March
Tuesday 5 February 2008 photo 1/1
|
Ljumskskador hos idrottare Hur vanligt är ljumskskador hos idrottare? Begreppet ljumskskador är ett sammanfattningsnamn på en rad olika tillstånd som alla orsakar smärtor i ljumskregionen. Smärtor i ljumskregionen kan uppstå vid trauma eller överbelastning och det finns många tänkbara differentialdiagnoser.Ljumsksmärtor förekommer inom många idrotter, men är framförallt vanliga i lagidrotter som fotboll, ishockey, bandy och innebandy. I svenska studier har ljumskskadorna uppskattats utgöra mellan 5-13% av alla fotbollsskador hos män och 4 % hos kvinnor. Problemet med ljumskskador sannolikt underskattat Ovan citerade studier redovisar enbart ljumskskador som föranlett frånvaro från träning eller match. Sannolikt är dock problemet större än så. En spelare med ljumskbesvär kan ofta delta i träning och match trots att besvären hindrar en fullgod insats. Akuta skador - "Lyssna på kroppens signaler!" Om spelaren haft besvär mindre än 3 månader räknas skadan som akut. Orsaken till skadan är vanligtvis överbelastning och ibland muskelbristning . Diagnosen baseras på sjukhistoria och undersökningsfynd. Särskild vikt bör läggas vid analys av belastning respektive belastningsförändringar (byte av underlag? Ökad tränings/matchdos?). Behandlingen är konservativ med betoning på råd om smärtfri aktivitet. Funktionsanalys och behandling hos sjukgymnast är ofta värdefullt. Eftersom akuta ljumskskador ofta orsakas av överbelastning är det viktigt att spelarna lär sig att ¨lyssna på kroppens signaler¨. Smärta är en varningssignal på överbelastning. Smärtor från ljumskarna bör föranleda vila från ordinarie träning och matchspel. Alternativ träning under smärtgränsen är att rekommendera. Att negligera smärtan och fortsätta med fotbollsaktivitet trots smärta eller att slå ut kroppens varningssignaler genom att ta smärtstillande medel är olämpligt och leder oftast till att skadan förvärras och blir kronisk. Rätt behandlad är den akuta ljumskskadan vanligtvis tacksam att behandla med kort läkningstid och god prognos. Kroniska besvär kräver ytterligare utredning Patienter med kroniska besvär (symptom som varat mer än 3 månader) är svårbedömda. Den utlösande orsaken måste identifieras och elimineras för att man ska få en positiv behandlingseffekt. Utredningsförslag: Slätröntgenundersökning av bäcken + höftleder + symfysfog med frågeställning symfysit, sacroileit, avulsionsfraktur, coxarthros eller annan patologi. Vid misstanke på ryggutlöst ljumsksmärta föreslås röntgen av ländrygg med frågeställning sponylolys/olistes eller andra skelettförändringar Undersökning med ultraljud, MR bäcken med krystningssekvenser eller herniografi föreslås vid misstanke om bråck eller bukväggssvaghet. Nervblockad kan prövas vid misstanke på entrapment av buknerver Remiss till kirurg/ortoped med god idrottsmedicinsk kunskap kan vara befogad. Sportman’s hernia ("idrottsbråck", bukväggssvaghet) Sk ¨sportman’s hernia¨ (svaghet i bukväggen utan synligt ljumskbråck) är vanligt förekommande hos fotbollspelare och andra idrottare. Med herniografi (kontrastundersökning av buken) har man visat att 80% av fotbollspelare med kroniska ljumsksmärtor har en svaghet i bukväggen. Bara 8% hade kliniskt palperbara bråck. Det finns olika teorier om orsaken till detta. Enligt en teori rör det sig om medfödd svaghet, enligt en annan teori har fotbollspelare en obalans i muskelstyrka mellan svaga bålmuskler i förhållande till starka benmuskler, se figur 1. Figur 1. Obalans i muskelstyrka mellan starka benmuskler och svag bålmuskulatur kan medföra svankning i ländryggen och buktning av nedre delen av buken. Att utövande av fotboll (liksom innebandy, ishockey och bandy) ger starka benmuskler är tidigare visat8. Om bålmuskulaturen är svag fårmår den inte stabilisera bäckenet vid aktiviteter som ryck, stopp, skott och vändningar vilket kan medföra en svankning i ländryggen med åtföljande buktning av nedre delen av buken samt möjligen också skjuvkrafter kring symfysen (blygdbenet). Behandling Om hypotesen enligt ovan stämmer dvs att kroniska ljumsksmärtor ofta har sin grund i en obalans mellan starka benmuskler och svaga bålmuskler så verkar det logiskt att behandlingen i första hand bör ut på att korrigera denna obalans. Detta kan ske på två sätt: genom styrketräning av bålen ( sk core stability training) eller genom kirurgisk förstärkning av bukväggen. Förstahandsvalet bör vara bålmuskelträning. Hölmich och medarbetare 9visade i en randomiserad studie att ett 2-3 månaders träningsprogram avsett att öka styrka och koordination i bäcken-bålmuskulatur medförde lindring av symptom och återgång till idrott hos många idrottare med kroniska ljumsksmärtor. Om inte bålmuskelträning medfört förbättring, om Ul, herniografi eller MR bäcken med krystningssekvenser påvisat sportman’s hernia eller bukväggsbuktning och andra differentialdiagnoser kunnat uteslutas så kan kirurgisk förstärkning av bukväggen övervägas. Vid operation av sportman’s hernia görs en förstärkning av nedre delen av bukväggen dvs i princip en ljumskbråcksoperation. I allmänhet sker buktningen av bukväggen i den Hesselbach’s triangel vilket är ett triangulärt område begränsat av ligamentum inguinale distalt, rectus abdominis medialt och arteria epigastrica lateralt. Operationen syftar till att förstärka detta svaga och buktande område, se fig 3. Ofta används en teknik enligt Shouldice där svagheten i Hesselbach’s triangel elimineras genom att musculus internus och transversus sys ned mot ligamentum inguinale i flera lager. Ibland används syntetiska material för att täcka defekten och därmed få mindre spänning i operationsområdet men tveksamhet råder huruvida detta är att rekommendera för unga idrottare. (Är så jäkla trött på mina ljumskador, dom förstör allt) :'-(
Annons
Visa toppen
Show footer