November
Wednesday 12 March 2008 photo 1/1
|
”Johan... Johan var e du? Är du här inne?” mamman öppnade dörren till hans sovrum. Rummet var fint och välstädat. Förvånad och överraskad smög hon fram i rummet. På hans kudde hittar hon ett brev med texten ”mamma” på. Nervös och orolig så sliter hon upp brevet. Där står... ”Kära mamma, när du läser det här så har jag redan lämnat dig för gott. Jag har försökt att prata med dig, mina vänner och även pappa men ingen har förstått hur illa ja mår. Alla tror att allt är så himla bra och att jag som är så stark kommer att klara allting, men så är det inte! Jag försökte men orkade bara inte mera. Men innan jag berättar mera så vill ja tacka alla vänner som stöttat mig genom livet och ett extra stort tack till dig mamma. Du har lärt mig allt ja kan, utan dig så hade ja aldrig klarat mig så här långt som jag nu gjorde. Men tyvärr räckte det inte hela vägen. Jag tänker inte anklaga någon men om ni bara hade lyssnat på mig så kanske jag hade sluppit göra så här. Men nu är jag i alla fall på väg till min kära Therese. Om du vill höra hur allt börja så kolla under kudden, där hittar du ett nytt brev där hela min historia står nedskriven, om hur allt börja tills det att ja bestämmer mig för att inte orka fortsätta. Tack för tiden jag fick dela med er alla, de var den bästa tiden i mitt liv! Älskar er alla// er kära Johan” Mamman lutade sig ner i sig ner i stolen. ”Vad ska jag göra?” frågar hon sig själv. Hon lägger huvudet i händerna och börjar gråta. När hon lugnat sig så börjar hon leta efter det andra brevet under kudden. Hon hittar det och på det står det ”den sanna berättelsen”. Hon kan knappt öppna brevet för hon skakar och gråter så häftigt att hon nästan tappar andan. Hon reser sig upp och går ut och sätter sig på balkongen. Innan hon sätter sig så tar hon en stor nypa luft, in genom näsan och ut genom munnen. Nu sätter hon sig ner och river upp brevet försiktigt och lätt. Hon tar ett nytt andetag och börjar läsa... Jag vet inte säkert vem de e som läser det här brevet, spelar ingen roll om du kännt mig eller ej. Efter att du hört min historia så kommer du att förstå precis allt. Jag heter Johan, är 17 år och bor i Uppsala. Hela min Historia började för 1 år sen när jag, min mamma(Kristine) och pappa(Thomas) flyttade hit från Malmö. Vi hade haft en bra tid där nere men när pappa blev chef för sitt dataföretag så var han tvungen att börja jobba strax utanför Uppsala. Det skulle vara för långt att pendla så därför flyttade vi. Jag kände ingen, var bara en helt vanlig kille på 180cm. Visserligen är jag väldigt stark och trevlig och så, men har väldigt svårt att lära känna nya människor. Första dagen i skolan var bättre än jag hade vågat drömma om, ingen var dum eller något fast direkt på första rasten så kommer tre tuffa typer som tror att dom äger skolan fram och börjar gräla lite. De trodde att dom kan leka lite med de nya eleverna. ”Vad har vi här? sa den största av dom” ”Ett litet fån som har hoppat för långt ifrån hagen”, sa den andra. Den tredje bara skratta. Jag frågade vad dom ville , men dom bara ruskade på huvudet och sa, ”vi vill bara lära dig att här på skolan är det vi som bestämmer och om du sätter dig i vägen så kommer du att få ångra dig riktigt ordentligt”. De vände om och gick sin väg. Johan som var lite förvirrad började gå en sväng men stannade tvärt när han hörde någon ropa hans namn. ”Johan, Johan, visst hette du Johan?” Det var en tjej, nästan lika lång som han själv. Hon var helt underbar där med sitt blonda vackra hår som blänkte så underbart av solen tyckte Johan. ”Japp, jag heter Johan, sa Johan” ”Vad heter du?” Jag heter Therese, sa flickan med vänlig röst. ”Du är ny här va? Frågade hon med ett litet flin på läpparna.” ”Ah, sa Johan.” ”Va bra, sa