July
Saturday 8 March 2008 photo 1/1
|
Till minnet av Lars Pettersson Min pappa blev 49 år gammal. 31 av dessa år var han sjuk i multipel skleros. Hans födelsedag var den 16:e februari, det vill säga en dag efter min födelsedag. Jag kallade honom aldrig vid hans namn. För mig var han alltid pappa. Världens bästa pappa. Och när jag nu skriver det här känner jag mig åter som en liten 9-åring vars värld fortfarande bestod till större del av kärlek till föräldrarna. Överväldigad av minnen från min barndom när min pappa mådde bättre. Det finns otroligt mycket att säga om honom. Till att börja med bar han sin sjukdom med en evig värdighet vilka motgångar han än stötte på. Och MS är inte en ödmjuk sjukdom. Den tog ifrån honom allt utom oss, hans familj. Hans ben gav vika, hans ögon ville inte längre fokusera, han kunde inte sova utan sömntabletter, hans händer och armar förlorade sin styrka och precision. De sista åren behövde han hjälp med i princip allt. Men han gav aldrig upp. Han kämpade för varenda liten bit frihet och självbestämmande. Oavsett hur många gånger han tappade sin tandborste i handfatet på morgonen så skulle han borsta sina tänder själv. Men det var en av de enda sakerna han kunde göra i princip själv när det kom till kritan. Man kan tänka sig att en man som blivit så sjuk ska falla för negativa tankar och bitterhet, men en sådan man var pappa inte. Han höll huvudet högt, försökte att ta saker med en nypa salt och vara optimistisk hur mörkt läget än var. Jag minns flera gånger då det gått fel när han bara skrattat, även om det varit jobbigt för honom. Han ville aldrig belasta andra med sina problem eller smärtor. Och om han var bitter höll han det för sig själv in i sista andetaget. Jag minns att pappa ibland brukade ryta till när han blev arg, när jag och min syster var mycket mindre och bodde där vissa helger. Så en dag berättade vi för honom att vi tyckte att det var otäckt när han skrek. Sen dess gjorde han det aldrig mer, i alla fall inte i vår närvaro. Det är bara ett exempel på den ödmjukhet han visade andra människor. Istället för att vara bitter för det han inte hade var han glad för det han hade och speciellt för oss, hans barn. I och med att han blev sjukare blev det för jobbigt att fara utanför lägenheten några längre turer. Istället levde han ut sig själv genom oss i hans närhet. Han var otroligt stolt över alla våra prestationer och spred gärna den glädje han kände inför det vi åstadkom. Och han hade alltid ett öra över för att lyssna på våra problem och diskutera livets jobbigare sidor. I skuggan av min pappa bleknar den ondska jag genomlevt och den styrka jag brukat för att ta mig igenom den sätts i ett perspektiv. Hela mitt liv, tills i förrgår, har min pappa lidit och kämpat. Det är han som visat mig vad styrka och beslutsamhet är. Han har lärt mig hur man hanterar livet på bästa sätt. Den styrka jag brukat har han haft hundra gånger om. Jag är så glad för det han givit mig och ledsen för att jag inte hann ge mer tillbaka. Min sista gåva till honom var en kram för exakt två veckor sedan och en försäkran om att jag slutligen sparkat ut mina personliga demoner en gång för alla. Han log mot mig och sa ”Du förtjänar det”. Ingen annan kommer att skriva om honom, tyvärr, men var säkra på att han kommer att fortsätta leva genom mig. En stor man har lämnat oss och jag hoppas att han vet vilket mörkt hål han lämnar efter sig som aldrig kommer att kunna fyllas. Och om döden är rättvisare än livet kan han åter igen springa över gräsklädda fält. Med evig kärlek, hans son Oscar Pettersson.
Annons
Comment the photo
jenniesgamla
Sat 8 Mar 2008 13:08
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :/
För jag vet att mina ord inte hjälper .
Ta hand om dig oscar
För jag vet att mina ord inte hjälper .
Ta hand om dig oscar
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/riktigahatten/176068980/
Visa toppen
Show footer