Lång inlägg, varnar, läs inte om ni inte orkar.

Trött på vissa människor, de vet själva vilka de är, fast de troligtvis inte ens läser detta, hoppas jag de fattar någon dag.

Trött på att bli kallad fjortis, och att mitt liv är perfekt och att jag har det så bra så jag inte får gråta eller får må dåligt, trött på att de tror de känner mig när de inte ens vet vad jag gått genom eller vad jag varit med om.
Vissa av er kanske läser detta, och därför kommer det nu komma ut lite kortfattat vad jag gått genom, för jag orkar fan inte snacket längre, och jag vet att jag inte har något att skämmas för för inget av det var mitt fel, men ändå skäms jag, ändå känner jag skuld.

Allt började redan vid väldigt ung ålder, rättare sagt 7 års ålder, från och med 7-15 års ålder blev jag mobbad av att jag var ful, tjock, hora, slampa, lebb, ja alla skällsord ni kommer på blev jag nog kallad genom åren. Jag blev spottad på i korridorerna i skolan, ja ni fattar. När jag gick i 5:an fick jag anorexia och bulimi, som jag levde med fram till slutet av 6:an(tack o lov så kort tid), jag var så smal att sjukhuset var inte långt ifrån, men jag hade en underbar mor som såg att något var fel och kämpande för att hjälpa. Jag trodde allt skulle bli bättre fram till 7:an nya skola och allt, men allt blev bara värre. Bulimin satt går genom åren och de kommer nog alltid sitta kvar, tankarna, det är en fajt varje dag jag mår lite dålig av att inte gå och spy, därför när jag mår dåligt inte äter alls iställe.

Mobbningen fortsatte på högstadiet och tog upp i fart, blev mer intensivt och värre. jag kände att livet inte var värt att leva, vet inte hur många gånger jag stod framför tåget funderade på bara hoppa, eller hoppa från den där bron, fler gånger än jag kan räkna tror jag, och det är ingen som visste.
Trodde allt skulle bli bra när jag träffade min första kille, men ack så fel jag hade.
Första halvåret var bra, tills jag åkte upp till Norrland(kommer därifrån på pappas sida) och hälsa på vänner och släkt. Hans svartsjuka var extrem och vi bråkade varje dag i telefonen, trodde dock det som hände aldrig skulle hända.

Jag andas ut och försöker berätta just nu, men mina fingrar vill inte riktigt lyda på dom tangenterna, inte många som vet detta och tog mig länge innan jag vågade komma ut och berätta detta, för skammen jag hade på mig, jag trodde allt var mitt fel och ibland undrar jag fortfarande om det var mitt fel, kunde jag ha förhindrat de?
När jag kom tillbaka, var han som en ny människa, och inte en bättre en.
Först började han trycka ner mig psykiskt, det var klåpord och gör så gör si annars är du.. ja ni fattar.
Minns första kvällen när allt ändrades från psykiskt till fysiskt, vi låg och kollade på film i hans säng, för mig var allt lungt.
Sedan frågar han eller rättare sagt påpekar och frågar: "Du kollade på den där killen tidigare, varför då?"
Jag tittar upp på honom och frågar vad han menar, och säger att jag inte kollade på någon kille alls.
Han tar då tag i mitt hår, trycker ner mig i sängen och slår mig hårt i magen, jag tappar andan och han vänder på mig så jag ligger i sängen med hvuudet ner i kuddarna, han håller en hand på mitt huvud och jag tror inte jag ska leva längre, jag trodde verkligen i denna sekund dör jag, farväl världen.
Hör hur han säger, sluta gråta, håll käften, ingen kommer höra dig ändå, ingen är hemma. Han släpper handen på mitt huvud och jag trodde att allt nu var över, men jag hade så fel.
Han rycker av mig i underdelen och våldtar mig analt.

