January
Monday 8 February 2010 photo 1/1
|
Funderar ofta på varför, när och hur det blev så här.
Men jag hittar inget riktigt svar, kommer nog aldrig att få nåt heller.
Men den största orsaken är jag ganska säker på. Det kallas självförakt.
Jag har skadat mig själv på de mest möjliga och omöjliga sett under årens lopp.
Jag vet mycket väl att det omöjligt kan vara ett konstruktivt eller bra sätt,
att försöka lindra min smärta genom att tillfoga en ny.
Jag skadar mig själv som straff för "den jag är".
Men också för att det lindrar.
Det är betydligt lättare att hantera smärtan utanpå än inuti.
Såren utanpå kroppen kan jag ta på, jag ser dom, och därför är dom lättare att acceptera.
Men smärtan inne i mig gör bara ont, helvetiskt jävla ont.
Ofta känns det bara, utan att jag riktigt vet varför. Jag kan inte "sätta fingret" på varför det gör ont,
eller vad som utlöst det.
Och all dessa om.
Om du varit annorlunda, om du inte hade betett sig som en idiot.
Om världen och livet sett annorlunda ut.
Om jag varit annorlunda.
Men jag kan aldrig bli annorlunda, jag kan aldrig bli nån annan än jag är.
Jag kommer alltid att vara samma hemska människa,
och jag kommer alltid att ogilla mig själv.
Eftersom jag hatar mig själv så kan jag inte riktigt acceptera,
eller överhuvudtaget förstå hur andra kan tycka om mig.
Jag försöker till varje pris bevisa att jag inte är värd att älskas eller vara omtyckt.
Att jag inte är värd någons omtanke.
Det känns som att jag lurar människor omkring mig,
genom att jag inte är tydlig nog.
Men jag hittar inget riktigt svar, kommer nog aldrig att få nåt heller.
Men den största orsaken är jag ganska säker på. Det kallas självförakt.
Jag har skadat mig själv på de mest möjliga och omöjliga sett under årens lopp.
Jag vet mycket väl att det omöjligt kan vara ett konstruktivt eller bra sätt,
att försöka lindra min smärta genom att tillfoga en ny.
Jag skadar mig själv som straff för "den jag är".
Men också för att det lindrar.
Det är betydligt lättare att hantera smärtan utanpå än inuti.
Såren utanpå kroppen kan jag ta på, jag ser dom, och därför är dom lättare att acceptera.
Men smärtan inne i mig gör bara ont, helvetiskt jävla ont.
Ofta känns det bara, utan att jag riktigt vet varför. Jag kan inte "sätta fingret" på varför det gör ont,
eller vad som utlöst det.
Och all dessa om.
Om du varit annorlunda, om du inte hade betett sig som en idiot.
Om världen och livet sett annorlunda ut.
Om jag varit annorlunda.
Men jag kan aldrig bli annorlunda, jag kan aldrig bli nån annan än jag är.
Jag kommer alltid att vara samma hemska människa,
och jag kommer alltid att ogilla mig själv.
Eftersom jag hatar mig själv så kan jag inte riktigt acceptera,
eller överhuvudtaget förstå hur andra kan tycka om mig.
Jag försöker till varje pris bevisa att jag inte är värd att älskas eller vara omtyckt.
Att jag inte är värd någons omtanke.
Det känns som att jag lurar människor omkring mig,
genom att jag inte är tydlig nog.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/s-mb/442092770/
Visa toppen
Show footer