June
Wednesday 14 November 2012 photo 1/1
|
Skulle postat igårkväll men mjä....hade problem med första meningen eftersom han bara ska kallas för "han" fram till en viss punkt XD
Men det här är det korta första kapitlet XD den första scenen har ni redan läst om ni läst det jag postat och den andra scenen är ny ^^
Comments pls? *puppy eyes*
The Human Adventure
Kapitel 1
Marken färgades mörkröd. De hade inte kommit den här sommaren heller.
Han försökte desperat behålla dem, det kunde inte bli vinter än, men han kunde inte hjälpa det. De röda löven föll sakta från hans grenar till den frostiga marken. Skulle människorna någonsin komma tillbaka? De hade verkat så lyckliga under skuggan av hans lövbeklädda grenar. Likväl så hade löven många gånger fallit från hans grenar sedan människorna senast besökt honom.
Skulle han för alltid bli ensam kvar här?
De fåglarna som bosatt sig i hans hår flydde i panik då trädet plötsligt skakade till. Rädda djur gömde sig i buskagen då han sträckte på sig med ett högt knakande. Han krympte. Rötter och grenar flätades samman för att bilda människoliknande extremiteter. Ifall inte människorna kom tillbaka till honom så var han tvungen att gå till dem.
Med några nya raspande andetag så tog han de första snubblande stegen han tagit på flera årtionden. Framåt, han skulle hitta dem. Fylla hålet innanför hans bark.
Han ramlade och slog ansiktet i marken.
Ansikte gjorde ont. Det var svårare att gå än han mindes det. Människorna fick det att se så lätt ut.
Ett djupt andetag och sedan tryckte han sig upp på knakande leder.
Något rött föll till marken. Färgade också människorna marken röd då det började bli kallt, tyst och ensamt? Eller kunde de hindra sina löv från att falla?
Han kände med fingrarna mot ansiktet och upptäckte en reva i det nya skinnet som just bildats. Hjärtat innanför hans bar-...bröstkorg ökade tempo. Det kändes underligt för honom att hålla något så högljutt fången inom sig.
Efter några försök så tog han sig tillslut upp från knäna till fötter. Han fingrade fortfarande förstrött på revan. Människor är så sköra. Kunde något hemskt hänt dem? Var det därför de inte hade besökt honom på så länge?
Han måste skynda sig. Någon måste beskydda människorna.
~*~
Solen hade gått upp, ner, upp, ner, upp och ner igen innan han kom fram till en glänta i den täta skogen. Det fanns något underligt där men det var inte enbart därför han stannade.
Ögonlocken kändes tunga och hans hals och mage kändes konstiga. Han antog att han hade fått det som kallades hunger.
Som han förstått det så var människorna tvungna att stoppa in föda i kroppen för att få näring. Fader Sol och Moder Jord var inte nog för dem. Men han minns inte riktigt vad det var som människor kunde äta.
Vatten drack de dock, det minns han bländande klart, sista gången människorna hade besökt honom så hade de druckit sockervatten och därefter hällt lite på hans rötter så att han också fått smaka. Han knäböjde vid den underliga floden som sträckte sig genom den nu mörka skogen i båda riktningarna.
Men den verkade vara frusen, även fast det inte var kallt nog för det än. Han la en hand på den konstiga floden och drog sedan tillbaka handen. Floden var helt solid. Fylld med stel tjära. Vad var detta för ond magi? Var det därför människorna försvunnit? Det fanns inget vatten kvar för dem att dricka. För någon hade fyllt deras flod med tjära och sten.
Han ställde sig sakta upp och tittade sig runt, han kunde inte stanna, han måste återfinna människorna. Det fanns en liten stig på andra sidan. Vågade han sig på att korsa floden? Den var ju ändå hård.
Han tog ett försiktigt steg ut på floden. Den verkade hålla honom och inget verkade hända. Han tog ett till steg och sedan ännu ett.
Men då hörde han det. Ett lågt mullrande. Han tittade upp från floden och stirrade i riktning mot ljudet.
Hade floden vaknat till liv igen? Han skulle bli tvungen att springa över. Men han stannade mitt i nästa steg. För det var inte floden. Ljudet kom från en varelse med två lysande ögon som kom närmare och närmare.
