Oavsett hur mycket du tar hand om en kruka. Hur mycket du än putsar och är försiktig med den, du låter ingen annan än du och möjligtvis nån du litar på väldigt mycke, att ta på den. Du följer alla skötselråd och du är verkligen verkligen mån om den här krukan. Tappar du den en gång, så spricker den, den är sönder, finito liksom. Du kan kanske lappa ihop den o klistra och grejer, så att det går att andvända den, men den kommer aldrig va sig lik igen..

Vissa människor vågar inte vara svåga. Vissa människor vågar inte visa "hallå där! är det ingen som ser att jag mår dåligt? Livet är inte så jävla bra, jag är inte lycklig". Vissa människor, oavsett hur dåligt de mår, så har de sitt leende på läpparna och säger att livet leker.
Det är väl kanske onödigt oxå att gå runt o förstöra sin omgivning med att man är deppig eller nått liknande. Själv så drar jag mig helst undan. jag vill inte att andra ska må dåligt bara för att jag själv mår dåligt. Mina problem är mina problem, ingen annan ska behöva lägga sig i om de inte vill.Men jag skulle aldrig kunna fejka ett smile.

om du har skrivit hela texten själv är jag mkt imponerat, fint och sorgligt!