Hejsan ! Mitt namn är Emma Weman och jag driver bloggen EWEMAN.BLOGG.SE och har gjort det sedan April 2009 ! I min blogg skriver jag det mesta om min vardag, mode och har även ett stort intresse för fotografi, bilder förekommer i bloggen. Jag är en väldigt glad och possitiv person, eller jag försöker mesta dels alltid vara possitiv, men det är inte alltid det går. Utan det är en sak som tynger ner mig dagligen, som får mig till att må dåligt exakt varje dag. Så detta gästbloggs inlägget kommer handla om just detta som jag precis skrivit !

Året jag började 8:onde klass, förändrades mitt liv helt och hållet. Innan dess var jag den där tjejen som alla såg som "perfekt" eller perfekt vill jag väl inte kalla det, men en tjej som har allt iprincip. Det hela började med att jag och min bästa vän satt och snackade som vi alltid brukade över msn, en dag fick jag för mig att skriva till henne att jag skulle banta, jag skulle gå ner 15 kg ! Min bästa vän tyckte bara jag var extremt löjlig, men jag struntade mest i vilket . .. . Sen var det inte mer diskussion med det. Utan dagarna gick och för varje dag som kom hade jag så fruktansvärt mycket ångest som jag visste knappt vad jag själv hette. Men de värsta av allt var att jag såg att min bästa vän inte mådde bra, men jag kunde verkligen inte förstå vad det var med henne, och jag orkade nog egentligen inte bry mig förtillfället med tanke på att jag hade så stora problem med mig själv. Jag tränade fotboll 2-3 dagar i veckan, jag lixom överdrev det hela, bad min tränare att vi skulle jogga 3 runder runt fotbollsplanen så joggade jag 5 runder, jag vet det låter sjukt. Och min bästa vän tränade också fotboll tillsammans med mig, och hon hade iprincip samma beteende som mig, men jag kopplade verkligen ingenting. Allting gick så fruktansvärt fort, till slut kom det en dag, då lärarna i skolan berättade att min bästa vän inte kommer komma tillbaka till skolan på ett tag, för hon har drabbats av Anorexia, och ja det stämde helt och hållet, den senaste tiden försvann hon i sina kläder, och då tänker man "vad är jag för en kompis egentligen", men som jag sagt innan, jag förstod ingenting. (Min bästa vän blev så pass sjuk att hon låg mellan liv & död. Det är de värsta som hänt mig, här i livet ! Så nära att förlora den närmsta vännen någonsin.) Mitt eget beteende försämrades, efter fotbollsträningarna hade oftast mina föräldrar ätit kvällsmat, så jag fick värma på maten när jag kom hem, vilket betyder att då satt jag själv vid matbordet och käkade. Jag tog 2-3 tugger av mat, sen slängde jag maten i soptunnan och lade papper över så mina föräldrar inte skulle märka något, och så höll de på i några veckor, . Jag var rättså glad för alla mina kläder blev helt plötsligt stora, jeans som hade suttit perfekt hade blivit stora som jag vet inte vad,. Till slut märkte mina klasskamrater detta och blandade in skolsystern i det hela, sen tog hon kontakt med mina föräldrar. Jag var så fruktansvärt förbannad, dels på mina vänner som gjort såhär mot mig, men i dagens läge är jag jävligt tacksam att dem satte stopp, annars tror jag inte att jag varit den människan jag är idag. Några gånger i månaden blev jag omhändertagen på ett såkallat behandligshem, men jag förståd egentligen inte vad jag gjorde där, jag såg inte mig själv som sjuk överhuvudtaget. Min mamma grät för mig dagligen, även min syster och min pappa var bara allmänt förvirrad,. Men vad skulle jag göra ? SKRATTA? GRÅTA ? När man tänker efter nu så blir man så fruktansvärt mörkrädd . .. . Men efter en tids behandling frisk-förklarades jag så att säga.. .

Men i dagens läge anser jag mig inte som frisk, min värsta fiende är speglen, jag klarar verkligen inte av att se mig själv. Men jag är så illa tvungen, jag försöker bearbeta detta dagligen, försöka acceptera mig själv som jag är. Men det är riktigt tufft ... För det enda jag ser at fett, fett , fett, fett ! Vissa dagar äter jag hur bra som helst, andra dagar äter jag exakt ingenting. Sen ibland när jag har ångest så tröstäter jag en massa. Det är ett sjukt beteende, jag har så svårt att få fram saker genom att skriva, men jag har iallafall försökt. Och det är så mycket mer personliga och extremt sjuka saker som hänt under denna tid, men det vill jag inte ta upp för jag skämms något fruktansvärt över det !

Vad ni än gör , försök acceptera er själva som ni är. Man förlorar så fruktansvärt mycket på att svälta sig själv, jag kunde inte göra det där som alla andra fick göra. Och nu 4.5 år efter så ångrar jag mig något stort, varför gav jag mig in i skiten ? Dem som inte kan acceptera mig som jag är, är bara allmänt blåsta i huvudet enligt min mening. Och dessa svältnings tankar finns dagligen i huvudet på mig, men ärligt talat jag orkar inte, jag orkar verkligen inte lägga ner mer tid på det .. Men jag hoppas, att en vacker dag kommer dessa tankar att försvinna, det är ett MÅL jag har i mitt liv.

Puss & Kram Emma

Kolla gärna in min blogg , eweman.blogg.se !

---

Tack Emma för att du ville dela med dig av din historia här på min blogg! Kom ihåg att du är super fin precis som du är. Du ska inte lyssna på vad andra säger. Jag tycker att du är jätte fin som du är!