February
Tuesday 7 September 2010 photo 6/7
|
-Ja, han lever blir svaret. Men inte så länge till.
Han kan dö om en timme, han kan leva i 3 dagar.
Både Anders och jag stod nu upp, vi kunde inte sitta här, vi ville inte höra mer, vi ville bara vara med vår lilla son...tiden var dyrbar.
Vi gick i korridorer. Vi gick med alla i teamet upp till Barnintensiven där Filip nu låg. De försökte tala om för oss att han såg annorlunda ut, att han var svullen, att det var slangar och apparater runt om honom...Vi ville fortfarande bara se honom, vara hos honom.
Hans hud var lika len som alltid. En respirator hjälpte honom att andas. Ögonen stirrade rakt ut i det tomma intet...Två sköterskor var hela tiden vid hans sida och hjälpte honom att inte ha ont och ha det så bra som det bara gick.
Vi pratade med honom. Vi pratade och vi grät. En tår rann ur Filips öga, precis som om han hörde orden vi sa; "Var inte ledsen gubben, det var inte ditt fel."
Vi ringde några samtal till Anders mamma där Linus inte kunde sova. Till mina föräldrar...Ingen kunde riktigt förså att detta var sant. Linus tog det allra hårdast, hur skulle han förstå? Anders pappa och fru var kvar ett par timmar men åkte sen hem. Anders och jag satt hela natten och vakade över vår lilla älskling.
En stund efter midnatt kom Anders och jag att tänka på donation. Vi satt och tänkte på vad andra föräldrar gör i en sådan här situation? Vi kom då att tänka på att självklart skulle vi donnera de organ som var friska. Kanske en annan liten pojke kunde springa omkring med Filips hjärta? Vi blev tillfreds med tanken, men det kom aldrig till att genomföras.
Hans tillstånd blev allt sämre och organen orkade allt mindre arbeta. När klockan var kring 04:15 var hjärnfunktionerna helt utslagna. Han var hjärndöd. Nu klarade hjärtat bara slå med hjälp av respiratorn som skötte andningen. Det på något sätt kändes så definitivt, det var som om man innan inte riktigt förstått att detta skulle hända. Det märktes också så tydligt att han inte längre var där.
Det är först när man är hjärndöd som donnation går att genomföra, och då måste patienten genomgå en undersökning och vara stabil.
Vi ringde till Anders mamma som hade barnen hos sig. Vi bad henne att så fort som möjligt ta sig till sjukhuset där vi befann oss för att barnen skulle få se sin bror, en sista gång. Mina föräldrar som har längre att åka fick också besked att ta sig till Oslo så fort de kunde. Det här var en av de värsta stunderna. Tomhet och hjälplöshet infann sig. Filip skulle alltså genomgå en undersökning innan donnation. Ett team hade satts i arbete att finna en lämplig donator, men värdena blev sämre, hjärtat orkade inte kämpa.
Tidigt på morgonen strax efter kl 06.00 blev stämningen annorlunda i rummet.
Anders och jag kröp upp i ett hörn för att inte vara ivägen när det kom in ett antal läkare och sköterskor som jobbade febrilt...och så kom den där tonen från skärmen. Tuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu----------------.
En doktor stängde av alla maskiner och det blev tyst i rummet. Helt tyst.
Filip Dovander var 3 år, 5 månader och 19 dagar. Nu var han död. Det var morgon och klockan var 06.30, den 11 februari 2008.
Bild: så här såg han ut då han dog:'(
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/sannanight/471426357/
Visa toppen
Show footer