Dikt om Irakkriget

Plötsligt väckt igen, av drömmen man aldrig vänjer sig vid,

förvirrad i mitt sinne, är jag en ensam individ,

plågad av bilder präglade i mitt minne,

var är mildheten i mitt ansikte jag en gång kände igen,

utom sikte, den kommer aldrig igen,

Oigenkännlig för mina ögon vars tomhet skrämmer mig,

har mitt hjärta blivit kallt och själen förlorat sin glöd,

är det tur att jag ennu inte är död,

När jag genom såna hämskheter har hålt mig vid liv,

ska jag nu behöva mitt medvetande bedöva för att hålla mig vid liv,

Då de fria tvingades hit för att befria oss från oss själva,

har vi med dödandet som försvar, försvarat oss mot dödandet,

även om det nu är fred lämnas vi inte ifred, vi hålls kvar i förvar,

För oss fångade av skräcken formade av trauman, är tiden blott en cirkel,

för oss finns ingen framtid bara ett förflutet, och därför ingen frihet,

bara drömmen om att hitta hem men dit finns bara en väg,

För mitt hjärta är kallt och min själ har förlorat sin glöd,

är det då tur att jag inte är död

Annons

The photo has no tags

November 2010