January
Tuesday 21 September 2010 photo 1/1
|
Tänkte ge er ett smakprov på vad jag har skrivit lite i boken idag. Tror inte att alla kommer läsa men ni som gör det kan väl kommentera ÄRLIGT vad ni tycker?
Varför känns det så här? Varför har ensamheten vuxit? Det går inte att svara på, för det finns ingen som lyssnar! Jag orkar inte med det. Ensam är svag. Ensam är stark, vilket som. Jag har svårt att se skillnaden. Jag får fortsätta med smärtan, med sorgen.
Vad ska man göra när man har blivit så svag att man inte vet vad man ska göra? När längtan brinner så mycket men inte vet var man ska vända sig. Och man börjar känna att ljuset är på väg att slockna. Och när det har slocknat väljer man ändå inte att ge upp, men man har tappat hoppet helt om verkligheten.
Det är svårt att förstå. Så mycket man vill uppleva, finns så mycket man vill ge. Och när man ska flyga finns det ingen där. Det är inte så att man brister ut i tårar, för det orkar man inte, det behövs inte. För finns det tid finns det hopp. Och tid finns det gott om. Och det tar tid att läka. Men inte för lång tid. Så frosten tar en. Det vore surt. De vackraste tar frosten. Så är det. Låter känslokalla leva sin tid och varma personer tar frosten. De hinner knappt få det bra. Hinner dem det ens?
Det största mysteriymet i livet är jag själv. Det känns som att jag pratar med en tystnad. Så stark att man kan höra sig själv. Och samma fråga dyker upp, finns det någon där ute? Finns det någon för mig? Är det meningen att jag ska se andras lycka och oroa mig för att själv aldrig hamna där? Jag vet inte. Jag har aldrig varit där.Jag har aldrig känt lycka.
En sak jag aldrig har upplevt men ändå ser fram emot. Jag vet inte när jag får uppleva det, om jag får uppleva det. Låt säga att det händer; jag finner lycka i livet. Men kommer det att vara för sent? Kommer lyckan att slå ut min depression? Tänk om jag har varit deprimerad så länge att jag har vant mig vid smärtan? Vant mig vid sorgen? Så jag blir deprimerad igen?
Det får vi se sinom tid. Tiden går fort. Den går nästan för fort. Lev livet medan du är ung. Lev livet medan du kan. Ord man får höra men ändå inte kan ta till sig. Smärtan är för stor. Har du någonsin fått höra att livet kommer när allt känns som mörkast? Det är inte sant. För allt sitter så djupt. Och det går väl över men ger det någon tröst?
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 21 Sep 2010 07:15
(Y) :D <3
Anonymous
Tue 21 Sep 2010 02:10
Jawsum!!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rockthaboy/472639547/
Visa toppen
Show footer