hon. Då kan ju jag visa dig runt, om du vill?” ”Mer än gärna, o nu strålade Johan i hela ansiktet”. ”Jag såg att dom där tre busarna s k ”city-trion” var på dig. Var inte rädd för dom, dom är helt ofarliga, de kan verka stora i truten men vågar inte göra en fluga förnär. Skulle dom på nåt sätt röra dig eller något så säg till mig så sätter jag dit dom.” Johan såg förvånad ut. ”Hur skulle du kunna sätta dit tre typer som dom utan någon hjälp? Frågade han. ”Jo, du förstår att innan deras ledare, Philip kom med i deras gäng så var han och jag tillsammans. Men när han kom till dom så blev han jättekonstig så ja lämnade honom, men han har fortfarande väldigt stor respekt för mig. Men nu lämnar vi dom, hur länge har du bott här?” frågade hon och log. ”Ja du, jag flyttade hit för bara någon Och du dag sen. är den enda som pratat med mig på ett vänligt sätt, nästan som en vän.” ”Vet du vad? Fråga Therese, du verkar så himla trevlig o snäll, det känns inom mig att du o ja kommer att vara bästa vänner. Kan jag följa med dig hem efter skolan? Frågade hon? Johan log så brett att han nästan fick ont. Mer än gärna, det skulle vara så himla roligt”, sa han. Efter skolan så gick dom hem sida vid sida och pratade lite om hur dagen har varit. När dom kom hem så stod det bullar och saft på bordet, bredvid fatet låg en lapp där det stod, ”Är på arbetsintervju och efteråt så skulle jag och pappa äta middag ute, du kan väl klara dig själv några timmar? Är det något så är det bara ringa. Kram Mamma” ”Vilken tur, då är vi helt ensamma, bara du och ja” sa Therese. Johan sken som en sol, o ville bara ha Therese vid sin sida föralltid. Senare efter några veckor, Jag o Therese är tillsammans och jag har även fått några kill kompisar. Vi e som det nya gänget här. Jag var ledaren med Therese vid min sida såklart. Min bästa kompis Mike hade också en tjej, Elin. Hon brukade också vara med men hon var en liten pluggis så hon var ofta hemma o pluggade istället. Men vi var inte ett gäng som gjorde en massa brott och dumheter utan precis tvärtom. Vi skyddar de andra mot te x city-trion. Någon dag senare, på kvällen när hela gänget stod mitt i centrum och bara tog det lungt o snackade och sånt, så hörde vi en massa skrik. Vi skyndade oss dit och då såg vi Philip och de andra två i city-trion hålla på att försöka våldta två unga flickor. Jag och Mike vara först fram och slet bort dom. ”Vafan håller ni på med?” skrek jag och Mike i kör. Philip skriker bara, ”de har inte ni med att göra, stick härifrån annars så slår vi ner er allihopa”. ”Come on” skrek Mike. Några slag senare så låg Mike ner, men jag tog dom alla tre. Jag räddade min bästis och även de där småflickorna. Jag blev s k dagens hjälte. Men Philip skrek en sak till mig som fick mig att rysa inombords. Han skrek, ”När du minst anar slår jag till, inte mot dig utan mot din tjej och din bästis”. Nu har några veckor gått och man har inte sett ”city-trion” på väldigt länge. Enligt ryktena så har dom hoppat av skolan och lämnat stan. Men Johan känner på sig att något skumt är planerat, han kommer aldrig glömma de sista orden Philip sa till han ”vi slår till när du minst anar”. Johan ryser när han tänker på det. Therese säger bara att han inte ska det seriöst utan att se det så att dom flydde för dom inte vågade stanna kvar nu när dom har fått stryk en gång. Nu var dom inte de s k kungarna i stan längre. Efter ytterligare några veckor, allt är bättre än någonsin. Mike har precis fyllt 17 och ska ha världens värsta fest nästa lördag. När Therese och ja blev ensamma och gick genom parken på väg hem så stannar ja framför henne och faller på knä. Som en trollkarl tar han fram en stor bukett röda rosor och en liten ask och frågar, ”kära, kära Therese, jag älskar dig mer än allt här på jorden och vill verkligen