May
Sunday 13 January 2013 photo 2/13
|
Change
Det var en i gruppen som skrev tidigare här om att ridtravare inte är så lätta.
Och det kan jag inget annat än att hålla med faktiskt!
Tänkte skriva lite här om min och min häst shapiro stars utveckling från att ha varit två till att nästan ha blivit en.
Jag hoppas att ingen anser att jag har kopierat någons text eller gjort något likadant!
Detta är min och Shappes historia i kortdrag:
Den 3 mars 2010 kom Shappe till mig, jag skulle ha honom på foder var det sagt. Jag hade drömt om en gosig häst som kom fram till en och la sitt huvud i famnen och såna saker. Om en häst som jag kunde träna med och rida ut på sköna turer i skogen. Jag trodde Shappe var denna häst...men ack så fel jag hade. Detta var inge häst som tyckte om att gosa eller ens ta kontakt med ngn om ens så i elaka syften, man ställde honom någonstans och så stod han där helt livlös. Jag fick en spark en gång i paddocken i ansiktet ( gick extremt bra, fick bara en fläskläpp ) jag fick vara med på skenturer hem varje gång jag red ut själv, han var livrädd för vatten, hörde han rinnande vatten så stack han hem, såg han en vatten pöl så stack han hem. tillslut vågade jag inte rida ut själv och jag vågade absolut inte galoppera på honom. När det gällde från marken så gick hästen praktiskt taget på mig, det var så att man snubbla fram ibland för att hans bog gick in i min höft. Jag vet inte hur många gånger jag grät och tänkte nu lämnar jag tillbaka denna jävla häst, men det var något med denna häst som jag fastna för, vet inte riktigt exakt vad. Men vi kämpa och vi slet, red barbacka i två månader pga jag inte hade ngn sadel, endast skritt, åkte av en gång och hästen bara gick ifrån mig rakt in i skogen. som tur var kom han tillbaka. Jag fick ta tjuren i hornen och våga galoppera på honom igen med hjälp av tjat av en kompis. Men tillslut våga jag.
När vi flytta till ett stall med paddock började jag göra lösa mark övningar, att han skulle följa mig och komma när jag ropa, i början gick det inte bra men efter ett tag gick det bättre och bättre. Vårat band växte, men i ridningen i paddocken gick det sämre. Jag var fortfarande lite rädd för galopp och jag var en skogsmänniska så att säga, och shappe var den mest envisa och sura häst om han inte fattade vad man mena, så sidvärtesrörelser var bara att glömma.
Det andra i ridningen blev bättre och bättre och jag våga släppa efter mer och vi börja få ett band, jag kunde galoppera genom stora vattenpölar, han kunde trava bredvid mig löst, han följde mina rörelser, han kommer gärna fram till en i hagen och får en klapp och så, han kanske inte är den gosiga häst jag drömt om men vi är påväg.
Idag var jag ute på en ridtur och vi galoppera på en åker, jag hade en het häst men jag kände ändå att jag kan släppa min häst och veta att om jag ber om det så kommer han sakta ner.
Vi har fortfarande mkt att jobba med men vi har kommit en otrolig väg!
Det har vart mkt blod, svett och tårar men jag har nog aldrig känt mig stoltare än vad jag gör nu. Det har helt klart vart värt det och han har fått mig att utvecklats något enormt!!
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/ridtravargrupp/512359017/
Visa toppen
Show footer