X3 Resten kommer imorron.

(om ni läste de båda som jag postade den 10:de så börjar ni

på scenbytet....ifall ni bara läste en av dem så börjar ni högre upp...

ni får leta själva XD )

Jag trodde från början att det var klänningen som gjorde honom negativt inställd

till mig men jag insåg ganska snabbt att så inte var fallet. Han hade inte ens

reflekterat över att jag hade en. Mer än att det var dumt att ta ut en så dyr klänning

på en suparfest. Att han visste hur mycket den kostade utan att jag berättade

det först fick mig att undra litegrann.

Jag berättade för honom att jag av och till bor med mina föräldrar, min äldre

syster och mina två mycket yngre småsystrar. Då berättade han att han har en

äldre bror, som är gift och har ett barn. De bor i stan men hans föräldrar gör inte

det.

Från början väntade jag alltid tills han svarat innan jag vågade skicka ett nytt

meddelande men efter ett tag så kunde jag inte hålla mig och skickade meddelanden

så fort jag kommit på något nytt jag ville säga eftersom han bara svara de några

gånger per dag.

Han verkade dock inte ha något emot det och han ökade istället sin svarsfrekvens.

Han köpte till och med en ny mobil så att vi skulle kunna chatta genom mail. Jag är

glad att han åtminstone lät mig prata med honom på det hära sättet. Men,

människor är giriga varelser. Jag skulle vilja umgås med honom i den verkliga

världen också. Men jag vågar inte fråga honom igen. Tänk om han slutar prata med

mig överhuvudtaget då.

"-så han blev fälld." Eve fnös och jag kollade upp på henne från min mobil.

"Du borde kanske se en psykolog för din besatthet. Du har blivit mer och mer

fixerad vid honom sedan du träffade honom för ett år sedan." Jag la ner min

dessertkniv brevid mitt tomma fat.

"Inte alls." Jag slängde en glans på min mobil igen och plockade upp min

kopp med chocklad. Eve himlade med ögonen. Sedan pekade hon på sitt

pekfinger med den andra handens pekfinger.

"Under de första månaderna jag kände dig köpte du en bakelse men åt aldrig

upp den." Hon pekade på långfingret. "Du kan inte släppa din mobil med blicken."

Hon fortsatte till nästa. "Han är allt du pratar om nu för tiden." Och till nästa.

"Du umgås mindre med dina andra vänner bara så att du ska finnas tillhands

sekunden då han svarar." Nu hade hon kommit till lillfingret och var påväg att

börja sin avprickning på nästa hand men min mobil gav ifrån sig ett litet pip

så jag lyfte direkt på den.

"Case in point." Hon himlade med ögonen igen och skakade på axlarna.

Vart är du? Vem är du med?

Svartsjuka är så oattraktivt. De flesta av mina föredetta pojk och flickvänner

har gjort slut med mig för att de inte klarat av att jag vill kunna umås med

mina vänner. Den hära skulle nog inte klara sig så längre till heller.

"Pojkvännen?" Frågade Eve och jag fnös.

"Inte så länge till troligtvis. Jag har irriterat mig på honom i några veckor nu."

Eve blåste på sin cappuccino, tog en klunk och tittade sedan upp på mig igen.

"Dina föräldrar tycker nog att det är jättekul att du flyttar ut och in hos dem

hela tiden." Jag skulle ge henne ett spydigt svar tillbaka men då pep min mobil

igen.

Yo, som du vet så ska ju jag och Abigail på den dära parmiddan

med hennes kompis. Men nu visar det sig att vårat bord blivit

dubbelbokat. Du råkar inte ha några VIP bord lediga till din

debut imorron?

-Birdie

Jag stirrade länge på meddelandet och kunde inte riktigt tro på det. Var det

någon som försökte skämta med mig? Men det kunde det inte vara. Men det

betydde....

"Gah! Birdie kommer, jag behöver ditt bord." Jag försökte se så bedjande och

oskyldig ut som möjligt men hon log bara.

"Åh, det vill jag då definitivt inte missa." Drats. lokalen är fullbokad. Jag

dunkade huvudet i bordet några gånger och sedan tittade jag upp på henne

igen. Hon satt där och såg riktigt skadeglad ut.