dela resten av mitt liv här med dig. Jag ber nu om din hand, vill du förlova dig med mig?” Med tårar i ögonen och gladare än någonsin så svarar Therese ja, hon slänger sig i hans famn och vill aldrig släppa taget. När hon väl gör det så ser hon att han också har tårar i ögonen, dom torkar varandra och sätter sedan på ringarna som låg i den lilla asken. Hon sa, ”Nu har vi två tillsammans blivit en”. Det var min lyckligaste dag i mitt liv, tyckte Johan. Senare när hysterin om min och Thereses förlovning lagt sig, så började det vanliga igen. Skolan går bättre än någonsin, aldrig vart bättre med Therese, festen e imorgon och det är bra hemma. Mitt liv är bättre än vad ja någonsin vågat drömma om. Men ändå när ni läser detta så förstår ni att nu när ja är på toppen så är botten nära. Festen hade börjat och det var mycket folk. Med för mycket alkohol, för hög musik och kanske lite väl ovårdat språk så började det sakta men säkert spåra ur. Jag sa till Mike, ”Hörru, det kanske håller på att bli lite väl svårstyrt nu va?” ”Nejdå, inte alls. Det är så här det ska vara Johan, gillar du det inte?” ”Nej inte direkt sa Johan, Men du, ja och Therese knallar hemåt nu, tack för en underbarkväll broder. Vi hörs imorgon”. ”Absolut sa, Mike. Vi ses och ta det lugnt nu, du vet vad jag menar, sa han och skratta. Precis när jag och Therese kommer hem så ringer mobilen, ”KOM HIT FORT!!! MIKE HAR BLIVIT KNIVHUGGEN!!! Med tårar i ögonen så tar dom sig så fort dom kan tillbaka till festen. Allt har spårat ur, det var däckade människor lite här och där, resten sprang runt och skrek. Utan att tänka på något annat så springer jag in och letar efter min bästis. Tar inte många sekunder innan jag hittar honom, 10 personer stod bara och såg på medan han låg där o blödde, helt döende. ”UR VÄGEN FÖRFAN! LÄMNA PLATS OCH RING EN AMBULANS! NU!!! Jag lyfter upp honom i famnen och bär ut han, nästan direkt när vi kommer fram till vägen så kommer ambulansen och tar honom. Jag följde naturligtvis med och på sjukhuset ringer ja Therese från väntrummet. ”Förlåt för att jag drog så där bara, förlåt!” ”Det är lugnt älskling, ja tar hand om Elin. Du kan väl ringa och berätta sen när du kommer hem och berätta hur det är med han”. ”Absolut, hälsa Elin att de kommer att lösa sig, de lovar jag!” Timmarna går och tillslut så kommer en läkare fram till mig och säger, ”vilken tur för Mike att han har en sådan vän som du. Hade inte du kommit o hjälpt honom så hade han inte klarat sig. Det hade räckt med att du bara var en minut sen så hade han gått miste. Han kommer i alla fall att klara sig nu, tack vare dig. Han är medvetslös för tillfället men han repar sig. Vi kommer att hålla honom här i en vecka nu och sen får vi se hur det är med han”. Med ett lugn i magen så tar jag fram mobilen och ringer Therese, men jag får inget svar. Provar ringa till Elin. Jag berättade att allt skulle ordna sig, att han klara sig men ligger medvetslös för tillfället. Sen när jag frågade om Therese så sa hon att hon gick för mer än en timme sen. Och dom bor bara en tio minuter ifrån varandra. Jag började ana ugglor i mossen. Men ändå tänkte jag att hon bara var upptagen eller nåt, hon ringer väl så fort hon kan, tänkte jag. När jag kommer hem så var min mamma jätteorolig för mig. Klockan var nästa 5 på morgonen och ja hade inte hört av mig någonting. Men jag förklarade allt och hon förstod och beklagade. Jag försökte sova i någon timme men de gick inte så bra. När ja väl klev upp så kollade ja mobilen, Therese hade fortfarande inte ringt. Jag provade ringa igen men inget svar. Nu var jag riktigt orolig, visste inte vad ja skulle göra. Jag slängde på mig kläderna och drog raka vägen hem till henne. Ingen öppnar när ja knackar på och kom att tänka på att hennes familj var bortresta