I don't lie..
Att dölja för alla hur jag mår är tufft, låtsas som det inte är något, det är jäkligt svårt. Varför gör du såhär mot mig. Du säkert bara kollar på bilden och skit i att läsa detta men detta är för ditt eget bästa. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel.

Att se och höra ditt namn få mig att må extra dåligt, vill bara spy. Du har gjort så jag har mått psykiskt dåligt. Vill bara lägga mig ner på marken, spåret och slippa känna det, för det gör så jävla ont. Det låter helt patetiskt hur jävla kär man kan bli men det handlar inte bara om det. Jag var ärligt till dig men du tog det som en nypa salt strödde det i hjärtat på mig.

Det svider, det gör ont. Det kämpar för att slå. Jag tänker inte skära och mig jag tänker inte hoppa framför ett tåg även om jag så gärna hade velat det. Men jag vill inte att mina kompisar ska sakna mig. Önskar ibland att ni fick slippa höra mig och mitt jobbiga liv, mina jobbiga problem som vissa tar som en nypa salt och tror att allt är bra eller låtsas som ingenting.

Jag förstår inte hur dina vänner kan tycka det är okej att göra såhär. Att de accepterar det. Vill bara säga, vänta till det händer dig, så ska du få känna på hur jävla ont det faktiskt gör. Vill bar slå på dig, behandla dig exakt på samma sätt som du behandlar mig. Jag tål inte att se dig får jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.

När jag menar jag inte " aj jag slog knäet i marken och fick ett skrapsår", jag menar den känslan man får som river en, ontheten man får när man skär sig i fingret på kökskniven. Känslan man får i magen så man bara vill spy, dunka huvudet i en betong vägg, magknipet i magen man får av att se ditt/ert namn, höra det. Men nu orkar inte min hjärna det. Tårarna som hinner ner för kinderna. Personen jag vill krama och hålla om, känna närhet till en person, men den är inte här. Detta som skulle bli en bra dag ensam. Blev till en av mina värsta dagar.

Denna text är till er två personer som jag känner ett starkt hat, men som jag vill älska men jag kan inte det... Jag vill tycka om dom men ändå inte.

Jag hatar mitt liv, i denna stund. Vill bara krypa ner under täcket och låtsas som ingenting. Jag fick aldrig den chansen jag var värd att få. Jag har gjort så jävla mkt för dig och vad får man tillbaka?

Tack så jävla mycket!

Hoppas att det går över :( En ut av mina värsta dagar också idag.