August
Friday 21 December 2012 photo 1/1
|
Är så glad att jag har lärt mig lite noter på cello-lektionerna!! Nu lyckades jag hitta notpapper till Misty Mountains! <3 Synd att det inte var hela dock, ett stycke saknas..
Hela eftermiddagen har jag suttit och tränat in den tills mina fingrar gjorde så ont att jag blev tvungen att sluta, så nu kan jag den faktiskt ganska bra!! Om jag vågar kaaanske jag laddar upp en video sen också hihi, men då måste jag träna mer..
Annat som hänt idag är att vi nämligen slutade skolan!!!! 8DDD 3 veckor frihet från plugg, jul och massa annat kul ligger framför mig! Känns så jävla skönt! <3
Så idag for jag till skolan endast för att se julavslutningen (som för övrigt var superbra och jättefin!!), sen när alla slutat och åkt hem satt jag tragiskt nog kvar och gjorde en novell som jag var försenad med. Sista inlämningstiden var 12:00 så jag hade ungefär 2 timmar på mig, men likförbannat blev jag försenad några minuter och det gick inte att skicka in på rätt mapp (vi lämnar oftast in uppgifterna via internet). Jag lyckades dock lämna in den på ett annat sätt tillslut som tur var.
Här är novellen om någon skulle vara tillräckligt uttråkad för att orka läsa den. Den är inte så bra som den kunde blivit eftersom jag hade extrem tidspress vill jag tillägga.
Jag flyter omkring i luften, den blåser in i mitt huvud och virvlar runt därinne. Det känns skönt. Runtomkring mig flyter en suddig massa utav färger. Det är så vackert, så enkelt. Jag är utanför, men ändå inuti min kropp. Jag har flutit samman med omvärlden, omvärlden har flutit samman med mig. Det finns varken tid eller rum. Jag är ett med allt. Jag är fri.
Min sprudlande glädje minskas drastiskt. Något drar i mig. Det drar mig sakta men stadigt bort från mitt obeskrivliga tillstånd. Jag känner panik och rädsla inför att lämna det och att dras in i det okända, men jag kan inget göra för att stoppa det. Ju mer jag dras iväg desto mer bleknar minnena av mitt forna tillstånd. Allt börjar svartna runt synfältet. Det känns exakt som om..
Jag seglade långsamt mot medvetande. Osammanhängande tankar, orealistiska drömmar och minnesfragment virvlade runt som kraftiga vågor i mitt huvud på ett sådant vis att jag inte förstod vad som var vad. Nu kände jag dock att förvirrandets storm lugnade sig mer och mer och till slut lade sig allt på plats så jag kunde tänka. Massor av frågor tog genast platsen efter tankestormen. Vad är det som händer? Var är jag? Vart befann jag mig förut? Vad heter jag? VEM ÄR JAG!?
Paniken steg då svaren aldrig kom till mig. Djupt inom mig hängde en oroväckande stark känsla av att någonting var riktigt, riktigt fel, men jag visste inte vad. Jag visste ingenting!!
Jag bestämde mig för att jag måste försöka lugna ner mig. Kanske kommer svaren senare om jag bara fokuserar på något annat. Jag tog ett djupt andetag och började känna efter om min kropp var okej. Jag rörde försiktigt på alla lemmar. Inget verkade vara skadat, förutom att jag hade fruktansvärt ont i huvudet. När jag gjorde ett försök att öppna ögonen sved det till av det starka ljuset. Jag började vänja mina ögon genom att täcka för det bländande ljuset med mina händer och långsamt öppna dem. Suddiga former och färger började långsamt träda fram och bli tydligare och tydligare. Jag kämpade mig upp på mina ovana darrande ben, staplade runt och försökte hitta balansen. Nu började jag kolla mig omkring.
En stor, tjock, grå vägg mötte min blick.
Åt mitt höger och vänster, väldigt mörkt men någonstans i dunklet avtecknade sig något som såg exakt ut som samma enorma vägg som var rakt framför mig. När jag vände mig om för att kolla bakåt fanns där bara kolsvart mörker som sträckte sig efter det synliga av väggarna likt de utsträckta armarna från mördaren som just ska strypa dig.
Jag förstod ingenting. Jag kände inte igen mig, dock var det kanske inte så konstigt eftersom jag verkar ha tappat hela mitt minne. Men det låg något oroväckande över det här stället, förutom att det var främmande och mörkt. Det hängde sig fast där, långt bak i huvudet som en äcklig spindel. En känsla av att något var fruktansvärt fel och att jag måste göra något åt det. Jag kunde varken släppa känslan eller komma närmare den.
