som det tuffaste jag gjort, men jag är otroligt glad att jag kämpade mig igenom det för nu är vi mer samspelta än vi någonsin kommer att bli :)

Jag blev rädd för pappas travare ett tag efter att han hotat att sparka i hagen, var även rädd för att rida honom efter att han kastat av mig två gånger. Men efter att ha varit borta ett år (bortrest) så blev det typ att jag började om. Är inte rädd för honom i hagen längre, men jag vågar ännu inte galoppera honom, eller trava helt ensam (ute i skogen alltså), men det kommer nog snart :)

Yes. Jag var livrädd för Nyttig i början, var rädd för att ta in han från hagen, att borsta honom, att rida han. Jag funderade många gånger på att sluta ta hand om han helt, men jag kunde inte, för jag..älskade han, på nåt sätt. Jag vågade inte fara dit varje dag, utan lät det vara några dagar, då hann jag tänka att jag älskar honom & saknar honom. Sen blev jag rädd igen osv. Jag var rädd för hästar efter en ridolycka, och vågade bara rida sega hästar & sådana som inte gjorde något. Nyttig hade alltid varit lite piggare & rättså tittig, och när jag började rida honom så tränade jag bara från marken, red lite - skrittade barbacka, samlade mod för att försöka trava, det var förra sommaren. Sen slutade jag ta hand om han när skolan började, sen den 14;e november började jag igen, och hade honom som min egen. Han hade då för det mesta stått i ett par månader. Han ville springa iväg så fort man tog ut han från hagen/stegrade sig, i stallet var han grymt stressad, och lilla jag var ju hur rädd som helst, jag är ungefär lika lång som han är i mankhöjd. Men ja, vi kämpade & jag hade dit en NHtränare, och nu rider jag han i halsring & leder han lös till/från hagen, han står lös i stallgången, han tvekar en halv sekund vid vattenpölar som han tidigare var livrädd för..jag älskar honom enormt, jag kände det från första sekund faktist, det var nåt särskilt med han. Han har attackerat mig(han försökte springa emot mig & högg i luften & sparkade mot mig), försökt sparka & bita mig vid andra tillfällen och kastat av mig, men ändå vågade jag fortsätta ta hand om han.
Han är nåt speciellt, för med nån annan häst är jag inte lika säker på att jag hade vågat. Tom. dom som red i den gruppen jag red i säger att jag förändrats enormt, att jag vågar så mycket mer. Att jag galopperar fram så fort att jag nästan flyger av i repgrimma barbacka, som var rädd när hästen blev pigg i traven. Nyttig har gett mig så grymt mycket, han är helt enkelt min bästa vän.

Lång text, i know. Men kände att jag behövde förklara hur det låg till.

Jag har på sätt och vis varit rädd för mitt gamla varmblod sto. Hon va ganska speciell. När man gjorde NH och ställde krav på henne började hon hota en med frambenen och de gjorde mig osäker på henne. Och hon kunde även hota när man red henne när man ställde krav på henne. Men jag älskade henne enormt mycket. Men jag fick sälja henne för kemin funkade inte.
Jag har även varit rädd för min nuvarande häst. När jag fick henne för ca 8 månader sen så när jag red på ridbanan dem första gångerna och skulle trava så försökte hon hota mig med bakbenen och slängde med huvudet och försökte få av mig, då va jag faktiskt rädd. Men tiden gick och jag red ut istället och nu har jag inte haft större problem på ridbanan.