February
Tuesday 7 September 2010 photo 5/7
|
Tuesday 7 September 2010 photo 5/7
|
|
Denna historia är helt sann och bilden är på den lille pojken Filip som denna historia handlar om.
Det var milt väder och dimma. Det hade inte varit någon riktig vinter det här året. Barnen hade gett upp hoppet om att det skulle komma mer snö och vi skulle få åka pulka i backen.
Vi bestämde att vi skulle gå ut. Linus och Adam klädde på sig och gick ut lite före. Filip och Vilgot behöver mer hjälp med påklädning och vi tog på oss ordentligt med kläder. Jag minns exakt vad Filip hade för kläder på sig; ett par blå kalsonger med grön resår, ett par blå tubsockor, ett par fodrade jeans med skärp, ja, det var viktigt med det där skärpet...en blå tröja. På detta hade han då fodrade galonbyxor, fodrad galonjacka, vantar och en stickad mössa.
En mössa som han älskade och som han inte ville byta ut mot någon annan.
När vi väl kom ut var Adam och Linus i full gång med en lek tillsammans med grann killarna. Vilgot och Filip busade runt lite och Filip kom fram till mig och ville gå på toaletten för att bajsa. Det var bara att ta av kläderna igen och sätta honom på toaletten. Jag lämnade honom där en stund med dörren öppen för att gå ut till de andra och se hur det gick. När Filip var färdig hjälpte jag honom att tvätta sig och han drack vatten ur tandborstmuggen. Han såg på mig, frågade om han kunde få en puss. Hans blick var så fin, så lugn och nöjd. Det var som han sa att han älskade mig.
Vi var på gräset. Det hade blåst ner en hel del grenar, det låg också annat skräp på marken som jag gick och plockade. Vilgot var hela tiden vid sidan av mig och Filip var en bit bort. Jag såg att han stod och grejade med en pinne vid en hög med ris som ligger i slutet av tomten... och så släppte jag honom med blicken en liten stund. En liten stund som hans mamma gick till soptunnan och slängde något, en liten stund som var helt onödig egentligen. Under den lilla stunden försvann vår lilla Filip och när jag ropade på honom svarade han inte. Jag kommer aldrig få reda på vad som exakt hände. Men jag ropade 2-3 gånger hans namn och sista gången så var det med en stark betoning på att något inte var som det skulle. Adam och Linus som lekte ovanför huset stannade till i leken och tittade bort åt mitt håll. När jag ropade att de skulle komma för att passa Vilgot medan jag letade kom de direkt. Det var som om tiden stod still och alla förstod att det var allvarligt, riktigt allvarligt.
Jag började springa längs med bergskanten åt höger riktning sett från vårt hus. Jag ropade hela tiden hans namn i olika tonlägen. Min röst blev mer och mer andfådd, jag halkade, jag ramlade, jag kastades ner mot marken när jag snubblade över någon gren…hela tiden med tusen tankar i huvudet…var kunde han vara?, var är han?
Anders hade åkt med bilen för att uträtta ett ärende men skulle inte vara borta länge. Mina beräkningar stämde, han kom hem precis när jag behövde honom som mest…
Barnen hade sprungit för att möta honom, han var informerad om att Filip var borta när han mötte mina iskalla och förtvivlade ögon. Jag dementerade hans funderingar om att Filip skulle vara inne eller att han skulle vara på andra sidan huset. På något sätt visste jag att han var i närheten där vi nu var. Jag bad Anders att springa ner nedanför berget för att kolla att han inte ramlat ner.
Det värsta som skulle kunna hända skulle ju vara att han ramlat ner för berget. Berget är högt men hur högt det är har vi ingen aning om vid tillfället. Jag fortsätter att springa och letar nu i riktning mot vänster om vårt hus. Det sluttar nedåt och jag har svårt att ta mig fram.
Anders som kommit ner börjar springa längs med bergets fot. Han ser en badboll som ligger där, och blir lättad att det inte var … precis som han hinner tänka tanken ser han den värsta syn som han någonsin sett. Han ropar till mig på väg fram till kroppen att ringa efter hjälp. -LARMA AMBULANS HELEN, SKYNDA DIG!!!
Jag hinner inte tänka så mycket. Jag springer så fort jag kan och skriker till Linus att springa in och hämta telefonen. Linus som fått stränga order av mig innan, att passa de andra barnen och INTE gå någonstans, står nu och stampar och vet inte riktigt vad som gäller. -SPRING! Skriker jag. Han springer det fortaste han kan för att hämta telefonen. De andra barnen frågar om vi hittat Filip, och William som bor granne med oss och som var med och lekte med Linus och Adam frågar mig om han skall hämta hans mamma. Snabbt förnimmas jag om att hans mamma är sjuksköterska och...-JA, HÄMTA HENNE!! Linus kommer med telefonen och jag ringer 112. Samtidigt kommer Williams mamma Camilla ut och jag ber henne gå ner för att hjälpa Anders nedanför berget. Runt mig står Vilgot som är ledsen för att mamma är så "konstig", Adam och Linus som är chockade och rädda och William och Ludvig vars mamma jag skickat ner till Filip.
