July
Tuesday 11 March 2008 photo 2/2
|
Den slutgiltiga sanningen av Oscar Pettersson Det fanns en gång en ung man som redan från början av sitt liv visade upp extraordinära förmågor i förstånd och intellekt. Han lärde sig att läsa och skriva redan vid ett par års ålder och avverkade sedan bok efter bok. När han sedan ledsnat på att lära så började han skapa. De antika konsterna med allt från konst till skådespeleri och musik kom till honom lika lätt som vattnet flödar ur en nyöppnad källa. Alla sa till honom ”Du kommer att gå långt” och varje gång log han bara som svar. Och långt gick han. När han blev tonåring fick han gång på gång högsta betyg i skolan och redan vid 15 år hade han skrivit en bok som sålts i miljontals exemplar. Därpå följde en skiva som följdes av en film. Blott 20 år gammal hade han samlat på sig sådan rikedom att han aldrig mer skulle behöva lyfta ett finger för att försörja sig. Han hade rest världen runt och smakat på livets alla lustar. Alla hans frågor hade besvarats utom en: Vad är meningen med livet? Ty all den njutning han nådde, all den makt han fick och alla framgångar han sådde gav honom aldrig långvarig förnöjsamhet. Den största frågan var fortfarande inte besvarad. Alla världens filosofer kunde inte hjälpa honom, inte heller präster eller vetenskapsmän. Allt pekade dock på att svaret endast kunde nås på ett sätt: Direkt ifrån Gud. Så den fortfarande unga mannen sökte upp första bästa kloster och bad varje dag och natt för svaret på sin fråga. Han följde alla bibelns regler och lagar till punkt och pricka, samt bad om förlåtelse för tidigare synder. Åren gick, men svaret uteblev. Trofast som han var så gav han inte upp. Tjugo år passerade på detta sätt utan att Gud gav honom svaret. Han hade förlorat sin ungdomliga skönhet och styrkan i hans kropp höll på att fallna. Bitterhet översköljde den en gång så optimistiska mannen och han kastade bort sin Bibel i ett raseriutbrott vars like gudarna sällan skådat. Det krucifix han hängt på väggen vände han upp och ner samtidigt som han bestämde sig för att pröva ett annat sätt. Ty likt ett mynt har världen två sidor, det mörka och det ljusa. Gud hade nekat honom hans svar. Skulle Djävulen göra detsamma? Men Djävulen har inga kloster att gå till, ingen Bibel att följa. Så mannen begav sig ut på en resa runt världen för att finna ett sätt att kontakta mörkrets furste. Hans resa tog honom till Vatikanens katakomber, Haitis djungel, Jerusalems baksida, Mexicos kvarlevor från Aztekerna, den förbjudna staden i Kina och många fler platser. De berättade alla samma sak när man skalat bort det onödiga babblandet: Ondskan skulle gå att finna när man var redo att möta den vid vägens slut. Nu gammal och grå begav mannen sig ut i ödemarken under den ryska vintern. Snön yrde om honom när han vandrade, men inget kunde få honom att stoppa. Snön packades hårt mot hans ena sida och hans skor fylldes sakta men säkert med smältande snö. Så när mörkret omslutit honom och det endast var ljudet av den isande vinden som mötte honom, blev allt tyst. Han stod på hård mark men kunde känna varken värme eller kyla. Det var fortfarande mörkt men snart nog började ett lätt sken att lysa upp omgivningen. Framför honom på en tron byggd av uppenbarligen fortfarande levande människor som sytts ihop satt Lucifer. Hans glödande ögon borrade sig in i mannen, men han gav inte vika. ”Tala” sade Lucifer med en obeskrivligt mardrömslik röst. Med en bugning tog mannen till orda: ”Lucifer, du ondskans företrädare och herde, mardrömmarnas fader, jag har kommit till dig för att få svar på en simpel fråga. Jag har rest världen runt i hopp om att nå dess svar och bett till din fiende, Gud, i tjugo långa år utan resultat. Gud har lämnat denna värld och jag förstår varför. Människor skjuter varandra, lemlästar varandra och tar varje tillfälle