June
Friday 2 October 2009 photo 2/2
|
du gör mig besviken, jag fylls med hat. men jag inser att det finns bara ett sätt, en utväg. jag står inte längre vid det vägskäl som gett mig så stor ångest att det inte ens går att skriva ner med ord. som man måste upplevt för att förstå. jag har utan att märka det, gått vidare. den enda egentliga vägen, till det liv jag vill leva är ju faktiskt egentligen att du finns kvar hos mig. jag älskar ju dig liksom, men jag intalar mig att jag inte vill ha dig kvar i mitt liv, det är bäst. du har gjort mig för mycket ont. jag har insett det nu. det tog mig många år, men dom säger alltid: bättre sent än aldrig. jag önskar att jag hade insett allt det här mycket tidigare. men det är inte lätt, att se någon man älskar och sen tänka att den inte längre är värd din kärlek. efter alla år i tårar, alla sömnlösa nätter. är du inte värd ett skit längre, inte för mig. kanske en dag, tar jag upp kontakten igen. men inte fören du, gjort något åt dig själv först! du är den gråaste människan jag sett, sorglig. och inte ens värd mina tankaroch funderingar. detta är det sista jag ger dig, en orimmad dikt. ett sista försök, att släppa dig. du kommer alltid finnas, du är en levande varelse. och vi är fortfarande släkt. men du kommer inte betyda någonting för mig, du kommer inte heller vara glömd. men du kommer inte gråtas över längre. jag kommer inte ha ångest mera. en dag kanske våra vägar möts igen, kanske med avsikt. men den dagen, den sorgen. känlomässigt kaos i själen, önskar att jag kunde förklara för dig. det är så mycket du borde veta. som jag inte kan få ur mig. du är den, den som betyder mer än något annat. jag vill bara gömma mig. vänd dig inte bort, när jag behöver prata. stanna hos mig, när jag berättar vad som hänt, kalla mig inte värdelös, flytta dig nämre. håll om mig, trösta mig när jag gråter, lämna mig inte ensam igen. idag är inte dagen att prata, det kommer ta tid. men jag önskar du kunde vänta, och ha förståelse. du betyder för mig, som ingen annan har gjort. på gott och ont, jag har förlåtit allt du skadat, men smärtan läker inte lika fort. den fräter sönder. du borde ha funnits för mig, i mina svåra stunder. det skulle inte varit du som svek, du skulle hållt mig i dina armar. och viskat tröstande ord. men du gjorde aldrig det, du bara svek och svek. om och om igen. du låtsades som om det inte hände. men mitt minne är starkt, och känslan går inte att blåsa bort. du kommer nog aldrig läsa mina ord, du kommer nog aldrig få veta. för jag orkar inte berätta, hur du har skadat mig. jag stod på fönsterkarmen, berädd att ta klivet ut. men något hindrade mig, livet hindrade mig, min mamma, mina vänner. men inte du, du fortsatte svika. du visste hur det påverkade mig, eller gjorde du det? och låtsades som ingenting. jag kan aldrig förlåta, du borde varit där.
/sarah.
/sarah.
Comment the photo
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/rrompah/414059925/
Visa toppen
Show footer