June
Sunday 19 December 2010 photo 1/1
|
Det är inte samma sak, inte samma sak som jag och han. Jag tror aldrig han varit med om något som krossat han så som jag har, nått som gjorde så ont att det kändes som att hjärtat gick sönder i flera tusen bitar. Den känslan jag känner varje dag. För det går inte en dag utan att jag tänker på det. På dig. På han och hans jävla barn. Jag kan inte släppa det, det finns där hela tiden. Jag försöker blunda tänka på något annat men det går inte. Jag ser bilden framför mig. Han på en trehjuling gräs, rött hus. Tre år. Fyra år. Kanske fem år nu. Vad vet jag. Jag håller inte koll. Jag orkar inte sånt. Jag undrar om du tänker på han. Tänker du på han så som jag gör? För samtidigt som jag hatar dig för det du har gjort mot oss så hatar jag dig för vad du gjort mot han. Vad har han gjort för att förtjäna det där? Jag vet hur det känns att leva utan en pappa. Och helt ärligt är det förjävligt. Det känns som att jag nästan varje dag bara väntar på det där smset från min pappa. Mest för att jag ska få veta att han fortfarande bryr sig. Även fast det är jag som sagt nej och inte velat komma till honom. Jag skyller det på mig för det är väl mitt fel. Vems annars skulle det vara. Inte hans precis. Nej han gör aldrig några fel. Det har han aldrig gjort och kommer aldrig göra. Det här är mitt fel, precis som allt annat. Fan kan inte fatta vad som hänt. Samtidigt som jag hittat något som får mig att må bra har jag oxå förlorat något som gör mig hel, något som betyder så otroligt mycket för mig. Något som jag aldrig kommer kunna få tillbaks. Bara för att jag alltid ska tänka på mig själv. Fan. Varför härdade jag inte bara ut och va där även fast det tog i mot så jävla mycket att komma dit. Även fast han fick mig att må dåligt och att jag inte kände mig välkommen där. Varför sa jag nej, varför sa jag något överhuvetaget. Va.. det är mitt fel att jag inte känner mig hel. Det är mitt fel att det känns som att det fattas en pusselbit.
En saknad, en sorg, en jävla massa minnen. Det finns någon inom mig som aldrig någonsin försvinner en obeskrivlig känsla, både kärlek och hat.
1 september 2008
Jag kommer ihåg så väl när vi låg där. Jag uppe, du nere. Vi skrev små lappar till varandra som handlade om dig. För då hade jag inte börjat känna så. Att allt bara handlade om att man ska vara duktig. Jag hade inte börjat känna av alla krav. Men du hade det och jag ville trösta dig. Alla brev om att du skulle ta livet av dig. Dina ärr. Dina jävla ärr som fick mig att bli så rädd. Som fick mig att vilja vara lika stark och modig som du. Jag trodde det var modigt att skära sig. Och att jag aldrig var tillräckligt modig. Hade jag levt som du, hade jag inte orkat. Men jag hade aldrig varit tillräckligt modigt att göra som du.
Jag vet hur du är, och jag vet att du aldrig kommer kunna ändra på dig. Och så länge det är så kommer det aldrig fungera, hur ont det än gör så kommer det inte funka. Jag önskar att jag kunde klara det här själv, att jag var så stark att jag bara kunde sluta gråta.att jag var så stark att jag kunde ta tag i allt. Så stark att jag kunde resa mig upp en gång för alla utan att falla tillbaks till all skit. Fan.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 19 Dec 2010 21:47
gumman, vi pratar. när vi ses. om allt! bara vi två, okej? <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sagharauseus/480316569/
Visa toppen
Show footer