Och detta med värre saker så som att han började gilla någon form av tortyr senare för "hålla mig i schack" som han själv uttryckte det.
Han var väldigt förtjust i gummisnoddar, och tändstickor.
Och visa sin egen makt med att sätta en kudde över ansiktet och kväva mig till antingen jag var nära på svimma eller några gånger tills jag svimma.
Detta pågick i 6 månader ungefär, sedan tröttna han till min glädje. Han lämnade mig och jag var överlycklig, men samtidigt skamsen, det var ju mitt fel, det var ju det han sagt hela tiden. Jag var inte värd mera en smutset på golvet.
Och varför lämnade jag inte honom tänker ni nu eller hur?
Men tror ingen fattar om de själva inte varit med om det, att skammen, rädslan, ja allt som det innefattar förhindrar en att lämna.

Jag genom åren har gått genom andra killar som är rötägg, allt från otrogna killar, kriminella killar, ja ni vet, svin helt enkelt.
Tyvärr stannade inte helvetet vid den första killen, och de slutade inte vara ett helvete bara för att han försvann ur mitt liv.
Måste försöka hålla detta kort då inlägget är nästan allt för långt redan, och tårarna just nu faller och fingrarna darrar så jag får skriva om meningarna om och om igen, för fingrarna hela tiden hamnar på fel tangenter.

När jag var 16 år, var jag påväg hem ifrån den kille jag hade då, och satt på den väldigt sena bussen hem, något jag önskar jag aldrig gjort.
För på denna bussen satt en man, en man som hädan efter har fått mig rädd att gå ut på kvällarna utan att prata med någon i telefon, någon som fått mig att aldrig någonsin sitta längst bak i bussen om jag är själv.
Denna mannen för göra det kortfattat, och som polisen gärna uttrycker det, sexuellt trakassera mig, jag själv vill säga att det var ett våldtäktsförsök, jag är samtidigt glad att detta skedde på en buss, för annars vet jag inte hur detta hade slutat. För jag kunde då i sista sekund innan dörrarna stängdes springa av bussen och han kunde inget göra.

När jag var 17 år, mådde jag väldigt dåligt, allt som hade hänt och mitt inre var kaos, jag visste knappt vem jag var och jag gick i ett töcknen, och undrade varje dag varför jag fortfarande fanns där, vilka skulle ens reagera om jag försvann. Så under en tids planering, med att skaffa piller bestämde jag mig, jag tryckte i mig allt jag samlat ihop och var beredd, och jag minns jag inte var rätt, det var det skönaste känslan i världen, och det skrämmer mig lite nu, att jag verkligen hade gett upp. Jag klarade mig pga av en gammal vän hörde av sig till min mamma när hon märkt att jag tagit farväl.
Jag var skjutsad in med ambulans till akuten och på sjukhuset fick jag vakning dygnet runt då mitt hjärta under natten hade saknat ner och de var rädd att det skulle stanna.
Men från och med den dagen bestämde jag mig att om jag inte ville må sådär, skulle jag inte göra det heller. Jag tog tag i mitt liv, och jag tag i mig själv.
Jag orkar faktiskt inte skriva mera och vet att det finns massor mer att skriva, men jag hoppas detta räcker och jag hoppas jag slipper allt jävla bullshit nu, för jag orkar faktiskt inte höra skiten om hur jag inte får må, bara för jag har det ju så jävla bra. För det första är allt inte rosor ens nu, men jag har kämpat mig hit.

Sry för det extrema långa skrivningen, men jag ville bara ah helt enkelt om ni läst texten vet ni vad jag ville. Och ni personer det är riktat till om ni läser detta kommer ni veta, men jag tvivlar på att ni ens orkar ta er tid och läsa.

Annons

The photo has no tags

Podio Tue 10 Dec 2013 21:49

detta har du berättat för mig i telefon, och jag kan inte mer än att säga, jag finns <3

Sapphiire Tue 10 Dec 2013 22:11

vet gubben <3 Älskar dig <3

2 comments on this photo

April 2018