September
Tuesday 2 June 2015 photo 1/1
|
Jag känner att jag behöver skriva av mig för att jag börjar få nåt fel på att inte ha nån att prata med. Detta är väl i princip en enda lång självömkan kanske. Men det är vad jag behöver få ur mig. Jag väntar på psykologtid, men jag har svårt för okända människor. Känner på mig att det kommer ta tid att bygga ett förtroende. Jag tar istället och skriver med mig själv här. Jag vet i skrivande stund inte om jag kommer att posta detta offentligt då det jag skriver är ganska personligt och jag vet ingen som skulle finna något intresse i att läsa om mitt mående. Men istället för att gnälla av sig tankar på nån enskild stackare som försöker vara en god lyssnare och vän så är kanske detta bättre. De senaste åren har varit... Kaotiska för att försöka beskriva dem. Så mycket har hänt på så kort tid. Jag har haft problem med social fobi och panikångest sen jag var 17. Jag har gått KBT och fått annan hjälp på olika sätt genom åren. Jag har guppat lite upp och ner i måendet men sen några år har det varit hyfsat stabilt ändå.
På grund av mitt obefintliga minne och att jag aldrig för någon form av anteckningar så vet jag inga specifika datum för nåt. Brukar guida mig hyfsat genom livshändelser i dayviews. Detta ställe är som en minnesbank för mig. Även en plats där inte allt för många längre hänger och läser inlägg. I alla fall inte så många av mina vänner. FB har tagit över alla helt och hållet. Ganska skönt att ha detta ställe att ventilera sig på dock. Det sprids och delas inte hejvilt åt alla jävla håll här. Jag känner att jag vill gå igenom de senaste åren med mig själv. Jag behöver sortera i hjärnan...
Våren 2010 var första gången jag kände att nånting skumt försiggick i kroppen (som inte var ångest). Det var ungefär i samma veva som jag skulle resa till min dåvarande flickvän för första gången. Hon bodde i Blekinge, ca 90 mil söderut. Men en lång resa kändes inte som ett hinder då. Jag har nog aldrig varit så kär i någon i hela mitt liv så att åka tåg några timmar av mitt liv bekom mig inte. Här skulle jag kunna stanna och skriva väldigt mycket, men det orkar jag inte. Hon är historia.
Jag hade märkt att det kändes konstigt i höger ben. Liksom halvt bortdomnat. När jag fick varmvatten på huden så kändes det kallt på benet. Även fingertopparna på höger hand domnade av några sekunder då och då. Det var ganska obehagligt men jag tänkte att det kanske var stress som låg bakom. Att åka 90-100 mil för att träffa en nät-flirt var ändå ganska stort! Denna känsla i benet höll i sig i någon månad. Googlande gav mig tron om att en nerv hamnat i kläm eller att jag var stressad. Jag har alltid varit väldigt stresskänslig. Fast jag kände mig inte stressad då. Jag hann i alla fall åka ner till den här tjejen en gång till på sommaren innan även det förhållandet sprack. Till en början kändes det bra. Vi tog ett gemensamt beslut. På hösten däremot så saknade jag henne så jag trodde jag skulle bli tokig. Ni kanske vet känslan när man inser att man förlorat det bästa man någonsin haft.
2011 var ett meninglöst år. Jag dövade min depression genom att spela airsoft typ varje helg hela året. Har ingen aning om hur jag hade råd med detta. Jag hoppade runt mellan olika praktikplatser jag fick genom ett "Arbetsmarknadspolitiskt program" eller vad fan dom kallar det. Jag mådde inte så bra men jag försökte verkligen. Jag hamnade i en butik som sålde begagnade möbler. Stog till och med i kassan ett tag! Det värsta jobb jag alltid har kunnat tänka mig. Det gick bra några veckor men sen pallade jag inte med det mer. Fick svettningar å panik varje gång jag skulle växla och fastnade i matten. Alltid haft sjukt svårt för matte. Och det i kombination med att folk står i kö och väntar/tittar på en när man försöker skynda sig att räkna... Hemskt!!
