Promenader är roligast om man har någon gå med. Tänk på denna mening en stund. Nu är det ju så klart så här att jag verkligen menar någon att "gå" med. Detta förklarar nämligen det faktum att man går fler promenader som äldre, när man fått någon att gå med, alltså "gå" med. Jag bara hoppas att jag också får promenera mer när jag blir äldre. Jag menar, de enda promenader jag gör nu för tiden är till och från skolan och den enda som är med mig då är min CD-spelare, och den är ju inte mycket att gå med. Men det som är viktigt är att man inte har så långa promenader så att man tröttnar på den man går med, och just nu så bör jag koncentrera mig på att komma levande ut ur denna mardröm och kanske till och med hinna med en glass eller två i kaféet här intill.
Det som nu möter mig är det hemskaste jag sett. Döda överallt, blodiga och krossade av de oerhört tunga hyllorna av märket Mahogny, av materialet mahogny som jag nu är ganska säker på är ett material. Jag kanske inte är helt säker, men nästan. Spriten sugs nu upp av mina skor och mina sockor blir blöta och börjar somna medan jag går och tittar runt i denna syndens och lustans butik.
Ett plötsligt ljud gör mig uppmärksam på att jag inte är ensam inne bland spritlukten. Vad som är där tillsammans med mig är inte än klart men jag skulle gissa på att jag kommer att behöva något mer än min kofot för att skydda mig. Kanske kan det finnas hjälp bakom den fina hjälpdisken som bara uppehåller sig där och inte stirrar någonstans. Detta mestadels av den enkla anledningen att den inte har några ögon, också har den förmodligen inte något att titta på heller då den är den enda hjälpdisken inom synhåll, vilket är väldigt ironiskt eftersom den ändå inte har några ögon. Nämen här fanns ju ett och annat som man skulle kunna använda, som t.ex. en jättefin hammare, och här kommer en ful cockerspanielflicka med rabies, frustande mot mig. Men denna hund, sak, skulle få ett snabbt slut nu när jag krossade dess skalle när den kom hoppande mot mig. Då så ska jag forts… nej det skulle jag ju inte alls när den fula cockerspanielflickan med rabies vänder och gör sig redo att storma mot mig igen. Så vad finns mer då? Jamen här fanns ett basebollträ som kanske kan göra någon skada. Nämen titta där flyger lillen in i en tegelvägg som hon faktiskt, utan någon uppenbar anledning, åker rakt igenom. Men vad som sen blev av detta kreatur kan jag inte säga. Varför vet jag inte riktigt men det finns säkert någon tillfredställande anledning, tror jag. Men det är nog bäst att jag fokuserar då en av mormors rottweilers kommer mot mig. Ett slag mot tinningen var inget då jag snabbt kastar av mig denne och vänder mig mot mitt basebollträ som till min stora besvikelse nu endast existerar i två delar. Måste resa mig snabbt. Måste hoppa. Måste räcka mig efter den fina motorsågen i fin orange PVC plast, göra en fin spin och låta rottweilern äta stål, bokstavligt talat. Jodå, det gick ju helt okej. Men något måste göras åt de zombies som närmar sig ingången (Those wounds must hurt…)
Bonk låter dörren som jag förseglat med en massa bråte, då en hel gata med zombies slår och knuffar mot den eleganta, dubbla glasdörren. Bonk. Bonk låter det när jag kör ner motorsågen i all bråte, för lite stabilitet. Det verkar som om mitt äventyr äntligen får sig en klimax. Sådan tur att jag hittade en katana i mellan de två lagrena mellan över hyllan och undre hyllan i hjälpdisken. Detta kan vara en stor fördel då jag den slutliga striden mot den stora fula super zombien i basker och röd uniform med ett hakors på och som just nu står vid dörren som går till trappuppgången som i sin tur leder till det lilla kontoret där motgiftet förmodligen finns. Den slutliga striden är på väg att äga rum. (…but let me clean you let me get rid of your bull)

Annons

The photo has no tags

March 2013