June
Sunday 2 February 2014 photo 1/1
|
Skrivit mer ^^….och ändrat lite på det jag redan skrivit….
Enkelt för de flesta kanske. Blicken riktat framåt och sedan sätter man bara en fot framför den andra, men han kunde inte. Han slängde ett öga till åt sidan och stannade mitt i ett steg.
Det var egentligen flygvärdinnans uppgift. Inte något som han borde lägga sig i. Likväl så kunde han inte låta bli att försöka vara hjälpsam. Med en nick till sig själv så vände han sig om och tog två steg närmare. "Ursäkta mig, herrn."
Ingen reaktion. Killen fortsatte sova vidare i flygstolen medan alla andra passagerare redan var halvvägs ute. Han ville ruska lite på killens axel men vågade inte ta på honom. "Ursäkta!"
Killen rörde fortfarande inte på sig. Djupa andetag förbi halvöppna blanka läppar. Läppglans? Varför blev de annars inte torra då killen hade munnen öppen? En slinga med långt vågigt rödlätt hår åkte in och ut ur killens mun. Äckligt.
Han var nog så illa tvungen att skaka lite på killen för att få liv i honom. En välbekant rynka formades mellan hans ögonbryn. Ifall han inte lyckades väcka killen så hade det varit helt onödigt att ens stanna för att försöka.
Med en bister uppsyn samt rosiga kinder så lutade han sig ner och sträckte ut sin hand mot killens axel. Det var en extremt obehaglig situation men flygvärdinnans arbete skulle bli åtminstone bli lite lättare. Han behövde bara nudda killens axel först. Bara en liten bit till. "Om du tycker att det är så otäckt att ta på folk kanske du skulle provat med att stöta på min sko med din egen?"
Fingrarna hade aldrig hunnit fram till axeln. Han drog snabbt tillbaka handen och stirrade ner på killens skor. Det hade varit enklare, han hade inte behövt luta sig så nära för att nå killens axel då. "Tadashiina"
Musklerna mellan hans ögonbryn arbetade hårt. De var de enda musklerna i hans kropp som fick regelbunden motion. Han borde egentligen inte bli upprörd. Det hände hela tiden att folk misstog honom för att vara japan bara för att han såg ut som en. Att han hade ett japanskt namn hjälpte ju inte heller.
Killen rörde på foten lite grann och de mörkbruna kängorna han hade på sig följde med.
Hans föräldrar hade verkligen inget vett. Det hade han vetat sedan han var väldigt liten. Han hade inte velat förstå. Av någon oförklarlig anledning som han inte ville tänka på så befann han sig här ändå. För att hitta sin far.
Samtidigt som han blötte sina torra läppar följde han killens känga med blicken, den kom närmare och närmare honom men han blev ändå chockad då den stötte ihop med hans egen sko.
Förstrött lyfte han blicken och stirrade på killen som tittade tillbaka på honom med halvslutna lömska ögon. "Upp och hoppa." Det han mest av allt ville göra var att fly men han kände sig fångad av blicken. "Flytta på dig annars så kan jag inte ta mig ut i gången."
Killen avslutade meningen med att ge hans sko ännu en lätt stöt.
Mörkröd i ansiktet så flyttade han på sig och såg bort, fast han kunde inte hjälpa att stirra ur ögonvrån. Vinrött hår böljade över axlarna och ner över ryggen då killen ställde sig upp ur flygplanssätet.
Han blinkade och var tvungen att vända lite på huvudet för att ta en närmare titt. Killen var mycket kortare än han hade trott. Då han hade suttit ner så hade han verkat så stor. Nu då han stod upp, även med ganska höga sulor på kängorna, så nådde killen honom knappt upp till axlarna. "Jeeze, ni japanska killar har verkligen växt på er sedan jag var här sist. För mycket snabbmat från västerlandet? Jag heter Ebbe, va heter du?"
