Likt min förra text var tillägnad lyckan är denna tillägnad en av dess bröder, ondskan. Lycklig är den människa som kan blunda, ignorera och förbigå det som gror bakom alla de vita leende fasaderna vi visar omvärlden. Vi tvingas in i system som fostrats av rädslan som sakta men säkert tär ner oss alla och förvrider oss till monster. De barn vi en gång var får ingen plats längre. Istället måste vi likt hotade vargar i naturen snabbt lära oss att ta hand om oss själva och skydda oss från alla andra och oss själva. Men vargarna har en flock. Det saknar vi. När vi är rädda söker vi undkomma rädslan genom att förstöra. Och den totala summan av allt detta är ondskan. Samhället visar en kall hand för dem som inte klarar sig. Man säger att ensam inte är stark, men kräver ändå att så skall vara fallet. Vi som inte kan blunda tvingas se sanningen och eftersom att vi är människor kan vi inte förstå. De glimtar av helvetet som drabbar oss kan inte föras samman till en helhet. Vi är helt enkelt för ointelligenta. Och de som ändå försöker greppa konceptet får brottas med en annan känsla: tomhet. Tomheten är hjälplösheten när en vän blivit våldtagen. Det är att sitta och se på när någon blir misshandlad fysiskt eller psykiskt. Det är även skrattet när man skämtar om de hemskaste sakerna någon kan tänka sig. Tomhet dominerar just nu mitt eget sinne. Ondskan har kvävt tårarna jag borde kunna ge. Men tårar förändrar inte världen. De lättar bara sinnet och hjälper en att glömma snabbare. Jag vägrar att glömma. Och hur stora ord det än må vara så är det här en strid. Ont mot gott om man vill göra det enkelt för sig. Vilken sida ställer du dig på? Visst, den mänskliga naturen är på både ont och gott. Men jag är fast övertygad om att roten till ondskan finns där ute eftersom att den så ofta manifesterar sig i rädsla och osäkerhet. Och det är roten som ska anfallas, inte grenarna. Fördomar är ett ord man ska lägga på minnet när man fördjupar sig i det här. Om vi börjar med att besegra fördomarna har vi kommit långt. Förståndet måste leda vägen hur mycket känslorna än stormar. Empati är ytterligare ett ledord. Utan den kan vi inte förstå oss på varandra och vi kan inte låta våra känslor leva på riktigt. Ett ordspråk jag lagt på minnet är ”Man kan inte älska någon annan förrän man älskar sig själv”, vilket tar oss till nästa ord. Rädslan måste vi ta i akt. Våra försvarsmekanismer förstör för varandra när vi genom fruktan föder hat. Motsättningar är i mångt och mycket grundat på just rädsla och oförståelse. Och rädslan kan vi alla bemästra genom empati och förstånd. I slutändan handlar det bara om en sak egentligen: Kärlek. Det är bortom mitt förstånd hur en människa som på något sätt alls befattat sig med kärlek kan utföra kraftig ondska. Gör mot andra som du vill att de skall göra mot dig och genom detta föds både goda och onda spiraler. Bekämpa ondskan och älska världen, snälla människor.

Annons

The photo has no tags

Haagbard Sat 1 Mar 2008 00:25

Du gör det komplicerat, kamrat, men väl sagt :)

riktigahatten Sat 1 Mar 2008 00:26

Det är svårt att samla det utan att göra det komplicerat.

2 comments on this photo

October 2009