2012. Det gick många dokumentärer om detta år. Dommedagsåret 2012. 22a December skulle allt komma till ett slut hade mayakalendern påstått. Även Nostradamus hade väl nån profesia tror jag. För mig skulle det bli det värsta året i mitt liv. (än så länge i alla fall). I slutet på januari så märkte jag hur fingertopparna på båda händerna men mest på högra handen domnade bort. Som om de somnade. På 5 minuter spred det sig ner i handflatan. Tänkte att det skulle väl gå över som det gjort några gånger innan. Men det försvann inte nu. Sen kände jag en känsla av att nån spände ett brett bälte runt magen. Hela bålen domnade bort på samma vis. Värst på ovansidan av magen å bröstet. Jag kunde röra mig som vanligt men känseln i huden var nästan borta. Det var så otroligt obehagligt! Efter att ha googlat igen så var jag övertygad om att det var allvarligt. Jag åkte till akuten i Ljusdal och fick träffa en läkare som mest kände lite på mig och frågade hur det kändes. Hon konstaterade rätt snabbt att det var stress och att jag skulle åka hem och vila. Jag blev förvånad och stum på något vis. Jag gick ut därifrån men det fanns inte en chans i helvete att jag tänkte åka hem med halva kroppen bortdomnad.
Far som skjutsat mig dit blev också jävligt arg så vi åkte till Färila, till en läkare jag kände sen 2008 då han jobbade i Järvsö och hjälpte mig med KBT remiss etc. Han lyssnade på vad jag hade att säga, gjorde några neurologiska tester och testade olika reflexer etc etc. 2 timmar senare satt jag på akuten i Hudiksvall. Fick vänta i typ 7 timmar innan en jävla läkare äntligen kom och gjorde några fler tester och slutligen la in mig med kortisondropp. Jag hatar sjukhus kan jag tala om. Alltid gjort och hatar dem ännu mer nu för tiden! I alla fall så påbörjades grundliga provtagningar och min första upplevelse av en Lumbal Punktion. Ryggmärgsprov. Sällan varit så nervös som jag var då kan jag lova! Hade läst om folk som vrålat och spytt av smärtan. Även svimmat. Läkaren kommer in i rummet. Han drar för ett draperi och säger till patienten i sängen bredvid min att han får ligga å lyssna på skriken! Jag skrattade faktiskt. Gillade den här läkaren! Jag fick ligga i fosterställning på en brits medans läkaren försökte lugna mig genom att prata om skyrim. Jag fann faktiskt skämtet om skriken vara bättre. Det kändes inte fejkat och oärligt. Han lokalbedövade innan men sa att det inte alltid hjälpte så mycket. Jag svettades floder och var beredd på att ta den fuktiga korven jag format av lakanet i handen och bita på ifall smärtan skulle vara för olidlig. Jag fick upp bilder i huvet på personer som stred med svärd och sköld. Jag brukar alltid se mina inre strider bildligt. Det gör mina egna strider lättare.
"Är du beredd" hörde jag vagt hur han frågade..... Sen.... Ingenting. Jag kände ingenting! Pinsamt nog frågade jag om han var inne.... "Jag är inne" småskrattade han till svar. Jag sa med glädje i rösten att "Jag känner ingenting!! :'D ". Detta blev pinsamt först långt efteråt :P
När detta var gjort så väntade en magnetkameraundersökning. Magnetröntgen helt enkelt. Och säkert 7 rör med blodprover. Fick ligga blickstilla i ett rör i 45 minuter! Med hörlurar med sjukt kasst ljud i. Det var kanske mitt livs längsta 45 minuter. Sen låg jag där en dag till innan jag fick åka hem på permission över en helg. Sen tillbaka 2 dagar till. Sen fick jag gå direkt till en specialist på neurologiska sjukdomar. Domen blev Multipel Skleros. Jag var glad över att det inte var ALS eller nåt annat hemskt. Samt att få veta vad det var såklart. Jag fick en massa info direkt plus info om behandlingen som skulle starta direkt. Jag hann inte tänka så mycket. Det var först när jag kom hem från det förbannade sjukhuset som jag orkade fundera.
Jag har en obotlig sjukdom som jag vet kommer att bryta ner min kropp i sinom tid. Hur lång tid det tar vet ingen. Jag har skovvis förlöpande MS. Det innebär att jag ibland får skov. Tillfälliga skador på nerverna som ger domningar, synnedsättningar etc etc. Beroende på vart i hjärnan skadorna bildas. Med tiden kan den utvecklas till Primär proggresiv MS. Det betyder att de tillfälliga skov man får ibland blir mer permanenta. Skadorna läker inte helt. Skovet som gjorde att mina fingertoppar domande bort försvann aldrig helt. Nerverna blev så skadade att jag nu lever med en konstant känsla av att fingertopparna somnat. Är så van nu att jag inte tänker på det. Utom när jag anstränger mig eller blir väldigt varm. Då är det mer påtagligt. Samt att det vibbrerar på olika ställen i kroppen om jag går långt och så.
