June
Saturday 9 April 2011 photo 1/1
|
Birdies POV är den nya biten :3
-OXYMORON-
Kapitel 5 - Skjutjärn
~*~*~*~*~*~
JOEYS POV
~*~*~*~*~*~
Ett hjärtskärande skrik ekade i lägenheten, jag lämnade stekpannan ensam
på spisen och rusade i väg mot vardagsrummet. Men jag tvärstannade i
dörröppningen. Birdie satt up i soffan med vidöppna tomma ögon och ett
vettskrämt uttryck i ansiktet.
Vad var det som pågick? Vad kunde jag göra? Troy kom upp bakom mig och
tittade in mot Birdie över min axel. Sedan plockade han upp nått från sin
bakficka och kollade på det. Det var min tub med sömnmedel, varför hade
han den?
Han suckade och gick förbi mig in i vardagsrummet där han plockade upp
Birdie. Sedan bar Troy ut honom ur vardagsrummet, förbi mig och i riktning
mot gästrummet. Jag följde efter och såg att medans jag hade börjat med
den sena middagen så hade Troy städat ur gästrummet. Han hade bara
lämnat en madrass med sängkläder på golvet och den lilla fotöljen i hörnet.
Han la ner Birdie på madrassen och bäddade ner honom med täcket och en
extra filt. Sedan släckte han lampan i taket, gick ur rummet och stängde
dörren efter sig.
"Va-" Började jag men då han vände sig om och tittade på mig så såg han
så irriterad ut att jag inte visste hur jag skulle börja.
"Det är ingen idé att du frågar honom om det imorronbitti, han kommer ändå
inte minnas nått." Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag hade pratat med
Birdie i lite mer än ett år nu. Men jag visste ändå inget om honom. "Borde
inte du göra nått åt maten." Fortsatte han och då kände jag lukten av brända
kycklingfileér.
~*~*~*~*~*~
TROYS POV
~*~*~*~*~*~
Då vi umgicks med honom för cirka 10 år sedan så gick han alltid upp före
Fan fått på sig skorna. Det verkade inte ändrats, i och försig så var jag inte
bättre själv.
"Morron." Muttrade jag och nickade åt honom då han kom in smygandes
i köket med sin akustiska gitarr i släptåg. Han nickade tillbaka och satte
sig ner vid köksbordet på stolen mittemot mig med gitarren i knät.
Han gav det som låg på bordet en svepande blick och sedan slog han
några akord på gitarren. Jag lade ifrån mig cylindern och trasan och
blundade. Den verkade inte åldrats ett ögonblick, som att gitarren stannat
i tiden sedan Reno gav den till honom i present. Vilket liv det hade blivit
på våra föräldrar.
De hade krävt att jag och Reno skulle lära oss spela, de hade köpt
oss varsin gitarr och skickat oss på lektioner. Vilket vi såklart hatat.
Att uttrycka oss med musik intresserade oss inte. Vilket kanske var
lite skämmigt för två kompositör föräldrar.
Han spelade en melodi som jag inte kände igen.
Troligtvis var det något han bara drog till med på en höft. Ifall han nu
inte lärt sig noter under de åren jag inte känt honom.
Jag satt ett tag, omöjligt att säga hur länge, och bara lyssnade på
ljuden som porlade fram under hans flinka fingrar. Sedan öppnade
jag ögonen och plockade upp cylindern och den oljedränkta trasan
igen. Vid den sena middagen igår så hade Joseph frågat mig om
jag visste vad det var som var fel. Jag hade snäst åt honom att
det var inte något jag borde ge honom svar på.
Jag ogillar skvaller, vill man veta nått så ska man fråga källan.
Det blir mindre missförstånd på det sättet.
Med en suck bestämde jag mig för att det var lika bra att ta tjuren
vid hornen.
"Jag gissar att du inte tar din medicin." Jag tittade upp på honom,
mina händer arbetade själva med att olja det som behövdes. Jag
har gjort det hära så många gånger att jag kan göra det med
förbundna ögon. Han slutade spela och svarade efter några minuter.
"Att klippa ogräs med sax gör inte så stor skillnad." Min högra axel
uppskattade inte det svaret. Men själv tycker jag att det är smått
trevligt med nån som har associationsförmåga.
"Det är bättre att klippa ogräset med sax än att låta det växa vilt
tills man hittat rötterna." Svarade jag och riktade den än inte helt
ihopsatta halvautomatiska Glock 17 pistolen mot honom. Jag
hoppades på nån slags reaktion. Han kanske tillslut skulle
söka ögonkontakt.
Men det enda jag fick var ett svalt leende. Han är läskig. Det spelar
ingen roll vad andra säger. Som ungdom trodde jag att han kunde se
rakt igenom en utan att ens se på en. Det är något jag nu som vuxen
är kritiskt till men jag undrar ändå.
"Det sprider det sig bara om man fortsätter trimma det med sax."
Svarade han efter några minuter. Det är också en irriterande ovana
han har.
Jag suckade och la ner den halvfärdiga pistolen på bordet. Den
hära tjuren är bångstyrig så det är lika bra att lägga alla korten
på bordet tillsammans med allt annat.
"Kan du se mig i ögonen när jag pratar med dig?"
~*~*~*~*~*~
BIRDIES POV
~*~*~*~*~*~
Jag flinade inombords. Han har inte förändrats ett dugg, Renos
tvillingbror. Jag gjorde som han sa och tittade upp på honom.
Hans kinder blev en nyans mörkare och så fortsatte han med
vad han ville ha sagt.
"Förlåt för sömnmedicinen igår men jag tyckte att du behövde
sova. Du såg fallfärdig ut." Han hade plockat upp sin gamla
Glock igen och fortsatte att sätta ihop den men han behöll
våran ögonkontakt medans han väntade på ett svar från mig.
Jag dröjde med att ge ett. Där jag växte upp är det respektfullt
att ge sin samtals partner tid att samla sina tankar. Människor
uppvuxna i den västerländska kulturen har en tendens att vilja
fylla tystnad med substans. Vanligtvis brukar de då säga mer
än vad de har för avsikt att göra.
"Men jag tycker att du borde ta din medicin, du oroar Joseph
an-" Han kom inte längre för Joey hade kommit in i köket och
han tittade sömndrucket och anklagandes på oss båda.
"Vadå för medicin?" Frågade han medans Troy riktade sin Glock
mot golvet, drog tillbaka överdelen och tryckte på avtryckaren.
"Jag ska till jobbet." Muttrade han och ställde sig upp.
"Men...fruko-" Började Joey innan Troy avbröt honom.
"Jag äter där, det finns säkert en massa munkar att stoppa i sig."
Flinade han och stoppade Glocken i axelhölstret. Han rättade till
gogglesen han hade på huvudet, vecklade ut sina vita skjortärmar
och plockade upp sin midjelånga bruna läderjacka som hade hängt
på stolen.
Den taniga handlingskraftiga lilla pojken jag kände som liten har
växt upp till en bredaxlad man som uppenbarligen fortfarande
tycker att det är hans ansvar att rädda alla andra från deras egen
idioti.
"Cheerios!" Han nickade åt oss och skyndade sig ut mot hallen
just efter han plockat upp polisbrickan från köksbordet och hängt
den runt halsen.
Part of an album
Camera info
Comment the photo
Det och lite kaffe lät som en lyxig (om än onyttig) lördagsfrukost.
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rin-rin/487850404/
Visa toppen
Show footer