Sunday 20 May 2012 photo 15/24
|
Kiri is puzzled
(Del 20 i Hibiskus historia
http://dayviews.com/goldfin/album/314750/504857531/ )
Hans tårar rann i en strid ström medan jag vaggade honom i min famn. Men efter ett tag så lugnade han ändå ner sig och då torkade jag hans tårar och snor med ärmen på min yukata. Hans ögon var plufsiga och röd gråtna. Men han var ändå söt. "Du är faktiskt ganska söt."
Han spärrade upp sina plufsiga ögon i förvåning och rodnade. Jag log och han vände bort sin blick. "..Nej." Mumlade han.
"Åh jo, det är du." Flinade jag. Undrar hur många gånger han har hört det?
"Nej.." Svarade han igen. Var han bara blyg eller trodde han inte på mig? "Jo det är du, och det är sant."
Det visade sig att det var det senare för han svarade tillbaka med ett; "Lögnare…" Jag skakade på huvudet mentalt. Hur kan man bevisa att man talade sanning? Och varför litade han blint på Tony som slog honom men inte på andra som bara ville honom väl?
"Nej, det är sant." I min hemstad är det mot lagen att ljuga för man mår dåligt av lögner. Men det är nog inte något han skulle tro på heller.
"Lögnare!" Utbrast han igen. Jag skrattade. Finns inget som bryter dålig stämning bättre än ett leende. Snor rann fortfarande från hans näsa så jag ställde mig upp.
"Jag hämtar lite papper." Jag klappade honom på huvudet och gick sedan ut i köket för att hämta lite hushållspapper. Det gick snabbt och jag återvände till honom och höll upp en bit framför hans ansikte. "Blås."
Han tvekade ett ögonblick men sedan snöt han sig på det. Jag klappade hans huvud och log. "Duktig pojke."
Jag satte mig ner i soffan och till min förvåning så la han sitt huvud i mitt knä. Vad ville han att jag skulle göra? Jag klappade hans huvud. Jag plockade upp boken jag för tillfället var på och fortsatte att läsa medan jag tankspritt fortsatte klappa honom.
Under en väldigt intressant del av boken så hörde jag ett underligt ljud. Jag kollade upp och insåg att det var pojkens mage. Jag är dålig på att komma ihåg när det ska ätas eller inte.
"Hungrig?" Han nickade så jag plockade upp honom och bar honom till köket och började laga pasta och köttbollar. Vanligtvis lagar jag mat medan jag läser så att bära runt på honom var ingen större skillnad.
"Hugg in." Sa jag samtidigt som jag satte mig ner mittemot honom vid köksbordet. Han tvekade lite och började sedan äta. Fram till den här gången så har jag matat honom för annars så skulle han inte ätit. Men eftersom han nu erkänt att han var hungrig så trodde jag att han skulle äta själv också. Men det verkade som att han aldrig lärt sig hur man gör. Jag förstod svårigheten. Jag kunde inte äta i den här kroppen från början heller. "Vill du att jag ska mata dig?"
"Nej.." Svarande han och jag hummade igen. Det är nått jag gör ofta. Jag fortsatte äta och kollade på medan han flyttade tallriken ner till golvet och åt ur den där. Jag lyfte på ett ögonbryn. Så man fick äta så ändå? Min lärare i mänsklig etik samt Jeks har sagt att det var emot sociala normer och från vad jag läst och sett så stämde verkligheten med vad de sagt. Men varför åt då inte pojken med bestick?
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo