June
Thursday 12 January 2012 photo 8/10
|
Titel: Länge Leve Överlevnad
Scene: 11 - Skriet från vildmarken
Author: @Konan
Editor: Rin-Rin
POV: Gem
Characters present: Gem, Natsu & Dave
Det hade gått en timme sedan Cal försvunnit och han var fortfarande inte tillbaka. Inte så underligt kanske med tanke på hur lång tid en utredning kan ta, Gem visste att sånt kunde ta tid, det var trots allt vad han gjorde. Utredde saker.
Problemet var att de inte kunde stanna här längre. Han hade vetat redan från början att den här staden var en dålig idé att ge sig in i. Den kryllade av spöken och han hade kunnat se de vidriga blåa spektralvarelserna från där de började. Spöken, hade han alltid kunnat se, han var van med dem. Han pratade med dem, Hell, han hade vänner som var döda! Så han var verkligen inte rädd för dem, problemet var att det här varelserna inte... inte kunde kallas för spöken. Inte kunde ses som spöken. Åh, de var osynliga för andra och icke materiella, visst. Men de såg inte alls ut som de spöken han var vana med.
För det första så såg de inte ut som personer, inte det minsta. Inte ett enda spår av de personer de en gång varit. Det fanns ingen skillnad mellan män eller kvinnor. Nej, alla såg likadana ut. Exakt likadana. Stort uppblåst huvud, tjock hals och tomma hål där ögonen skulle vara, en mun öppen i ett evigt skrik. ...ibland smackade de med munnen som om de åt. Det fick Gem att känna sig obekväm.
De fanns överallt. I början, utanför staden hade han bara sett till en av dem. Han hade blivit förvånad och förundrad på samma gång. Gem hade sett många fler då han tittat mot staden. Han hade försökt avråda dem från att gå dit, det var så många av dem, han visste trots allt inte ifall den här sortens nya spöken kunde vara farliga eller ej. Den sorten han var van med var inte det.
I staden var det först inte så illa som han hade trott. Det var några dussin där men inte så farligt. De höll ett brett avstånd och ignorerade dem för det mesta. De lämnade inga spår och verkade kunna gå genom väggarna fritt. Säkert nog.
Det var i den där byggnaden, efter Cal hade dykt upp och efter Dave bekänt att han alltid kände sig obekväm med folk han inte kände, när de väntat bara ett litet tag som de började dyka upp fler. Gem kunde se dem från fönstret. Som en vallfärd kom de fler och fler. En i taget, först ensamma sen i grupp. Men inga lämnade staden! Det var något som lockade dem hit och Gem hade en dålig känsla av att det kanske var dem.
De andra ville inte gå än, Gem antog att de trodde att Cal snart skulle vara tillbaka men Gem hade själv känslan att han nog skulle dröja lite längre än så. Kanske, tänkte Gem skulle han nu vara tvungen att förklara för dem om spökena, med lite tur så skulle de inte tro att han var knäpp, knasig, kapput med ett dussin skruvar lösa.
Gem slapp dock introducera dem för spökena för det var i den stunden som spökena bestämde sig för att introducera sig själva och blev synliga. Dave och Gem hindrade tillsammans Natsu från att fly genom fönstret, de var på fjärde våningen trots allt och Natsu skulle ändå bara ha landat på fler spöken, nedanför. Tillsammans flydde de tre ner för trapporna istället och Gem och Natsu ignorerade båda ett skämt från Dave om att han kände skriet från vildmarken. Det var inte så här Gem hade tänkt spendera natten, på flykt.
Annons
Part of an album
Comment the photo
Gnagarbanane
Wed 22 Feb 2012 14:25
Haha neej vilka äckliga. Jag föreställer mig typ en armé av tjocka degiga (genomskinliga och ögonlösa) gamlingar som jagar dem medan de smackar med sina munnar - UTAN löständerna i.
Konan
Sat 14 Jan 2012 13:33
deras huvuden är större än en normal människas men inte speciellt mycket. :P det påminner mig om att det säker skulle vara bra att rita alla monstren nån gång. :o ...men tableten funkar inte... :(
21 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rin-rin/500811480/
Visa toppen
Show footer