För desorienterad av killen för att bli förolämpad, att han tänkte för mycket det visste han men han brukade inte bli så här förvirrad av människor, så kunde han inte annat än att svara på den sista frågan. "Takuto."
Flinet Takuto fick som reaktion samlade hans tankar. Killen var vaken nu. Han behövde inte stanna kvar. Behövde bara sätta en fot framför den andra och lämna planet. Stiga ut på okänd mark. Enkelt för de flesta.
拓人 Takuto -A person breaking new land (Blazing a new trail)
Ingen reaktion. Killen fortsatte sova vidare i flygstolen medan alla andra passagerare redan var halvvägs ute. Han ville ruska lite på killens axel men vågade inte ta på honom. "Ursäkta!"
Killen rörde fortfarande inte på sig. Djupa andetag förbi halvöppna blanka läppar. Läppglans? Varför blev de annars inte torra då killen hade munnen öppen? En slinga med långt vågigt rödlätt hår åkte in och ut ur killens mun. Äckligt.
Han var nog så illa tvungen att skaka lite på killen för att få liv i honom. En välbekant rynka formades mellan hans ögonbryn. Ifall han inte lyckades väcka killen så hade det varit helt onödigt att ens stanna för att försöka.
Med en bister uppsyn samt rosiga kinder så lutade han sig ner och sträckte ut sin hand mot killens axel. Det var en extremt obehaglig situation men flygvärdinnans arbete skulle bli åtminstone bli lite lättare. Han behövde bara nudda killens axel först. Bara en liten bit till. "Om du tycker att det är så otäckt att ta på folk kanske du skulle provat med att stöta på min sko med din egen?"
Fingrarna hade aldrig hunnit fram till axeln. Han drog snabbt tillbaka handen och stirrade ner på killens skor. Det hade varit enklare, han hade inte behövt luta sig så nära för att nå killens axel då. "Tadashiina"
Musklerna mellan hans ögonbryn arbetade hårt. De var de enda musklerna i hans kropp som fick regelbunden motion. Han borde egentligen inte bli upprörd. Det hände hela tiden att folk misstog honom för att vara japan bara för att han såg ut som en. Att han hade ett japanskt namn hjälpte ju inte heller.
Killen rörde på foten lite grann och de mörkbruna kängorna han hade på sig följde med.
Hans föräldrar hade verkligen inget vett. Det hade han vetat sedan han var väldigt liten. Han hade inte velat förstå. Av någon oförklarlig anledning som han inte ville tänka på så befann han sig här ändå. För att hitta sin far.
Samtidigt som han blötte sina torra läppar följde han killens känga med blicken, den kom närmare och närmare honom men han blev ändå chockad då den stötte ihop med hans egen sko.
Mörkröd i ansiktet så flyttade han på sig och såg bort, fast han kunde inte hjälpa att stirra ur ögonvrån. Vinrött hår böljade över axlarna och ner över ryggen då killen ställde sig upp ur flygplanssätet.
Han blinkade och var tvungen att vända lite på huvudet för att ta en närmare titt. Killen var mycket kortare än han hade trott. Då han hade suttit ner så hade han verkat så stor. Nu då han stod upp, även med ganska höga sulor på kängorna, så nådde killen honom knappt upp till axlarna. "Jeeze, ni japanska killar har verkligen växt på er sedan jag var här sist. För mycket snabbmat från västerlandet? Jag heter Ebbe, va heter du?"
För desorienterad av killen för att bli förolämpad, att han tänkte för mycket det visste han men han brukade inte bli så här förvirrad av människor, så kunde han inte annat än att svara på den sista frågan. "Takuto."
Flinet Takuto fick som reaktion samlade hans tankar. Killen var vaken nu. Han behövde inte stanna kvar. Behövde bara sätta en fot framför den andra och lämna planet. Stiga ut på okänd mark. Enkelt för de flesta.
Annons
Visa toppen
Show footer