2013 var jag sjukskriven en lång period i början av året pga ms-skov och att måendet störtdök. Jag jobbade hårt med mig själv då för att må bättre. Men jag klarade ändå av att göra saker ute. Åka till stockholm och hälsa på kompisar, vara ute på evenemang etc. Mot hösten påbörjade jag en CNC-utbildning på komvux. Satt bland andra vuxenstuderande i början och det gick bra förutom att jag ibland fick gå ut ur klassrummet för att ta luft och vara ensam några minuter. Senare var alla studier i gymnasiets industrilokaler. Även där gick det helt ok att vara även om jag blev irriterad på många gymnasieelever.
I februari 2014 började jag praktisera på ett industriföretag här i byn där jag bor. Det kändes väldigt kul. Klart att jag slogs med en del prestationsångest då och då, men jag hade intalat mig att jag var ny och kunde inte kunna allt på en gång. Det var även så otroligt stärkande att känna att jag var på väg någonstans! Jag träffade hastigt och spontant en tjej då på våren också. För ett par månader kändes mitt liv riktigt jävla bra. Jag hade inte mått så bra psykiskt sen 2010. Som att det inte var bra nog så fick jag anställning på företaget jag praktiserade på! Jag fick känna på hur det var meningen att livet skulle vara och jag älskade det! Jag ville aldrig må på nåt annat sätt igen.
Men... Den känslan höll inte så länge. Men jag hade i alla fall jobb!! Att ha en stabil ekonomi för första gången i mitt liv var så jävla skönt. Jag kunde göra saker. Handla saker. Utan att panta brukar i slutet på månaden för att ha råd med mat! Det höll mig flytande flera månader. Det enda som var påfrestande var att jag blev placerad i svarvgruppen på jobbet. Dels hade jag inte hunnit öva så mycket på svarv på skolan och dessutom var den här kombinerade svarv och fräsen oerhört komplex. Sen fick jag väldigt dåligt stöd av "handledaren". Jag började återgå till ångestattacker ibland och konstanta svettningar. Men det räckte med att gå undan nån minut bara och samla mig.
Senare fick jag byta arbetsgrupp och allt funkade bra igen. Det var riktigt kul faktiskt! Att jag började bli mer självgående och kunde ställa i ordning maskinerna och jobben på egen hand var otrolig stärkande. Trist nog blev det dåligt med jobb på den skärande avdelningen och jag blev förflyttad till monteringen. Det funkade hyfsat bra. Jag fick arbeta med bra kompisar som jag trivdes med. Det var massa nytt att lära sig dock så min prestationsångest gjorde sig påmind. Jag kände även hur jag började bli trött i psyket av allt som hänt på så kort tid. Vid jul blev jag sjukskriven en period och sen började företaget gå dåligt så de införde ett stopp på nya anställningar och förlängda anställningar. Så vid nyår var jag arbetslös igen.
2015. Jag var inte så hemma på hur det här med a-kassa fungerade så jag hade ingen rätt till det. Jag överlevde 2 månader på mina sista löner. Jag letade sporadiskt nytt verkstads jobb på lite olika ställen. Men inget napp. Grejjen med mig är att jag har VÄLDIGT lätt för att ge upp. Vid minsta motgång. Min stresströskel är också obefintlig. Jag insåg att jag nu var tillbaka på ruta ett. Att gå tillbaka till soc var det största bakslag å känsla av misslyckande jag varit med om på många år. Jag anser mig vara stark egentligen. Jag har gått igenom så jävla mycket. Ständigt kämpat mot ångest och sjukdomar. Jag föll. Jag föll med besked. Det är nu Juni månad och jag upplever att mitt liv är i spillror. Allt jag kämpat för är borta. Allt jag kämpat mot har vunnit.
För en tid sen satt jag som vanligt på tåget till Gävle, där jag varje månad sen 2013 får behandling mot min MS. Det har hänt innan att jag känt aningar till panikattacker och jag fått uppsöka dass för att sen känna lugn och ro i kroppen och fungera som vanligt. Men plötsligt den här dagen krampade allt. Musklerna. Magen. Sinnet. Jag kände den starkaste känsla av panikångest attack jag dittills hade upplevt. Jag låste in mig på toan på tåget. Dels pga att magen gjorde totalt uppror men oxå för att jag var tvungen att känna mig ensam. Jag svettades floder. Hjärtat dunkade. Jag minns andningsövningarna från KBTn för så många år sen. De har räddat mig många gånger. Men inte nu. Ingenting jag gjorde eller tänkte kunde lindra ångesten. Två resor till har jag gjort till gävle sen den dagen. Båda har varit hemsk obeskrivlig tortyr.