"Julie vill nog behålla sitt bord också....jag får fråga Mr.T eller nån av de andra."

**~~~*~~~

"Borde inte du vara inne och göra dig klar?" Dörrvakten hade slutat titta på sin lista

och vänt sig mot Joey som hade ställt sig i dörröppningen. Joey tittade ut över

vimlet av människor som stod i kö och ville ta sig in.

"Jag ska bara se om en sak." Joey hade på svarta höga boots med klack, svarta&vit

randiga strumpbyxor och småa svarta hotpants med en guldkedja hängade från

en liten ficka. Han hade också på sig en vit kråsblus men en svart rosett. Igen peruk

den hära gången, bara sitt eget kortklippta rufsiga bruna hår.

Tillslut fick han syn på mig, vinkade som en galning och log. Sedan vände han

sig om och försvann in genom dörröppningen.

Jag stoppade handen i fickan och grep tag om min mobil. Jag hade sparat

mejlet han hade skickat tillbaka. Uppenbarligen hade mitt mejl som bett

om biljetter varit ett test. Vem ber om VIP biljetter dagen före? Såklart skulle

det vara slutsålt. Svaret var ett test. Som han klarade. Det finns inte många som

honom nu för tiden.

Platserna är slut, men jag lyckades övertala en kompis att ge mig hans. Vill du ha dem?

-Jo

De flesta andra jag känner skulle svarat med "Visst, jag har platser" om de hade

lyckats få tag på några.

"Du, kom nu." Jag tittade upp, vi hade visst kommit längst fram i kön och

jag följde efter Abigail och hennes vänner in genom dörren.

Där inne lämnade vi in våra ytterkläder till Garderobs vakten och följde sedan vita

pilar målade på golvet in i en väldigt stor Aula. I en halvcirkel mot väggen längst

bort, ungefär en meter högt fanns en stor scen. Väggen bakom den var täckt med

ett draperi så det var fullt möjligt att det var öppet där.

På scenen stod röd kista i människostorlek. Saken var den att det bara var ramen

som stod där. De fyra röda väggarna låg på golvet runt den. Omkring scenen stod

en massa bord med långa vita bordsdukar och fyra eller fem svarta stolar i gammalt

trä.

På borden vi varje sittplats fanns det också svarta lädermappar som det stod

Meny på med snirkliga silver bokstäver. I mitten på bordet fanns det också ett vitt

papper med efternamn i svart text.

Vi hittade ganska fort bordet som det stod "Blackbird" på och satte oss tillrätta mitt

framför scenen. Åh jösses så sliskigt.

Bakom oss, ovanför ingången så fanns det balkonger med sittplatser, för de som

inte hade råd eller lust att betala för den extremt dyra maten. Jag suckade, gav

balkongen en sista blick och tittade sedan på medans resten av lokalen fylldes.

I bakgrunden av allt chattrande från människorna kunde man höra lugn dov

orgelmusik och en oregelbunden kyrkklocka.

Det var fortfarande två bord som saknade innehavare då de stängde ingången.

Joey hade berättat tidigare att ifall man var sen så var man tvungen att vänta utanför

tills andra akten. Uppträdandet hade 3 akter, förrätt, varmrätt och efterrätt.

Då dörrarna smällt igen blev orgelmusiken något högre och en grå dimma började

spridas över golvet. Inget på scenen utan runt besökars fötter och bord. Ett frågande

mummel började spridas och då kom i en lång rad servitörer inflytandes i rummet.

De var klädda i vita kostymer, frostat vitt smink i ansiktet och vitt hår. De delade upp

sig och gled upp mot varsitt bord. Då våran privata servitör kom upp till oss och bad

oss om våran order så tittade jag ner och noterade jag att han hade helt snövita inlines.

Man fick välja mellan tre förrätter, tre varmrätter och tre efterrätter. Vi gjorde våra val

och servitören försvann tillsammans med de andra. Då dämpades beslysningen fast
bara ett par snäpp och musiken ökade i volym och tempo.**

Hohoho, sliskigt indeed 8) Jag vill se(=läsa) föreställningen!