April
Wednesday 30 September 2009 photo 1/1
|
Det är så här,
Jag hatar känslan så mycket att jag nästan älskar den, jag vill kunna bli kär, jag vill kunna älska igen, jag vill kunna orka ha problem i ett förhållande för att sen kunna klara upp dom.
Det jobbiga med förhoppningar är att det aldrig blir helt som man tror, för blir det som man hoppas på så kraschar det tillslut, antingen gör man själv ett misstag som man inte kan ändra på, eller så gör den andra ett misstag man vill kunna förlåta, men det blir så svårt, det känns så lortigt/smutsigt att man inte pallar det.
Skulle nu allting bli som man vill, så blir man ändå inte nöjd, man letar felen, hittar dom och letar fler.. hur fan orkar man hålla på hela tiden.
Man gör oftast felen själv, och skyller på någon annan, att det är de andras fel att dom har gjort så man var tvungen att göra det man gjorde, jag fattar inte hur människans släkte kan vara så komplicerat fast det inte är det.. det blir bara jobbigare och jobbigare hela tiden, allting är en lek, som blir till en tävling, den som vinner tävlingen är alltid alla andra, aldrig en själv.. hade jag vunnit någon gång, då hade jag tagit min lycka och suttat den långt åt helvete, för jag hade med all säkerhet ändå sumpat chansen att få som jag vill, jag vill ha enkelhet, kärlek och närhet, men när man äntligen kan få lite närhet så försvinner den lika fort, det kanske inte är meningen att jag ska få det, det kanske är meningen att jag tillslut kommer få sitta helt själv på ett ålderdomshem som dement, och att jag aldrig kommer får uppleva det som dom flesta får..
jag vill veta vad folk tycker om mig, utan att få höra det från andra, jag vill veta om någon hatar mig, fast öga mot öga, alla kan inte älska mig, men alla kan heller inte hata mig. så är det..
Jag önskar dock att kärleken kommer komma knackandes på min axel, och när jag vänder mig om får jag en kyss med värme och en omfamning av dess like, men hur stor är chansen att jag kommer få det.
Jag vill kunna se på en kille med glittrande och lyckofulla ögon, känna den pirrande känslan i magen, och att han ser på samma sätt på mig.
Jag vill inte klaga, men jag vill heller inte leva med ovissheten om jag kommer få en framtid, med jobb, hus, familj och frihet!
Jag hatar känslan så mycket att jag nästan älskar den, jag vill kunna bli kär, jag vill kunna älska igen, jag vill kunna orka ha problem i ett förhållande för att sen kunna klara upp dom.
Det jobbiga med förhoppningar är att det aldrig blir helt som man tror, för blir det som man hoppas på så kraschar det tillslut, antingen gör man själv ett misstag som man inte kan ändra på, eller så gör den andra ett misstag man vill kunna förlåta, men det blir så svårt, det känns så lortigt/smutsigt att man inte pallar det.
Skulle nu allting bli som man vill, så blir man ändå inte nöjd, man letar felen, hittar dom och letar fler.. hur fan orkar man hålla på hela tiden.
Man gör oftast felen själv, och skyller på någon annan, att det är de andras fel att dom har gjort så man var tvungen att göra det man gjorde, jag fattar inte hur människans släkte kan vara så komplicerat fast det inte är det.. det blir bara jobbigare och jobbigare hela tiden, allting är en lek, som blir till en tävling, den som vinner tävlingen är alltid alla andra, aldrig en själv.. hade jag vunnit någon gång, då hade jag tagit min lycka och suttat den långt åt helvete, för jag hade med all säkerhet ändå sumpat chansen att få som jag vill, jag vill ha enkelhet, kärlek och närhet, men när man äntligen kan få lite närhet så försvinner den lika fort, det kanske inte är meningen att jag ska få det, det kanske är meningen att jag tillslut kommer få sitta helt själv på ett ålderdomshem som dement, och att jag aldrig kommer får uppleva det som dom flesta får..
jag vill veta vad folk tycker om mig, utan att få höra det från andra, jag vill veta om någon hatar mig, fast öga mot öga, alla kan inte älska mig, men alla kan heller inte hata mig. så är det..
Jag önskar dock att kärleken kommer komma knackandes på min axel, och när jag vänder mig om får jag en kyss med värme och en omfamning av dess like, men hur stor är chansen att jag kommer få det.
Jag vill kunna se på en kille med glittrande och lyckofulla ögon, känna den pirrande känslan i magen, och att han ser på samma sätt på mig.
Jag vill inte klaga, men jag vill heller inte leva med ovissheten om jag kommer få en framtid, med jobb, hus, familj och frihet!
Visa toppen
Show footer