Det var inte helt kolsvart i rummet, även fast det inte fanns dörrar eller fönster. Så vad var det då som bländade mig när jag öppnade ögonen? Det måste alltså finnas en ljuskälla här någonstans. Samtidigt som jag tänkte den tanken vände jag blicken uppåt och möttes genast av ett bländade ljus i taket, eller jag visste inte ens om det fanns ett tak eftersom ljuset skymde sikten. "Vad i helvete är det här för något ställe..?", tänkte jag.
Då lade jag märke till ett surrande ljud. Ett nästan omärkbart bakgrundsljud som surrade illavarslande. Min instinkt sa åt mig att ta mig bort härifrån så fort som möjligt. Jag lyssnade till den och började tänka praktiskt. Det måste finnas någon utväg någonstans i det här gigantiska rummet. Jag gick rakt fram och började undersöka noggrannare. Mina händer vandrade frenetiskt längs med den enorma kalla väggen utan att veta exakt vad jag letade efter. Det skulle ta oerhört lång tid att söka igenom alla fyra väggar, men det fanns inte mycket annat jag kunde göra. Dessutom upptog en enda tanke hela mitt tankeutrymme. Jag måste bort härifrån.
När jag sökt mig igenom ungefär halva rummet och nästan höll på att tappa modet hände något. En dörr öppnades på väggen mitt emot den jag just nu stod framför. För en sekund kände jag hopp och lycka tändas inuti mig, men det ändrades i nästa hjärtslag till rädsla. Ljus strömmade ut från öppningen. Den obehagliga känslan av att något var fel upptog nu hela mitt huvud. Jag höll andan i väntan på vad som skulle hända härnäst. Mitt hjärta dunkade hårdare och snabbare, paniken stegrade sig i en rasande fart men jag var förstummad i både tal och sinne.
Något började långsamt träda fram i ljusöppningen. Jag hade en känsla att slutet var nära och det fanns inget jag kunde göra åt det. Jag var paralyserad, delvis av rädsla, men jag kände att det även var något annat som höll mig orörlig. Det som börjat träda fram i ljuset hade kommit så pass nära att det nu formats från en mörk klump till en tunn gestalt med armar som var onaturligt långa och smala som pinnar, benen likaså. Jag såg direkt att detta inte var någon människa. Nu var märkligt nog paniken som bortblåst, kanske för att jag redan visste att det var över och accepterat att jag inte kunde göra något för att hindra det. Varelsen kom närmre och närmre och jag slöt mina ögon och väntade på vad som komma skall.
Det enda jag hörde var lätta fotsteg som blev tydligare och tydligare. Plötsligt hördes de inte mer, varelsen hade stannat framför mig. Jag kände en lätt, kall beröring över mitt ansikte, i nästa sekund var jag med om den konstigaste känslan jag upplevt i hela mitt korta liv. Beröringen blev plötsligt brännhet och jag kände något iskallt men samtidigt brännhett strömma in i min kropp samtidigt som ett obeskrivligt ljud näst intill slog hål på mina trumhinnor. Det lät som tusen metalliska, skärande skrik med ett öronbedövande dån i bakgrunden. Jag kände en olidlig smärta i hela kroppen som fick mig att stämma in med skriken. Plötsligt tystnade allt med en smäll som måste ha skakat hela jorden och skickat ut en tryckvåg flera km.
Allt var dödstyst. Nu befann jag mig i ett mörkt litet utrymme och kände mig ännu mer instängd än förut. "Vad var det som hände?" "Är jag död??", tänkte jag. "Du är inte död, men du existerar inte längre för omvärlden. Du är med mig nu och kommer alltid vara det. Jag har övertagit din kropp och du är nu bara ett minne av dig själv, instängd i din forna kropp.", ekade en röst runtomkring mig.
Jag fick svar på mina frågor, men det var inte jag själv som svarade. Jag grät tyst och sjönk ner i djupet medan omänskliga skratt ekade överallt runtomkring mig.
Jag är förlorad.
När jag sökt mig igenom ungefär halva rummet och nästan höll på att tappa modet hände något. En dörr öppnades på väggen mitt emot den jag just nu stod framför. För en sekund kände jag hopp och lycka tändas inuti mig, men det ändrades i nästa hjärtslag till rädsla. Ljus strömmade ut från öppningen. Den obehagliga känslan av att något var fel upptog nu hela mitt huvud. Jag höll andan i väntan på vad som skulle hända härnäst. Mitt hjärta dunkade hårdare och snabbare, paniken stegrade sig i en rasande fart men jag var förstummad i både tal och sinne.
Jag fick svar på mina frågor, men det var inte jag själv som svarade. Jag grät tyst och sjönk ner i djupet medan omänskliga skratt ekade överallt runtomkring mig.
Jag är förlorad.
Annons
Visa toppen
Show footer