August
Sunday 24 October 2010 photo 1/2
|
Del 54
………………………………………………….
Jag satt nu på rummet, i sängen, med benen uppdragna mot kroppen. Blicken riktad framåt. Mamma var inte så glad efter sist. Hon var inte arg, men besviken. Det var det värsta. Viktor hade pratat med mig, hon hade mest varit orolig och att det var därför hon var orolig. Jag la huvudet på sidan och tittade ut genom fönstret. Små droppar började smattra mot rutan, de blev sen fler och större. Regnet öste ner och solen försvann bakom molnen. Dagen såg att bli lång, dyster och trist. Dörren drogs upp och Viktor gick in över tröskeln med en tjej bakom sig. Jag beredde mig på att lämna rummet, mot min förvåning…
Jag tittade på henne, jag kände igen henne. Tankarna for runt i huvudet på mig och jag försökte desperat komma på vem hon var. Hon såg i alla fall ut att känna igen mig, hon log vänligt och gick fram till mig.
"Hej" sa hon på svenska. Då kom jag på det… Nej! Helvete! Vad heter hon… Ännu en gång tänkte jag. Nej, det var helt borta. Hennes namn hade drunknat bland alla mina miljontals komplicerade tankar.
"Hej" fick jag tillslut ur mig och log lite.
"Ja, jag kände igen din bror, så jag frågade honom om det var han. Så att det är därför jag är här… Eller alltså, därför jag visste att du… Bor här" flinade hon smått. Jag nickade och flinade till.
"Alltså, förlåt men jag kommer verkligen inte ihåg vad du heter" sa jag rakt ut och tittade smått nervöst på henne. Hon skrattade lätt.
"Johanna" svarade hon sedan. Jag nickade lättat. Så var det, Johanna… Jag försökte lägga det på minnet.
"Jag tänkte, om det blir finare… Vill du hänga med ner till stranden sen ikväll?" Frågade hon snällt. Jag nickade "visst" sa jag med ett leende på mina läppar.
Vi hade setat och pratat ett tag. Jag, Johanna och Viktor. Och vi skrattade högt till varandras skämt, hon var åtminstone social, inte blyg. Knappt alls faktiskt. Hennes bruna hår låg ganska platt över hennes huvud, några få, lätta lockar, en aning vågigt var det också. Hennes snedlugg låg strax ovanför hennes högra öga. Jag började själv känna att jag hade tittat på henne för länge, jag slita blicken ifrån henne. Jag märkte i ögonvrån hur Johanna tittade ut genom fönstret, solen hade tittat fram, det kände jag. Jag mötte sedan hennes blick då hon tittade på mig.
"Det har blivit finare nu" sa hon med ett mjukt leende på sina läppar. "Ville du hänga med ner till stranden?"
Jag tänkte efter en stund, innan jag kom på mig själv att jag redan hade sagt ja till hennes fråga. "Ja, visst" log jag. "Jag ska bara byta om… Kanske passa på att ta ett kvällsdopp?" Frågade jag och smålog.
"Ja, visst. Då ska jag bara gå och hämta en handduk" sa hon och närmade sig dörren.
"Men du kan låna en" sa jag snabbt och hon stannade upp och vände sig mot mig.
"Säkert?" Frågade hon med ett hoppfullt leende.
"Klart" log jag och tog upp en handduk och kastade den lätt till henne och hon fångade den med ena handen.
"Har du bikini då?" Frågade jag och tittade på henne, hon nickade till svars och log lätt. "Ska du med eller?" Frågade jag Viktor och tittade på honom med ett lätt flin.
"Viss, jag kan ju inte låta min lillasyster ge sig ut med en kvinnlig främling" flinade han och rufsade till mitt hår innan jag ens hann säga något. Johanna flinade bara, förstod att han bara skämtade.
………………………………………………….
Jag satt nu på rummet, i sängen, med benen uppdragna mot kroppen. Blicken riktad framåt. Mamma var inte så glad efter sist. Hon var inte arg, men besviken. Det var det värsta. Viktor hade pratat med mig, hon hade mest varit orolig och att det var därför hon var orolig. Jag la huvudet på sidan och tittade ut genom fönstret. Små droppar började smattra mot rutan, de blev sen fler och större. Regnet öste ner och solen försvann bakom molnen. Dagen såg att bli lång, dyster och trist. Dörren drogs upp och Viktor gick in över tröskeln med en tjej bakom sig. Jag beredde mig på att lämna rummet, mot min förvåning…
Jag tittade på henne, jag kände igen henne. Tankarna for runt i huvudet på mig och jag försökte desperat komma på vem hon var. Hon såg i alla fall ut att känna igen mig, hon log vänligt och gick fram till mig.
"Hej" sa hon på svenska. Då kom jag på det… Nej! Helvete! Vad heter hon… Ännu en gång tänkte jag. Nej, det var helt borta. Hennes namn hade drunknat bland alla mina miljontals komplicerade tankar.
"Hej" fick jag tillslut ur mig och log lite.
"Ja, jag kände igen din bror, så jag frågade honom om det var han. Så att det är därför jag är här… Eller alltså, därför jag visste att du… Bor här" flinade hon smått. Jag nickade och flinade till.
"Alltså, förlåt men jag kommer verkligen inte ihåg vad du heter" sa jag rakt ut och tittade smått nervöst på henne. Hon skrattade lätt.
"Johanna" svarade hon sedan. Jag nickade lättat. Så var det, Johanna… Jag försökte lägga det på minnet.
"Jag tänkte, om det blir finare… Vill du hänga med ner till stranden sen ikväll?" Frågade hon snällt. Jag nickade "visst" sa jag med ett leende på mina läppar.
Vi hade setat och pratat ett tag. Jag, Johanna och Viktor. Och vi skrattade högt till varandras skämt, hon var åtminstone social, inte blyg. Knappt alls faktiskt. Hennes bruna hår låg ganska platt över hennes huvud, några få, lätta lockar, en aning vågigt var det också. Hennes snedlugg låg strax ovanför hennes högra öga. Jag började själv känna att jag hade tittat på henne för länge, jag slita blicken ifrån henne. Jag märkte i ögonvrån hur Johanna tittade ut genom fönstret, solen hade tittat fram, det kände jag. Jag mötte sedan hennes blick då hon tittade på mig.
"Det har blivit finare nu" sa hon med ett mjukt leende på sina läppar. "Ville du hänga med ner till stranden?"
Jag tänkte efter en stund, innan jag kom på mig själv att jag redan hade sagt ja till hennes fråga. "Ja, visst" log jag. "Jag ska bara byta om… Kanske passa på att ta ett kvällsdopp?" Frågade jag och smålog.
"Ja, visst. Då ska jag bara gå och hämta en handduk" sa hon och närmade sig dörren.
"Men du kan låna en" sa jag snabbt och hon stannade upp och vände sig mot mig.
"Säkert?" Frågade hon med ett hoppfullt leende.
"Klart" log jag och tog upp en handduk och kastade den lätt till henne och hon fångade den med ena handen.
"Har du bikini då?" Frågade jag och tittade på henne, hon nickade till svars och log lätt. "Ska du med eller?" Frågade jag Viktor och tittade på honom med ett lätt flin.
"Viss, jag kan ju inte låta min lillasyster ge sig ut med en kvinnlig främling" flinade han och rufsade till mitt hår innan jag ens hann säga något. Johanna flinade bara, förstod att han bara skämtade.
Visa toppen
Show footer