Han stod blixtstilla där han var. Varelsen kanske inte hade sett honom än. Så ifall han inte rörde sig så kanske han skulle komma undan.
The Human Adventure
Kapitel 1
Marken färgades mörkröd. De hade inte kommit den här sommaren heller.
Han försökte desperat behålla dem, det kunde inte bli vinter än, men han kunde inte hjälpa det. De röda löven föll sakta från hans grenar till den frostiga marken. Skulle människorna någonsin komma tillbaka? De hade verkat så lyckliga under skuggan av hans lövbeklädda grenar. Likväl så hade löven många gånger fallit från hans grenar sedan människorna senast besökt honom.
Skulle han för alltid bli ensam kvar här?
De fåglarna som bosatt sig i hans hår flydde i panik då trädet plötsligt skakade till. Rädda djur gömde sig i buskagen då han sträckte på sig med ett högt knakande. Han krympte. Rötter och grenar flätades samman för att bilda människoliknande extremiteter. Ifall inte människorna kom tillbaka till honom så var han tvungen att gå till dem.
Med några nya raspande andetag så tog han de första snubblande stegen han tagit på flera årtionden. Framåt, han skulle hitta dem. Fylla hålet innanför hans bark.
Han ramlade och slog ansiktet i marken.
Ansikte gjorde ont. Det var svårare att gå än han mindes det. Människorna fick det att se så lätt ut.
Ett djupt andetag och sedan tryckte han sig upp på knakande leder.
Något rött föll till marken. Färgade också människorna marken röd då det började bli kallt, tyst och ensamt? Eller kunde de hindra sina löv från att falla?
Han kände med fingrarna mot ansiktet och upptäckte en reva i det nya skinnet som just bildats. Hjärtat innanför hans bar-...bröstkorg ökade tempo. Det kändes underligt för honom att hålla något så högljutt fången inom sig.
Efter några försök så tog han sig tillslut upp från knäna till fötter. Han fingrade fortfarande förstrött på revan. Människor är så sköra. Kunde något hemskt hänt dem? Var det därför de inte hade besökt honom på så länge?
Han måste skynda sig. Någon måste beskydda människorna.
~*~
Solen hade gått upp, ner, upp, ner, upp och ner igen innan han kom fram till en glänta i den täta skogen. Det fanns något underligt där men det var inte enbart därför han stannade.
Ögonlocken kändes tunga och hans hals och mage kändes konstiga. Han antog att han hade fått det som kallades hunger.
Som han förstått det så var människorna tvungna att stoppa in föda i kroppen för att få näring. Fader Sol och Moder Jord var inte nog för dem. Men han minns inte riktigt vad det var som människor kunde äta.
Vatten drack de dock, det minns han bländande klart, sista gången människorna hade besökt honom så hade de druckit sockervatten och därefter hällt lite på hans rötter så att han också fått smaka. Han knäböjde vid den underliga floden som sträckte sig genom den nu mörka skogen i båda riktningarna.
Men den verkade vara frusen, även fast det inte var kallt nog för det än. Han la en hand på den konstiga floden och drog sedan tillbaka handen. Floden var helt solid. Fylld med stel tjära. Vad var detta för ond magi? Var det därför människorna försvunnit? Det fanns inget vatten kvar för dem att dricka. För någon hade fyllt deras flod med tjära och sten.
Han ställde sig sakta upp och tittade sig runt, han kunde inte stanna, han måste återfinna människorna. Det fanns en liten stig på andra sidan. Vågade han sig på att korsa floden? Den var ju ändå hård.
Han tog ett försiktigt steg ut på floden. Den verkade hålla honom och inget verkade hända. Han tog ett till steg och sedan ännu ett.
Men då hörde han det. Ett lågt mullrande. Han tittade upp från floden och stirrade i riktning mot ljudet.
Hade floden vaknat till liv igen? Han skulle bli tvungen att springa över. Men han stannade mitt i nästa steg. För det var inte floden. Ljudet kom från en varelse med två lysande ögon som kom närmare och närmare.
Han stod blixtstilla där han var. Varelsen kanske inte hade sett honom än. Så ifall han inte rörde sig så kanske han skulle komma undan.
Annons
Visa toppen
Show footer