Jag är rädd men saklig när jag kommer fram till Larmcentralen i Göteborg. Kvinnan jag pratar med förstår hur pass allvarligt det är och skickar 2 ambulanser hit. Hon larmar också en helikopter för att hämta upp Filip och föra honom till ett större sjukhus. Jag är tvungen att gå fram mot kanten av berget där Filip ramlat, jag är tvungen att se ner där Filip ligger, där Anders och Camilla sitter brevid honom. -Lever han? Frågar jag. Han andas men han krampar. Han gnyr och kräks. De försöker hålla honom still tills ambulansen kommer. Jag ropar ner till Filip att "mamma är här , doktorn kommer snart. Det skall bli bra gubben, pappa är med dig. Mamma älskar dig!"
Det var de sista ljud som vi fick höra från Filip. Strax därefter kommer ambulanserna och Anders går ut till vägen för att visa dem platsen i skogen där han ligger. Jag går och ser till de andra barnen och håller om dem...Jag går in för att ringa efter Anders mamma, som kommer samtidigt som Camilla kommer upp från slänten med Filips jacka och mössa. Han låg där, med allt på, mössan satt perfekt på huvudet, han blödde inte någonstans, berättar hon. Vi vet inte vad vi skall göra nu när ambulanserna åkt...vi går in.
Anders skulle ringa när han visste vart de skulle föra honom. Vi satt alla på golvet i Filips rum och pratade när han ringde. På grund av dimman kunde inte heleikoptern lyfta från Göteborg, så det blev Oslo. De skulle föra honom till Ullevåls sykehus. Jag började packa lite kläder till barnen för att de skulle få vara hos farmor...jag darrade som ett asplöv, hyperventilerade och bröt i hop på golvet i tvättstugan när jag fann Filips älsklingskalsonger. Jag försökte intala mig själv att det skulle gå bra, att han skulle klara sig.
På vägen in till farmor såg jag ambulansen som hämtat Filip svänga in vid ambulansstationen. Jag stannade till och knackade på porten. De öppnade och släppte in oss. Vi fick höra vad som hänt under färden till helikoptern som mött upp ambulanserna i Sarpsborg, Norge. Filip hade hela tiden varit stabil men hade fått medicin för kramperna. Vi satt där en stund men begav oss sen till farmor som tog hand om barnen medan jag fick skjuts av Anders pappa; Ove till sjukhuset i Oslo.
Det är cirka 14 mil till Oslo från Strömstad. Det hade blivit mörkt och resan kändes lång. I baksätet satt Oves fru; Erna och vi var alla tysta och nervösa. Det var svårt att hitta, det var svårt att ta in väginformation från personer vi frågade...Jag ville bara vara med Anders och Filip.
Anders hade skjutsats in till Oslo i ambulans med blåljus på. Filip behövde all vård, personal och plats i helikoptern. En narkosläkare undersökte Filip när de möttes i Sarpsborg, där helikoptern landat på en parkering. Det visade sig att hans ena pupill var förstorad, vilket tyder på ett tryck för hjärnan. Redan på väg in satte de narkos på Filip, så när han kom till sjukhuset kunde de snabbt göra en skall-röntgen och se var blödningen fanns. Sen fördes han direkt in på operation.
De öppnade upp en bit på vänster sida av skallbenet. Nytt färskt blod kom från kanterna av öppningen och det fortsatte att öppna för att hitta var blodet kom ifrån. Bak i huvudet hade en stor mängd blodkärl slitits av, en del var av och en del var illa skadade. För att försöka sy ihop dessa satte de klammer för att stoppa blodflödet, vilket då resulterade i att främre hjärnan svullnade upp, Filip fick också hjärtstillestånd. De släppte på klämmorna och gick in vid hjärtat i stället för att försöka stoppa blodet där, men det blev ännu ett hjärtstillestånd. Det gick inte att sy ihop alla dessa ådror och nerver...Det gick inte.
Filip förlorade massor av blod. Allt blod som de försökte ersätta honom med, bara gick rakt igenom... 15 påsar användes under den 4 timmar långa operationen.
I ett akutrum på sjukhuset sitter nu Anders och jag, Ove och Erna. Jag kramar hårt en liten koala björn som jag tagit med till Filip. Han heter "Freddie". Med oss sitter en sjuksköterska som försöker hålla oss lugna.
Vi ser genom ett glasfönster i korridoren att det kommer ett läkarteam gående emot oss. Alla går de med tunga steg. Alla har de en blick som vi aldrig kommer att glömma. Alla har de nystrukna och rena rockar på sig.
De kommer in i rummet och alla ser oss i ögonen samtidigt som de sakta drar fram varsin stol. En man i grönt presenterar sig som den som opererat Filip och han börjar med att ställa lite frågor kring olyckstillfället. Han berättar sedan att de öppnat skallen för att lätta på trycket men att blödningen var större än de befarat...
-LEVER HAN? Vi orkar inte höra detaljer, vi kan inte ta in så mycket information...-LEVER HAN??
Visa toppen
Show footer