Hon har precis vaknat upp och hon ser nu verkligeten med sina egna ögon.
Allt det som hon en gång hade, har hon förlorat.
Stackars lilla flicka, hon visste inte att man ska vara rädd om det man har eftersom det en dag kommer att vara borta.. Och då är det borta föralltid, och det som en gång är borta kommer sällan tillbaka.

Hon ångrar sig, man kan se ångesten i hennes ögon. Hon försöker prata med den hon saknar mest, men han lyssnar inte och värst av allt så ser han henne inte alls.
Hon står på sina bara knän och ber om förlåtelse.
Han vill fortfarande inte lyssna, men han faller i gråt och faller ihop. Han vill glömma och gå vidare, bara lämna henne, nu och föralltid.

Hon blundar, bara en sista gång, och ber att när hon öppnar ögonen igen så är allt som det var förut.
När hon öppnar ögonen så ser hon en skugga av honom, han står och gråter ute i mörkret, hon kan se hans tårar nudda marken.
Hon vill gå fram till honom och trösta honom, men ju närmre hon kommer, ju mer försvinner han. Tillslut är han borta, helt borta.

Hon tittar upp mot himelen och tittar på alla stjärnor. Hon tittar på den största stjärnan av dom alla och ser den's magiska sken, och hoppas att den föralltid vill lysa och visa vägen bort från verkligheten igen.
"Lova mig att alltid lysa, för alla behöver en liten stjärna.." Ber hon och faller sedan i gråt.
Hon sitter på knä bredvid hennes säng, precis som i sagor. Hon hör någon viska; "Du är inte ensam. Han lever föralltid i ditt hjärta."
Hon tittar upp och ser honom försvinna, försvinna med vinden...

hänt något gumman <3?