den här helgen. Ja ringer en gång till och den här gången svarar det. ”Din flickvän är ganska upptagen just nu, kan jag lämna ett meddelande?” Jag visste direkt vem det var, Philip. ”Philip, om du bara kröker ett enda hårstrå på henne så kommer jag personligen att mörda dig! Fatttar du vad ja säger?” Philip skrattar, nu hörs stönanden i bakgrunden, de kom från Therese. ”Hon är jävligt skön” säger han och skrattar. Det är nästa lika skönt som att knivhugga din bästa vän. Ett högt skrik hördes i telefonen, ”THERESE!!! Låt henne vara ifred din förbannade jävel, du har redan nästan mördat min bästis och nu detta! Fattar du vad ja kommer att gör me dig?” ”Johan... Johan, vad är det du ska göra? Du har ingen aning om vart vi är eller någonting.” Ja skrek så att nästan hela stan hörde, ”PHILIP!” Han la på. Jag försökte igen men utan resultat. Nu ringer min pappa, ”Du får komma hem nu, jag har vunnit en resa till västindiern” ”Men pappa...” ”inga men, NU!” Ja tar mig hemåt helt förstörd och förkrossad. När ja kom hem så ville ja snacka om vad som hänt men pappa och mamma sa bara, ”Kom nu, vi måste dra! Planet lyfter snart.” När jag väl var på planet så blev ja tillsagd att stänga av mobilen. Jag bara satt och bad i 10 timmar att Mike skulle klara sig och bli stark fort så han kunde hjälpa till att hitta Therese. Sen bad jag till gud att Therese kommer undan och säker efter hjälp. Fan, just när jag verkligen måste vara hemma så måste jag följa med på den här jävla resan. En vecka kommer jag att vara borta och vem vet hur det är där hemma då? Så fort jag hoppade av planet kollar ja min mobil, ingenting. Inget missat samtal inget mess, inget! Ja ringer igen för att kolla men inget svar. ”Fan! Pappa tog du med min laddare?” ”Nej vi glömde nog den” Jag bara skrek, hur ska ja klara mig utan mobil, min mobil som redan börjat pipa. När den väl dog så kände ja bara hur mina tankar for runt och runt i skallen... Visste ingenting om vad som hände där hemma, ingenting. Ingen visste vart ja var heller. Efter den långa veckan så kom jag tillslut hem. När jag väl satte på mon telefon så hade ja flera hundra missade samtal. Nästan alla av Therese. Jag hade hur många meddelanden också. Läste bara några från Therese, där hon säger att hon blev kidnappad när hon var på väg hem från Elin. Dom tog henne till en skog en timmes bilresa därifrån ungefär. Där blev hon misshandlad, våldtagen och väldigt illa behandlad, nästan ingen mat eller dricka alls. Men hon blev lämnad ensam när hon skulle gå på toaletten och då lyckades hon smita. Hon sprang och sprang hur långt som helst tills hon hitta en taxi som körde henne hem. Ett annat meddelande säger att när hon kom hem så var det ingen som var hemma, alla hade övergivit henne, ingen ville ha något att göra med en sådan hora. Tydligen så hade ”city-trion” lagt ut naken bilder och filmer när de våldtog henne på nätet och de hade hennes familj sett. Jag kollade min röstbrevlåda, ett meddelande av Therese. ”Var är du älskling? Jag har verkligen ingen kvar, ingen vill ha med mig att göra. Ingen tror att jag blev våldtagen eller bortrövad eller något. Och Philip sa, att om jag ringer polisen så kommer han och hans polare mörda dig. Jag vågar bara inte göra något längre. Vart e du? Jag åker nu till Elin ett tag sen försvinner jag någonstans. Ring mig så fort du bara kan, SNÄLLA!!! Jag behöver dig!” Mitt hjärta slog så hårt som de aldrig gjort förr. Jag ringer Therese, men inget svar. Jag tar min jacka och bara springer i full fart mot Elin. Elin öppnar med tårar i ögonen, utan ett ord går hon efter ett brev, räcker det till mig och slår sedan igen dörren. Jag blev helt chockad så jag sätter mig på en bänk i närheten. På brevet står det Johan med ett fint hjärta på. Med en klump i magen så öppnar ja brevet, ur