Flickan sitter vid stenen och bara tittar,
Tittar ut på havet som hon tycker är så vackert.
flickan ser på vågorna och vet att hon aldrig hittar,
hittar vägen hem och vet att hon aldrig passar in.

Flickan väntar på att den rätta ska komma,
men sanningen är att den rätta inte finns.
Hon vet att all smärta hon önskar undkomma,
aldrig kommer att försvinna, bara fortsätta.

Hon ser ett ansikte i havets vågor,
och ser att det är pojken hon älskade.
Hon vänder sig om men ingen är där bara plågor,
av det han sa att hon aldrig kommer att vara bra.

Hennes tid är kommen hennes liv är slut,
och flickan har insett det nu.
hon vet att ingen kommer att höra hennes tjut,
då hon störtar ner i havet för att ta sitt liv.

Hon ställer sig upp men kroppen säger stanna,
hon vill inte leva mer och orkar inte med mer.
Hon orkar inte leva mer och flickans namn är Sanna,
orkar inte med allt livet ger allt är bara sorg.

Allt som man förlorar och allt som man tar,
flickan visste att det var hennes liv han stall. flickan visste inte vad kärlek innebar,
hon bestämde att allt som var kvar skulle hon ta.

Hon tog steget och föll ner för stupet,
hon han inte tänka utan hoppade bara.
Inte tog det lång stund att falla ner i djupet,
det blåa vackra havet som hon en gång hade älskat.

Hon kände luften försvinna,
hon tänkte på allt som hade varit bra.
Hon ville också hellre brinna,
Sedan försvann hon in i mörkret och försvann ner i djupet.

Flickan som gett sitt liv till norden,
försvann nu... ifrån jorden.

Annons

The photo has no tags

September 2017