Men även de upplevelserna bleknar i jämförelse med hur jag mådde senaste helgen nu. Kalles svensexa var planerad sen länge. Jag var beredd på resan till stockholm, men också livrädd för den. Jag tror att mycket av den stress och panik som byggs upp beror på mitt jävla tankesätt. Jag stressar upp mig själv. Och genom att försöka tänka "det är lugnt" och "jag har inget att vara nervös för" så blir effekten helt tvärtom. Jag blir stressad och otroligt nervös.
Jag har aldrig i mitt liv råkat ut för panikångest i en bil med två av mina bästa vänner... Förns nu då obviously. Hela resan till stockholm, som skulle vara en kul upplevelse bara den, var obeskrivligt hemsk. Jag stirrade ut genom fönstret och försökte hela tiden fokusera på lugn. Försökte dämpa de galna kramper som konstant försökte ta över min kropp. Jag har många gånger försökt beskriva de känslor jag får i ord, men det är väldigt svårt. Det sätter sig mest i magen. Pga av min MS så har jag dessutom inte helt lätt att kontrollera de nedre regionerna så att säga. If I gotta go, I fucking gotta go! Men även om jag är sjukt pissnödig t.ex så kan jag ändå få stå i 5 minuter och försöka pissa innan det händer nåt. Sen ibland är det åt andra hållet.
I vilket fall så avbröts mina försök att fokusera när ett rådjur plötsligt sprang upp på vägen. Klasse hann bromsa in lite innan det small i framskärmen. Jag märkte efteråt att så fort mina tankar kommer på nåt annat än mina känslor så mår jag bra. Men minsta lilla jag kommer att tänka på ångesten jag upplevt så kommer den med dundrande kraft! Hur som helst så stannade vi för att kolla skadorna på bilen och för att ringa 112 och anmäla en viltolycka.
Jag och kalle gick och kollade hur det gick med rådjuret medans klas ringde.
En del av mig önskar att jag inte gjort det. Han levde men låg bara stilla med huvudet upplyft som om han bara låg och vilade som vanligt. Han gjorde något enstaka försök att resa på sig när vi kom fram, men förmådde inte. Han blödde lite ur ena ögat och var klart helt i chock och yr i huvet. Smällen tog i skuldran och huvudet piskades mot lyktan på bilen. Han hade troligen extrema invärtes skador... Vi satte oss ner och visste inte riktigt hur vi skulle bete oss. Hans ögon var lugna men ändå fyllda med ångest. Dödsångest.
jag kände lugn för första och sista gången denna resa. jag la handen på råbockens huvud. I efterhand kanske det skrämde honom, men jag tror han var så borta så han inte ens märkte av oss. Jag fylldes av sorg. Sen kom klas med bilen och vi blev tvungna att fösa ner bocken i diket eftersom han låg på vägen och kunde orsaka mer olyckor. Jag hoppas verkligen han var bedövad av chock och adrenalin när vi vräkte ner honom i diket...
