Idag skulle mitt näst livs största upplevelse ske (det största va förra gången när jag skulle se CAROLA LIVE, omg) Men idag! Då vare dags för ännu en enormt grym konsert. Jag satte på mej gympadojjorna och traskade iväg med en lila stora gympapåse på ryggen (med behövliga prylar som man kan behöva på konsert, tillexempel en kamera och extra strumpor). Det va soligt väder med sol ute, jag kände hur solen gassade mot min näsa och panna.

Resan till konsertgympahallen var lång, nästan 20 minuter tog det och jag hade skoskav när jag kom fram. Jag satte mej med min tjocka rumpa pladask ner på marken och tog av mig skorna (tur att jag packade ner plåster i min lila gympapåse) och började tejpa och mixtra på min lilla fot. Kön fram till dörren ringlade sig lång, det stog 4 personer framför mej, en tant med käpp och rulator, en stilig gammal herre med en svart hatt och svart mustach under näsan, en nyrakad snubbe utan ben i en rullstol och en hund. När jag såg den långa kön blev jag ledsen och börja skratta, hela kön vände som om och tittade på mej. PINSAMT!

TVÅ DAR SENARE
Vid detta lagret hade jag tro det eller ej, (tro det annars jävlar) väldigt ont i höfterna, tanten hade spelat ljuvlig musik hela tiden med sin hörapparat, så jag har svängt en del på höfterna dessa dagarna.

Det var alldeles strax dags, med rekordmånga i kön, 5 st, skulle den gröna husdörren äntligen öppnas. Jag hade väntat på detta ögonblicket i flera, flera, flera dagar. Att för första gången se min största idol LIVE, helt fantastiskt! Det fanns bara 4 platser i gympahallen, och vi va 5. Så åter igen skulle det bli en kamp om vem som skulle knepa guldplatsen, och vem som skulle knepa sunkplatsen bakom en pelare. Hunden tog ett jättehopp, men trampa snett innan hoppet så han landa i kärringens rullator. Kärringen som hade varit världsmästare i schack för 98 år sen hade bra fingerfärdighet så hon tog tag i rullatorn och svinga den runt sig ett par varv och kastade iväg den långt, flera meter. Mustachmannen ledde, han hade inte hindrats av vad som just hade skett, Jag hade en banan i käften och bananskalet i fickan, mitt inre sa till mej att kasta bananskalet framför hans fötter så han skulle falla omkull pladask, jag gjorde vad mitt inre sa och kastade. Det gick precis enligt planerna. Jag tog täten och sprang allt jag hade tills rullstolsmannen fällde mej med sina utfällbara stödhjul som han köpt för dyra pengar på Ikea. Jag stod på näsan i 4 minuter och 37 sekunder innan jag gjorde en volt och sprang vidare. Vid detta lagret ledde rullstolsmannen, tvåa låg hunden med tanten hack i tass. Tätt därefter lunkade mustachmannen i fridfull takt. Jag hade vatt på teknikmagasinet för 6 dar sen och köpt ett par användbara raketdojjor som jag gasade om mustaschmannen med. Gasen tog slut och jag fick springa. Hunden hade glömt blöjan hemma så han hade råkat släppa en skitkorv, den var fast och fin så jag tog upp den och siktade in mej på tantens gråfärgade huvud. FULLTRÄFF! Hon drämde huvudet i rollatorn samtidigt som hon förstörde sina nyköpta katrinplommon som nu låg i en enda sörja. Av smällen fick ont i foten så jag ringde i all hast till ambulansen som inte hade tid förräns om två dar, men det va inte mitt problem så jag sprang vidare och närmade mig hunden. Jag hade en tandställning i käften som även kunde väcklas ut som en råttfälla. Jag kastade råttfällan två och en halv meter framför hunden, han klev på den och börja glida, det jag inte tänkt på va att råttfällan även kan användas som rullskridskor. Men hunden hade dålig balans och rullskridskon åkte åt ett annat håll än hunden sprang, han va nu trebent vilket gjorde att han inte sprang lika fort. Jag sprang om honom och närmade mej rullstolsmannen. Jag fick en snilleblixt och stack min hårnål i hans rullstolshjul, men då pruttade han iväg som en raket. Jag hade inget att förlora, jag kasta ut min fläsksvål som jag hade i bakfickan (utifall att jag skulle bli hungrig), den gled som en oljeinsmörjad fotboll. Jag gled rätt in i rullstolsmannen så han flög ur rullstolen med en smäll, en enkel match för mej eftersom han inga ben har.

Jag gled in på läktarn på min fläsksvål och såg ett tindrande ljus blinka framför näsan. Först trodde jag att jag var död men insåg ganska snabbt att så var inte fallet. Jag hade bara tappat linsen. Jag fiskade upp mina rosa glasögon ur framfickan och kollade mej runt. Jag såg henne stå på scenen och dansa gympa med hennes en aning för liten klänning som hon hade pressat i fläsket i, och en oxfärgad tennisboll som hon hade graderat huvudet med. Jag blev alldeles knäsvag, jag såg henne! Jag kunde inte tro mina öron. Det var den allsmäktige Lill-Babs på scenen, jag kände glädjen bubbla upp i magen, men egentligen var det nått annat.

Författare: jag, tinano o louise med sin tankeförmåga
Bild: jag
Förlag: mitt
Tryckeri: mina tangenter
räkna ut resten själva...

Nästa fanfic/x är beräknad att komma ca 27 september 2012

"Det va soligt väder med sol ute"?