Jag pallar fan inte att vara ensam. Idag är typ första dagen på två veckor som jag är ensam. Känns för jävligt. Inte nyttigt, iallafall inte för mig just nu. Börjat tänka massa på det som vart, vad komemr hända. Och så får jag mina optimist tankar. Men det ska jag fan inte täncka. det kommer inte bli bra, iallafall inte med henne. Varför kan jag inte få in det? Varför skriver jag ens det här? Hoppas jag på att hon ska läsa det här, eller att hon ska få reda på att jag är ledsen pga henne? klart jag vill! Men varför? Vill jag ens va med henne? jag vet inte.. jag känner inte hnne. Jag vet itne om hon är bra eller dålig.
Klart jag kan hitta andra, den sötman har man väl redan fått smaka på lite. Visst känns det kul att veta att man har alternativ, och visst är det kul att bara ha lite tillfällig närkotakt och grejer.. Men det är inte det som jag saknar mest.
Att veta att man kna prata med en person om vad som helst, närsomhelst. Som man vet komemr stötta en. Som man litar på.. Jo jag har skitbra kompisar som jag känner lika dant för, men det är ändå någonting mer med att ha en tjej. Ochd et är väl det som inte hon vill ha. Jag är väl för exalterad när det kommer till förhållanden, jag är väl för rommantisk och naiv. Tror blåögt på äkta kärlek och livslånga förhållanden och på att känna sig hel med den man älskar, själsfrände och att finna det vackra i livet i den andras ögon.

Igår var jag nära på att röka för första gången. Jag har alltid vart imot o röka och tycker det är idiotiskt. Men det här året har bara vart nya saker, nya tillfällen. Jag kände när jag stog där, kunde bara ta en cigarett och ta ett bloss, att "va fan, man måste väl testa" och jag är ganska säker på att jag kommer testa nån dag. Men just då kändes det som om jag skulle göra det så skulle det vara pga att jag kunde, inte för att jag ville.

Jaa.. nu har jag väl klagat nog för den här timmen.

Men det har väl inget med dig att göra? Jag gjorde det ju inte heller.