i akt att förnedra varandra. Vi förstör jorden med utsläpp bara för att vi är för snåla för att betala lite mer för en produkt som tillverkats på ett mindre skadligt sätt. Vi förslavar varandra och tvingar varandra att arbeta utan att arbetaren gynnas. Vi våldtar varandra och misshandlar varandra. Hatet svämmar över när den ena av oss lyckas medan den andra lämnas kvar att ruttna på botten av samhället. Politikerna, vars ämbeten endast finns till för att hålla kontroll på denna kaotiska hord av galningar och charlataner, smusslar undan allas våra resurser för att själva leva livet bättre. Kärleken har förgiftats av misstro och avsky. Den utan ondska i sitt hjärta som söker kärleken förkastas till förmån för den som endast söker stilla sina tillfälliga lustar. Vi utnyttjar alla våra vänner utan medlidande och utan empati. Det som en bygger upp river den andra ner. Inte ens våra föräldrar är heliga längre utan ska förbannas av sina barn till dina brinnande domäner. Så fort kistan kommit ner i graven sliter de kvarlevande efter sin egen del av den kaka som den avlidne lämnat kvar. Vi dödar gärna varandra så länge det gynnar oss själva. I och med demokratins storhetstid får vi alla delta i att bryta mot varandras rättigheter. Istället för Hitler och Stalin som enskilda ondskefulla individer bär vi alla gemensamt ansvaret för illdåd av den värsta kalibern. Trots att vi är mer bildade och upplysta än någonsin tidigare är vi ignoranta och missbrukar vår kunskap till priset av våra egna liv och friheter, samt våra barns framtid. Jag är ingen man av ljuset längre, ty ljuset har övergivit oss alla. Därför frågar jag dig Lucifer, vad är meningen med livet?” En lång tystnad följde hans utlägg, och Djävulen lät sina fingrar slå stillsamt mot sitt armstöd. Sedan öppnade han sin mun och utbrast: ”Mörkrets barn, du är bitter och förstörd. Ditt liv är bortkastat och ändock söker du svaret på dess mening. Jag skulle kunna besvara den med min eviga kunskap, men vad skulle det löna sig? Du har ändå inget av det kvar. Och om jag ger dig ditt svar nu skall du ändock icke njuta av dess sötma när jag blåser ut ditt ljus och du inträder i mitt rike. Men du är en bärare av ondskan, trots ditt oskyldiga yttre. Därför är jag villig att hjälpa dig om du ger upp det viktigaste du har: Din fråga. Skulle du gå med på en sådan överenskommelse?” Belzebub lutade sig tillbaka och förde ihop sina fingertoppar i väntan på svaret. Mannen kände alla de känslor han skulle förlora om han valde att lystra till livets mening och svalde sin bitterhet. Han tog sitt beslut. ”Svaret är icke av värde för mig längre. Jag accepterar din överenskommelse, mäktiga Lucifer”, svarade han och Djävulen log samtidigt som han knäppte med sina deformerade fingrar. Med ens fann sig mannen ung igen, 20 år och på toppen av sitt liv. Han var nöjd med det han hade och trots att han strävade efter fortsatta framgångar så kände han sig alltid nöjd. Minnet av Djävulen och hans tidigare liv var som bortblåst, han hade fått en ny chans att leva. Vid en värdig ålder av 83 år somnade han in fridfullt och hans sista ord var ”Jag är nöjd”. (Bild av http://zilla774.deviantart.com/art/Lucifer-39192547)
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 11 Mar 2008 20:50
bra skrivet :O
jag tycker dock att djävulen skulle grillat honom i helvetet och hånskrattat : D
"lyckliga" slut gör mig frustrerad
jag tycker dock att djävulen skulle grillat honom i helvetet och hånskrattat : D
"lyckliga" slut gör mig frustrerad
Anarkandi
Tue 11 Mar 2008 20:42
Svaret hade han faktiskt.. Jag önskar att jag kunde skriva och komma på såna här saker..
Fatwalker
Tue 11 Mar 2008 20:37
(höhö gud-ironi- hööhöh. okej, det var tvunget.) nej men, seriöst bra.
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/riktigahatten/177978558/
Visa toppen
Show footer