det ramlar hennes ring. Det finns även en lapp som han vecklar upp. ”Älskade Johan! När du läser det här vill ja att du ska förstå hur ja mådde. Jag hade inget kvar, du hade försvunnit och ingen litade på mig. Visste inte vad ja skulle göra. Så jag hade bara ett val kvar, jag kämpade men klarade det inte. Förlåt men ja klarade mig inte utan dig! Tack för den tiden jag hade med dig, jag hoppas verkligen vi ses snart på den andra sidan. Din älskade Therese!” Jag kunde bara inte dra ögonen ifrån, ”vi ses på andra sidan”. Jag grät och hade bara en tanke kvar i skallen, mörda den jäveln som gjort det här! Ja ringer sjukhuset och kollar hur det är med Mike. ”Han mår värre än någonsin, han har fel med ena lungan och nu är det inte ens säkert om han klarar sig längre. Ja kan höra av mig till dig senare när jag vet hur det blir” sa sköterskan och la på. Jag har nu verkligen ingenting kvar. Therese har lämnat oss alla och Mike kanske inte klarar sig nu. ”Vad har du gjort?!?!?!” skrek ja bara rätt ut. Det tar inte många minuter efter så ringer min mobil. ”Johan, njuter du av mina värk?” Det var den jävla Philip. ”Vart är du?” frågade ja lungt och sansat. ”Möt mig vid torgets mitt vid midnatt”. Sen lade han på. Nu har jag fan inget val längre, jag tänker mörda honom och det är det sista jag gör. Klockan slår midnatt. Jag står mitt på torget och inte en kotte är där. Plötsligt hörs ett ljud och dom tre i ”city-trion” kom rakt mot mig. Philip klev fram, ”Så du vågade komma. Det var inte igår vi sågs sist. Men du mindes väl vad det var jag sa? Eller hur?” ”Nu ska du få din jävel”. Ett snabbt hårt slag rakt i huvudet fick Philip att ramla omkull. Medan han låg där så slog jag ner de båda andra. Den ena svimmade efter några slag i ansiktet och en bruten arm. Den andra kunde inte se på nåt av sina ögon, kunde inte gå tack vare två brutna ben. Nu hade ja bara Philip kvar. Det blev en vild fajt, men tack vare att Therese hade tagit sitt liv så blev ja extra arg och då fick jag den där energin att ja sa, ”Den här är för Therese” samtidigt som jag slog omkull honom. Sen satte jag mig och bara matade slag i ansiktet på han. När ja väl var klar så ställde jag mig upp och började sparka han tills han verkligen var död. Mitt i natten, klockan var nästa halv 1 och två grovt misshandlade pojkar ligger helt avtuppade mitt på torget. Men så ligger även ett lik där, den mannen som förstörde mitt liv. Jag gick hem och det är nu jag skriver de här brevet. Eftersom ni aldrig lyssnar på mig så skriver jag det här brevet, precis som Therese gjorde för mig. Fick just ett mess, Mike klarade sig inte. Nu var mitt liv helt meningslöst. Min tjej har tagit sitt liv, Mike blev mördad och nu har jag mördat han som gjort allt det här. Jag klarar inte mer av mitt helt fuckade liv, det finns inget kvar att leva för. Jag anklagar inte någon men ni som läste vet ju hur det var. Ni förstår nog vad jag kommer göra nu. Tack i alla fall för den här tiden, Er kära Johan Samma stund inte långt därifrån går Johan. Han är på väg mot tåget. TUUUUT!!! Nu börjar tågvisslan tjuta. Utan att fundera det minsta så klättrar han upp på bro-räcket. Utan att tänka så hoppar han... Allting blir svart! Min novell (en sann berättelse) skriven av: Christoffer Pirilä 1C
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 8 Jul 2008 20:10
den novellen kommer jag ihåg :P eftersom P frågade om jag kunde läsa igenom den, hemsk är den verkligen "/
aalvakattstrom
Sat 15 Mar 2008 19:07
Jag känner inte dig men jag läste det och jag ångrar mig inte, fyfan vad hemsk allt kan vara ibland.
Anonymous
Thu 13 Mar 2008 19:45
är det sannt =/
Anonymous
Thu 13 Mar 2008 17:30
vafan palla läsa allt dt dära..
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rooows/178554309/
Visa toppen
Show footer