Sen fortsatte resan och min inre kamp mot den förbannade jävla helvetes ångesten! Jag blir arg när jag skriver för jag känner den bubbla i magen bara av att skriva om den. När vi väl kom fram (efter massa stop pga mig) så kändes det ganska ok. Danne mötte oss. Vi tog sen taxi till slussen tror jag det var. Därifrån, fram till att jag fäktats med kalle med lightsabers mitt i gamla stan, mitt bland massa människor, och att vi gjort en del aktiviteter så höll sig kroppen förvånansvärt lugn. Jag hann ha kul. Sen skulle vi hem till Robin och spela spel och festa. Tanken på att komma ifrån stan och in i lugnet i vänners sällskap gjorde att jag klarade en pendelstågs resa utan problem. Men jag får vara försiktig med att tänka "Fan vad skönt det är att känna sig lugn" för i sekunden jag gör det så slår klumpen i magen till med full kraft. Senare skulle de ut på vikinga-restaurangen Aifur. Jag har velat se den i flera år! Men jag visste att jag inte skulle klara av att ens åka dit. Än mindre vistas i en fullsatt restaurang. Så jag stannade kvar i robins lägenhet. Kroppen var lugn, men till priset av att jag missade så jävla mycket kul. Resan hem var värst av allt. I alla fall pendeltåget. Jag blev yr och fick en vit aura i synfältet. Trodde att jag var på väg att svimma. Det hade nästan varit skönt att svimma. Jag tog en massiv dos av lugnande innan bilfärden. En dubbel dos verkade i alla fall fungera så pass att jag somnade och sov nästan hela vägen hem. Eller så var det pga utmattning. Jag hatar mig själv. Jag hatar att vara tvungen att dras med min personlighet och min kropp. Jag mår illa av mig själv. Att ha återgått till arbetslöshet, ångest å självhat tror jag är hela anledningen till att jag nu hamnat i ett hål mörkare å djupare än jag nånsin varit. Jag har tid hos en psykolog snart. Jag hoppas och önskar att hon kan hjälpa mig. Jag har till och med övervägt att skaffa starkare lugnande tabletter på egen hand. De jag får utskrivna hjälper inte ett dugg och min läkare verkar vägra att skriva ut starkare. Hon anser att det är fel väg att gå och det kanske det är om man ser tabletter i sig som en lösning. Det gör inte jag. Jag vill bara hålla kroppen lugn så pass att jag klarar av resor. Jag vet att jag behöver terapi etc för att komma tillbaka. Men för att ens ta mig utanför lägenheten måste jag försöka hålla kroppen lugn.
Jag står i ett nytt vägskäl nu. En väg leder uppåt mot räddningen och ljuset, men den är kantad av enorma spikar. Att ta den vägen kommer vara smärtsamt och hemskt.
Den andra vägen leder till mörker och död. Den vägen är omgärdad av ett frestande lugn. Sinnesro och avsaknad av alla bekymmer i världen.
Men den vägen vore ett svek mot alla jag älskar. Jag vet att många tycker om mig fast jag själv känner det som att jag är en dålig vän och människa. Men eftersom mina vänner och familj stadigt står mig bi och vill umgås med mig och hjälpa mig så måste jag ju göra nånting rätt.
Jag önskar bara en enda sak i livet. Att må bra. Att känna lycka. De känslorna är så obeskrivligt underbara. Det är de känslorna som är bränslet. De korta perioderna jag känt dem som gör allting värt kampen. Men hur länge orkar man? Jag har aldrig känt mig så ensam som nu. Frasen "ingen förstår mig" har aldrig känts så riktig. Jag saknar kärlek. Men vet att som jag är nu skulle ingen tjej någonsin stå ut med mig. Jag vet fan inte ens hur man gör i ett förhållande. Jag har levt mitt inrutade ensamliv så länge. Känslomässigt ensamliv. Jag är så jävla glad att jag i alla fall har min familj och mina vänner som står ut med mig, men jag saknar att dela livet med nån. Nån som orkar hjälpa mig bära mina bördor så som jag vill kunna hjälpa nån bära sina bördor. Jag har så mycket kärlek inom mig att ge. Ändå har jag blivit en bitter och hatisk människa. Jag vill inte vara den här bittra personen mer. Jag orkar inte...
Nu ska jag gå ut med Nemi. En av de bästa beslut jag tagit i mitt liv var att skaffa denna underbara hund. Visst, ibland är det påfrestande såklart, men den villkorslösa kärlek jag får från henne är det bästa jag har. Att vara tvungen att trotsa mina demoner och rädslor för en annan varelses skull.
Jag måste ta mig upp från detta mörker. Jag VILL upp! Jag SKA upp!
I fought so hard
For taste of victory
The war is lost
But I refuse to kneel
I can't go back now
There is no retreat
I will fight hard for
All that I believe
Annons
Comment the photo
nataloe
Wed 3 Jun 2015 11:21
Åh Pär! Kämpa! Det är klart du ska upp! Du är en warrior!
Skriv till mig när du vill! <3
Skriv till mig när du vill! <3
Anna Nöjd
Tue 2 Jun 2015 20:21
Du verkar vara en väldigt klok människa. Du vet vad du behöver och du kämpar för det. Du är stark.
Krya på dig eller vad man ska skriva! :)
Krya på dig eller vad man ska skriva! :)
Anna Nöjd
Tue 2 Jun 2015 20:25
Skulle du behöva prata så är det bara att höra av dig. Vet att det kanske är jobbigt, men inget säger att vi måste ses irl eller ens prata i telefon med varandra. Kan vara väldigt att lätta på hjärtat via text
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/runarviking/519905237/
Visa toppen
Show footer