fan, vad jag inte orkar längre.
nu är det slut med allt.
det här förstör mig.
det gör mig svag,
det gör mig deprimerad,
det gör mig rädd.
jag vill inte mer.
jag trodde att jag skulle klara av det.
jag trodde att jag skulle glömma.
men hahah,
jag hade så jävla fel.
det här dödar mig långsamt inombords.
jag får gråtattacker,
jag ligger på golvet och skakar - hackar tänder.
jag kastar ömtåliga saker i golvet bara för att få höra ljudet av något som krossas.
ljudet av mitt hjärta.
jag skriker förtvivlat,
när ingen hör, när ingen lyssnar.
jag skriker och skriker,
ibland får jag inte ens fram ljud,
för sorgen kväver dem.
jag är insvept i hopplöshet,
jag orkar ingenting,
klarar inte av någonting.
ligger och skakar.
ligger och skadar.
ligger och skriker.
jag orkar inte längre.
det här går inte.
det är helt sjukt,
hur fan blev det såhär?
men nu är det slut.
jag måste få det att sluta.
jag vet hur jag ska börja,
men inte hur jag ska slutföra det.
jag är rädd.
känner mig ensam, hur många det än är som är omkring mig.
jag är paranoid.
jag är neurotisk.
jag är fan dum i huvudet.
det går inte.
jag klarar det inte.
jag menar det.
hjärtat blöder och värker.
ögonen är röda och svidande.
armarna är förstörda.
allt som finns kvar är hopplösheten.
och jag vet inte om den någonsin kommer att gå iväg.

ta en paus och kom hit en helg.